Foruminlägg av Lockheart

#1
•
13 juni 2014 kl 17:14
Gilla
Jag körde på ett liknande upplägg som det du tänker dig inför min första halvmara i våras, och det gick alldeles utmärkt. Hade 2.10 som målsättning och sprang in på dryga 1.55.

Mina längsta pass blev aldrig mer än 13,2 km eftersom jag helt enkelt har svårt att få ihop tiden till att vara ute mer än ca 70 minuter åt gången. Jag kallar dem långpass men är medveten om att de flesta inte skulle klassa dem som sådana. Hursomhelst är jag övertygad om att jag inte hade fått en så pass behaglig tävlingsupplevelse som jag hade om jag inte hade nött dessa längre pass under vintern. För mig var de jätteviktiga, både för den fysiska och den mentala biten. Det optimala hade säkerligen varit att göra dem ännu lite längre, åtminstone uppåt 18 km, vilket också verkar vara din avsikt.

Intervallpassen tyckte jag var veckans höjdpunkt (som jag ibland bytte ut till ett pass på 5 km i genomgående snabb fart) och det är väl också det som jag tycker är det absolut bästa sättet att öka sin fart på sikt. Kanske kan det vara en idé att blanda både kortare och längre intervaller för att få mer variation och ännu lite bättre effekt av det.

Utöver de tre passen som du nämner brukar jag även slänga in ett helt kravlöst pass i veckan. Det är varken långt eller snabbt, jag brukar köra 6,5 - 7,5 km i ett ganska lugnt tempo. Passar säkert inte alla, men jag tycker det hjälper mig dels att prestera bättre på de pass som skall vara lite hårdare, dels påminner mig det om hur himla roligt det faktiskt är att bara springa, där själva löpglädjen är den drivande faktorn snarare än resultat och tider. I slutändan är det ju ändå därför man (jag) håller på.

Kort sagt tror jag du har en bra plan och de två passen jag aldrig skulle missa under veckan är utan tvekan långpassen och intervallerna.
#2
•
13 juni 2014 kl 17:18
Gilla
Vill också slå ett slag för att springa i regn. För min del får det gärna ösregna, det är bara skönt. Jag känner mig extra duktig och stark, tänker mig som den lilla människan mot den väldiga naturen. :) Dessutom är luften som bäst när de regnar eller nyss har gjort det!

Annars brukar jag ha en viss förkärlek för att springa under de första dagarna med snö. Det är alltid en märklig och lite häftig känsla att vara helt varm och svettig i en omgivning som är snötäckt.
#3
•
17 juni 2014 kl 15:15
Gilla
Håller med de andra som postat i tråden. Tiderna är inte viktigast, oavsett hur fort eller långsamt man springer är man duktig som regelbundet är ute och springer i ur och skur.

Sedan är det som Kinsei säger. Själv jämför jag mig hela tiden, även om det kanske inte alltid är konstruktivt. Jag brukar också kolla min placering i loppen och räkna ut vilken procent jag hamnar inom. Men även här finns ju massa olika faktorer att ta hänsyn till. Man kan ju till exempel välja att kolla hur man ligger placerat om man bara jämför sig med deltagare av samma kön och ungefär samma åldersgrupp så blir det ännu lite mer rättvisande.

Håller med Håkan Eriksson om det han säger att det inte alltid är de som gör snabbast tider som är "duktigast" heller. Jag kan till exempel själv tycka att jag är duktig för att vara en helt vanlig motionär utan tidigare träningsbakgrund om jag gör milen på 50 min, men när en bekant som är betydligt äldre och heller aldrig tränat förut och som dessutom varit storrökare och dras med övervikt gör milen på en timme kan jag tycka att det är en mer imponerande prestation.

En person som är ute ett par gånger i veckan och gör kanontider i lopp är inte nödvändigtvis en bättre löpare än en person som är ute kanske fyra gånger i veckan men som springer lite långsammare.
#4
•
17 juni 2014 kl 15:25
1 Gilla
5 km i ganska kuperad terräng på 24:05 härom veckan! En ganska blygsam tid kanske, men jag bättrade på från 26:40 från förra året och mina förhoppningar låg runt 25, så jag är supernöjd!
#5
•
25 juni 2014 kl 12:05
Gilla
Beror på vad det är för pass. Ska jag springa långt i ett jämnt och avslappnat tempo lyssnar jag på Creedence Clearwater Revival. Ska jag springa kort och fort, eller intervallpass, lyssnar jag på Queen. Ibland kör jag bara någon av de vanligaste radiokanalerna med blandad musik och så blir det som det blir.

