17 augusti 2013 kl 15:33
Ursäkta mitt senkomna inlägg, men jag tycker att ämnet är intressant.
Själv låter jag glädjen bestämma. Om huvudet vill springa får gubbvaden anpassa sig. Att icketränande i omgivningen tycker att jag överdriver min träning kan jag leva med.
Jag tycker att det är fruktansvärt frustrerande att vila halvskadad när man inte känner av något förutom när man springer. Jag har testat det några gånger och det har heller inte hjälpt.
Så nu springer jag väldigt ofta, även om jag håller det runt milen och långsamt för det mesta.
Jag antar att det kan straffa sig i längden, men jag har i alla fall roligt under tiden.