Löpning • Kom igång • 16 inlägg • 12292 visningar •

Varför är jag så stel, vinglig och så tung i benen?

Josefina
1973 • Norrköping
#1
•
20 juli 2011 - 14:28
Gilla
Halloj,
Jag försöker förtvivlat komma igång med att jogga. Jag har alltid gillat att röra på mig - vandra, cykla, spela basket, rida, aerobics - och orkar en hel del där. Men när det kommer till att springa rakt fram är jag helkörd. Jag har gjort 3-4 pass/vecka om vardera 3-5 km sen i början av april, men klarar fortfarande inte av att springa en kilometer utan att stanna och gå emellan. Fortfarande behöver jag 20 minuter för att ta mig igenom 2,5 km. Det är ju katastrof! (Enligt den hälsoberäkning jag gjorde på nätet indikerar denna tid att jag har allvarliga hälsoproblem, men jag känner mig pigg som en ekorre och frisk som en nöt i övrigt). Det är inte andningen alls egentligen, utan benen som är problemet. Det känns så otroligt tungt, stelt och _vingligt_ så fort jag ska springa. Att gå en mil i rask takt utan att stanna känns helt ok. Att springa en kilometer i sträck känns som en omöjlighet.
Nån som har en teori om vad det kan bero på?
Stefan Manning
1956 • PARTILLE
#2
•
20 juli 2011 kl 14:56
Gilla
Hej Anna
Jag ser inte problemet. Vi är alla barn i början och jag tror att Ditt problem är otålighet. ;-)
Var inte orolig. Du kommer att springa både 1, 2,5 och flera kilometer avd det lider. Det viktigaste här är att Du inte tappar sugen och att Du ger Du ut regelbundet och springer som Du gör nu. En del märker resultat snabbt, för andra ta det längre tid. Det är absolut inget fel i att gå/springa. Men för att undanröja tvivel skadar det inte att göra en allmän hälsokontroll hos en läkare och kolla att diverse värden ligger rätt, Järn, blodvärde och vad det nu kan vara. Att göra en hälsoberäkning på nätet bör nog tas med en rejäl nypa salt.
Din absolut bästa och trognaste vän i detta läge är tålamodet.
Häng i och ge inte upp :-)
PS! Jag förutsätter att Du är normalfrisk och inte har häsloproblem som oergelbunden hjärtrytm och sådant.
Carina
1979 • Norrköping
#3
•
20 juli 2011 kl 15:11
Gilla
Hej Anna
De första 2.5 kilometrarna av varje pass är öken! Iaf enligt min åsikt. Benen är tunga, vingliga och stela. Hjärnan/egot kommer med idel protester och vill mycket hellre ligga på soffan och bli matad med praliner och film. Egentligen är det nog bara rastlösheten jag har som motor under de första strävsamma minutrarna. Fort går det ju inte...

Men sen händer något, när liksom kroppen kommer på att det är helt okej, hjärnan/egot lägger ner stridsyxan och känslan av att vara en duracellkanin kommer över mig. Sen kan jag hålla på i timmar. Fortfarande inte fort, men vingligheten och stumheten går liksom över.

Jag kallar mig själv "den motvillige löparen" - det kan ju vara så även för dig att kroppen är lite svårövertalad.

Pepp!
Malin Johansson
1980 • Alingsås
#4
•
20 juli 2011 kl 15:20
Gilla
Jag håller med ovanstående talare. Dels går det olika fort för olika personer. Sen är det ofta att man som ny löpare är ALLDELES FÖR OTÅLIG! :-)

Tro mig, jag är det just nu. Jag började också springa i april i år och även om jag springer något högre tempo än dig så har jag just nu "stangerat" och tycker inte att det händer NÅGONTING.
Det gäller att ta det lugnt, ge sig ut och ta det lugnt. Börjar man ta i för mycket eller springer för långt så kommer ofta skadorna. Alla leder och ligament behöver vänja sig under betydligt längre tid än dina muskler.
Johanna
1983 • Stockholm
#5
•
20 juli 2011 kl 16:19
Gilla
Anna! för endast en månad sedan hade jag kunnat skriva nästan exakt ditt inlägg. efter att ha försökt och försökt fick jag det "löjliga" tipset av en kollega att vicka mer på höfterna när jag springer och trycka ifrån mer med benen (typ skjuta fram höften). plus att jogga LÅNGSAMT långsamt långsamt.... och så plötsligt en dag så släppte det och jag kom på mig själv med att inte stanna efter några hundra meter och bara fortsatte 5 km. sådan LYCKA! :) det bästa är att jag lyckats hålla detta och har joggat regelbundet den senaste månaden.

så fortsätt anna! sänk farten och pröva en annan teknik. det är inte omöjligt och när du väl lyckas kommer det vara värt all slit! lycka till!