Men det går ju i perioder. Kör jag samma låtar jämt tröttnar jag förstås. Även det mest otippade funkar för min del. Har till och med sprungit pass med radion med Vinyl 107:s 60-talsmorgon i lurarna. :)
#6
•
25 juni 2014 kl 18:23
Gilla
Ja, som rubriken är jag medveten om att håll har diskuterats här tidigare, men jag hittade ingen tråd som riktigt stämde överens med mina besvär. Ber om ursäkt ifall det är så att jag bara missat det!

Jag har alltså plötsligt börjat få håll. Har löptränat i två år nu, varav det sista lite mer seriöst och välstrukturerat, och anser mig ha ganska bra kondition och en hyfsat löpvan kropp. Har alltid tålt tuff träning som intervaller bra och kände aldrig av någon antydan till dålig kondis under min halvmaradebut i april. Håll fick jag väl någon gång då och då, men inte så det var något jag funderade.

På sistone har jag fått det mer ofta än inte, och har till och med fått stanna en gång under ett långpass och vänta ut det för att jag helt enkelt inte kunde fortsätta. Det har aldrig hänt förut. Jag är envis som synden och tål smärta, men den här gången gjorde det riktigt ont.
För det mesta uppstår hållen mot slutet av mina pass (oavsett längd, vilket är konstigt, men det är klart att intensiteten är ju högre i de kortare passen) och jag har inte behövt stanna mer än en gång, men väl sakta ned. Det här är ju väldigt tråkigt eftersom det förstör den sköna känslan och rytmen, jag som alltid brukar se fram emot mina löprundor kan nu uppleva en oro inför och under löprundan att hållen skall smyga sig på igen, vilket ju till viss del förtar de positiva känslorna.

Vad kan det bero på? Har inte ändrat någonting i mina rutiner vad gäller mat/dryck inför löppass eller tid på dygnet. Är det någon annan som har erfarenhet av att plötsligt få problem med håll utan att ha haft det tidigare? Helst skulle man ju vilja höra att det finns andra som upplevt samma sak och att det gått över. Är ju sugen på att kunna träna hårt, avsluta starkt och kunna utvecklas!

Tacksam ifall någon har erfarenheter eller tankar kring detta att dela med sig av!
#7
•
6 oktober 2017 kl 17:02
Gilla
Hej!

Vet att ämnet varit uppe tidigare men då verkar det mest ha handlat om hur man mår och presterar efter att ha lämnat blod. Nu är jag intresserad av HUR ni som ändå väljer att ge blod tränar efteråt.

Har lämnat blod två gånger. Tyvärr blir jag ganska mycket försämrad ganska länge efteråt, som det verkar. Kan säkert ha att göra med att jag är ganska liten (163 och ca 51 kilo) och att mitt ferritin ligger i absolut nedersta spannet av normalt. Dessutom gillar jag att trycka på ordentligt även på träningspass och då märks det kanske mer att man saknar en del röda blodkroppar.
Färskt PB på 10 km är 46:02. Jag brukar normalt springa någonstans i 4:40 - 4:52-tempo, oftast någonstans mitt emellan, men efter att jag lämnat blod brukar jag få slita för att hålla under 4:54 de första tre veckorna och jag undrar då förstås vad den träningen ger mig. Springer jag bara (för mig) lugna pass i nästan en månad? Eller ger de mig mer än vad de skulle göra om jag vore på topp, i och med att ansträngningsgraden är högre än på lugna pass? Upplever ni att man kommer tillbaks dit man var innan man gav blod på någon månad, eller får man börja om från en lite lägre nivå i och med att man inte kunnat springa i sitt vanliga tempo? Lyssnar ni på kroppen och kör ännu lugnare i förhållande till erat vanliga tempo än vad jag gör, eller pushar ni på mer? Hur vet man om man blir trött för att man inte är helt återställd, eller bara blir trött "som vanligt" under ett pass? Jag är rätt bra på att köra på trots trötthet, men tvekar ju när jag inte är säker på om det har med blodet att göra eller ej.

Kommer fortsätta lämna blod men funderar på att göra det 2 ggr istället för 3 ggr per år. Jag är inte på väg till VM, men jag vill gärna ha en chans att göra för mig bra resultat på några av årens lopp iallafall, därför är jag intresserad av att veta om 3 månaders träning om året nästan faller bort eller om skillnaden inte är så stor som man tror. Dela gärna med er av erfarenheter! Tack på förhand!
#8
•
9 oktober 2017 kl 12:45
Gilla
Tusen tack för era svar! Vad skönt att höra att ni alla verkar uppleva att de perioder som påverkas av blodgivningen inte har särskilt stor påverkan på den långsiktiga träningseffekten. Håller helt med dig Ulrik om att det är en liten uppoffring i sammanhanget.

Tack för din input, Stefan. Jo, jag är medveten om att jag antagligen springer för fort. Jag har ett oortodoxt träningsupplägg utan riktiga långpass - springer sällan mer än 10,2 km - och jag har väl tänkt att ett högre tempo skall kompensera lite för detta. Men märker också att det sliter.
Är lite rädd att börja springa mina rundor långsamt eftersom jag inbillar mig att jag då kanske blir bekväm och inte orkar ta ut mig på lopp sedan. Å andra sidan är det väl kanske också så att veckorna efter blodgivning är ett ypperligt tillfälle att prova på detta med gott samvete - som du Mats skriver kan jag kanske se det som nyttig periodisering. Och egentligen har jag väl inget att upprätthålla, jag har skapliga tider för en 30-årig kvinnlig motionär men inte mer än så. Jag kan inte förneka att det är kul att ramla in på bra placeringar i smålopp då och då, men det är ju i grund och botten trots allt en hobby.

Återigen tack för era svar! Nu har jag en bättre bild av hur jag skall lägga upp det hela nästa gång.
#9
•
10 oktober 2017 kl 11:51
Gilla
Intressant att du skriver att du känner dig piggare efter 10 dagar Robert. Har hört fler uppleva samma fenomen. Man kan ju undra vad det är som gör att det blir så för vissa men inte för andra. Spännande!

För mig är det snarare tvärtom. Har också sprungit samma dygn som jag lämnat, dock ca 15 timmar senare med en natts sömn emellan, och det har jag upplevt som segare än innan jag lämnande men ändå helt OK. Tycker jag är mer slut efter att den första veckan har passerat, och sedan vänder det som sagt succesivt runt 17 - 21 dagar efter blodgivning.
Kan möjligen bero på att jag inte har några supervärden vad gäller ferritinet. Senast låg det på 14 innan jag lämnade och jag tror man bör ligga mellan 10 - 130 normalt, om jag inte minns helt fel. Nu kanske det är jättestor skillnad mellan att ligga på 10 och 14, det vet jag ingenting om, och det var ju uppenbarligen högt nog för att ändå få lämna.
#10
•
10 oktober 2017 kl 11:59
Gilla
Har inget svar till dig #4 men kan tala om att min Runkeeper också är lite skum med tiderna. Totala tiden stämmer, men om jag går in och kollar mina km-tider och lägger ihop dem stämmer de inte alls med sluttiden utan ett pass som t ex varat i 39 min och 42 sekunder har km-tider som tillsammans ger 41 min 22 sek. Har funderat på om den inte registrerar pauser i km-tiderna för det är ofta en orimligt långsam km insmugen på ungefär samma ställe som det enda övergångsstället ligger...
#11
•
10 oktober 2017 kl 17:53
Gilla
Tusen tack för input Staffan! Vad bra att du tog dig själv som exempel. Om någon med din kapacitet springer runt 5 min/km på lugna pass verkar det ju plötsligt helt vansinnigt att jag skall köra på med mitt tempo på veckans alla rundor!
Att du skriver att man bibehåller sin nivå även om man tränar betydligt lugnare är en lättnad. Nu skall jag verkligen ta detta till mig och försöka våga hålla igen lite mer. Vem vet, kanske går det till och med att få till bättre tider på loppen om jag lär mig springa lugnare på träning och inte är sliten när det är dags.
#12
•
15 oktober 2017 kl 20:19
Gilla
Jag är också impad av dina tider Kerstin! Ligger själv också på låga 46 på milen och 1:46 på halvmaran (fast det var inget jag kunnat drömma om efter bara ett års löpträning, mig har det tagit 5 år att komma dit jag är idag), samt att vi tycks vara i samma ålder. Ändå är ju mål så himla individiellt så det är svårt att tipsa om. Hursomhelst blir det kul att följa din träning om du delar med dig av den här!

Jag märker att jag ofta gör så att jag sätter upp minst två mål när det gäller specifika lopp. T ex nästa millopp. Eftersom jag gjorde 46:02 senast blir det i första hand att gå under 46 nästa gång som är målet, och det är också rimligt. Skulle jag klara, säg, under 45:25 är jag supernöjd. Det är inte lika realistiskt men inte heller omöjligt om träningen under vintern går bra och jag får någon som helst utveckling.
Jag tänker på din halvmara. Det är rätt stor skillnad på 1:46 och 1:40, så en sådan förbättring bör du absolut glädjas åt. Samtidigt känner du själv att du kanske kan klara det ännu snabbare. Nu vet ju inte jag hur mycket mer du tror att du kan sänka tiden, men du skulle ju då kunna ha 1:40 som huvudmål och t ex 1:38 (eller vad du tänker dig är riktigt bra men inte omöjligt) som "bonusmål". Det brukar hjälpa mig att fokusera när jag gör så.

Vad som hjälpte mig mycket första åren var att lära mig att ta ut mig rejält på träning så jag slutade vara rädd för att bli trött. Det går trots allt inte att komma ifrån att man blir trött när man springer lopp (om man springer för att förbättra tider och inte enbart för upplevelse, vill säga). Så det ville jag vänja mig vid.
Jag sprang mycket intervaller. Jag körde på tid, inte distans. 5 min uppjogg, sedan 3 min riktigt fort och 90 sek långsamt 5 gånger i rad. Fjärde intervallen körde jag ibland 3:30 eller 4 min för lite variation.
Just nu är jag lite förtjust i snabbpass där jag går ut i ett hårt tempo från start och egentligen bara försöker hålla det i ca 8 km. För egen del är jag övertygad om att de här passen härdat mig och gjort mig stark mentalt, vilket jag tror är superviktigt under de sista km av ett lopp då man (jag) tappar allt självförtroende och bara vill komma i mål så man får sluta springa.

Det klassiska upplägget är väl ett långsamt långpass och ett kortare tempopass alt. intervallpass i veckan och resten någonstans mitt emellan både i längd och fart.

Lycka till med löpningen!
#13
•
25 oktober 2017 kl 11:44
Gilla
Det är ju enormt svårt att uttala sig om andras känningar och skador, i synnerhet om man som jag inte ens är medicinskt kunnig. Men jag kastar ändå ur mig mina tankar ifall de möjligen kan hjälpa tills någon med mer kunskap svarar.

Tolkar jag dig rätt med att du alltså menar framsidan av benen när du skriver baksida vad? Det skulle isåfall kunna föra tankarna till någon form av irritation eller överbelastning som härstammar från tibialis anterior. Känner du av det om du vinklar foten och tårna uppåt?

Du kan ju googla det och se om det verkar stämma in. Som sagt är det bara en tanke, jag kan inte tillräckligt mycket för att uttala mig, någon mer kunnig svarar dig säkert snart.
Lycka till iallafall med vad det än må vara! Känningar är aldrig kul och man vill ju inget hellre än att veta vad det är och hur man bäst hanterar det.
#14
•
25 oktober 2017 kl 11:55
Gilla
Själv har jag ett neutralt löpsteg och väldigt tåliga fötter överlag, men liksom du har jag ett högt fotvalv. Det bästa vore förstås om du fick tips av någon som också supinerar. (Ja, det allra bästa vore förstås att du provade ut skor med kunnig personal, som kan se om du verkligen supinerar osv., men det vet du ju själv.)
Kan dessvärre inte jämföra de olika modellerna för det är bara Asics Cumulus jag haft av de du funderar på. Vad jag kan säga är att jag kört dem år efter år och alltid varit nöjd. Det har blivit min "go to-sko" som förblir en favorit trots att jag gillar att blanda modeller och märken för variationens skull. Upplever dem generellt som stabila men något lätta - positivt tycker jag, men vill man ha mer dämpning och stabilitet i dem är ju Nimbus ett bättre och snarlikt alternativ.
#15
•
25 oktober 2017 kl 13:00
Gilla
Av vana.

Ja, faktiskt. Så har det varit för mig. Jag har alltid varit morgonlöpare eftersom det är det som passar mitt liv i övrigt bäst, och det är klart att när det är bäcksvart och svinkallt ute när klockan ringer händer det att man är mindre sugen.
Men jag tycker faktiskt att det bara handlar om en kortare period, när man väl vant om sig till att löpa i mörker går det precis lika bra som att springa i solsken. Jag brukar tycka att det är det som är lite häftigt med att springa i Sverige, att samma runda kan se så olika ut beroende på årstid. Ibland kan man få bevittna sjukt vackra soluppgångar på vinterpassen till exempel.

För min del har det "bara" varit att hela tiden ha det klart för mig när jag vaknar att det bara finns två alternativ: att gå ut och springa i mörkret/rusket, och att inte gå ut och springa i mörkret/rusket. Några andra alternativ finns liksom inte. Och då blir valet inte så svårt.

Sedan är det bra att minnas att det oftast känns så värt det när man väl ät ute, även om det var motigt innan.