#6
•
20 juli 2011 kl 16:27 Redigerad 20 juli 2011 kl 16:26
Detta inlägg har raderats
Josefina
1973 • Norrköping
#7
•
20 juli 2011 kl 16:51
Gilla
Åh vad ni är snälla. Vilket fantastiskt forum!! Nu ska jag fortsätta hasa runt, i mitt tempo, vicka på höfterna och se tiden an. Tusen miljarder tack. :)
Klas Orsvärn
1960 • Södermalm
#8
•
20 juli 2011 kl 21:09
Gilla
Ett vanligt fel är att man springer för fort. Ett annat vanligt fel är att man tar för långa steg i förhållande till farten. Då studsar man för högt, vilket blir väldigt jobbigt. Kortare steg oftare är lättare. Låt steglängden öka automatiskt när farten ökar för att du skjuter fram höften och överkroppen. Spring så avspänt som möjligt.

En bra balansövning är att stå på ett ben, och helst blunda om man kan.
Conny Adolfsson
1954 • Hyltebruk
#9
•
20 juli 2011 kl 23:00
Gilla
Det är nog inget ovanligt att dom första 2 km är tröga, och benen ovilliga att springa. Jag har en sträcka som är 3 km lång, ofta börjar jag med att gå, sen springa en bit, gå lite, springa, jag har dom 2 första km som uppvärmning, sen använder jag 3:e km till att springa fram och tillbaka, kan springa hur många km jag vill, och har ändå nära hem ifall vädret blir dåligt, fördelen med en så kort bana är att man kan lägga av sig överdragskläder, lägga en vattenflaska på bra ställe, man kan starta och gå i mål på samma ställe, använda dom sista 2 km hem som nedvarvning.
Michelle
1987 • Höör
#10
•
21 juli 2011 kl 12:48
Gilla
Jag är ny på jogging och det jag säger nu låter kanske lite fjantigt, men när jag börjar känna mig tung i benen brukar jag ta ett eller två djupa andetag genom näsan och fokusera på hur syret går upp i hjärnan och sen ner i resten av kroppen. Det brukar hjälpa mig :)
Krister Johansson
1978 • Trollhättan
#11
•
21 juli 2011 kl 14:17
Gilla
Tålamod och att springa långsamt är viktigt. Träna balans genom att springa sicksack framåt. Du måste träna ett år minst innan du slipper tröttheten.
Johanna
1983 • Stockholm
#12
•
21 juli 2011 kl 15:21
Gilla
Ett år innan man slipper tröttheten? Då borde det väl vara dags att öka/ändra farten, distansen eller upplägget om tröttheten försvinner efter ett år? Jag vill bli trött efter ett pass! :)

Tummen upp anna!
Anette Palmquist
1963 • Hestra
#13
•
21 juli 2011 kl 18:01
Gilla
Ibland när jag precis börjat min runda som jag tänkt ska bli ca 10 km, har jag vid ca 900 m tänkt: detta kommer aldrig att gå, jag orkar inte i dag, benen är som bly och allt känns tungt. Men på något konstigt sätt så släpper detta efter ett tag och efter ytterligare någon km så känns det lättare.
Jag tror att det är bra att börja med att springa 5 min, gå 5 min osv. Och hålla på i ca 30 min. När det känns lättare så ökar man med 5,5 min löpning, 4,5 min gång. När man springer nästan hela tiden är det dax att bestämma sig för ett träd eller liknande som man ser LITE längre fram och öka farten lite dit, sakta ner i några minuter, ta sikte på ett träd igen och öka lite igen. Emellan fartökningarna kan man springa jättesakta, det gör inget.
Det blir mycket roligare att springa om man leker lite med farten och inte maler på i samma hastighet (speciellt om man är nybörjare)

Detta var bara ett litet tips ifrån en amatör som egentligen inte vet så mycket om löpträning alls....
Susanne Norman
1966 • Nynäshamn
#14
•
21 juli 2011 kl 18:44
Gilla
När jag kom igång i våras igen med löpning, så började jag med att springa 5 min, gå 30 sek osv. Sprang helt o hållet efter klockan. Nu när jag känner mig trött och seg, så kan jag köra efter principen , springa 9,5 min, gå 30 sek. Istället för att springa så länge jag orkar innan jag måste gå. För då blir pauserna längre och ofta kommer dom tätare sen.
Benny Ek-Williamsson
1975 • Göteborg
#15
•
22 juli 2011 kl 11:23
Gilla
Jag tror på att sänka farten. När jag började springa (2007) så sprang jag 2,5 km och var helt slut, orkade inte något mer, och trodde inte jag skulle orka med 10 km på väldigt länge . Jag sprang aldelles för fort, efter en mental bild/önskan om att vara en vältränad man/pojke på 20 år utan någon övervikt. Realiteten var en 32 åring, ca 10-20 kilos övervikt, inte motionerat på nästan 13 år. Jag kände mig skit dålig och funderade på att lägga ner skiten! Efter råd från Jogg.se och andra så sänkte jag farten betydligt. jag kom mycket längre, var inte helt slut och kände mig till och med stark och självförtroendet steg. Då kom förbättringarna, jag klarade av att springa mycket längre och farten ökades också utan att jag behövde tänka så mycket på det.

Idag är mina korta pass ca 10 km och långpasssen på 20-30km. Men jag jobbar fortafarnde med att inte tror att jag är 20 och vältränad ;-) Det är den svåraste biten.... Så sänk farten och ha tålamod, så löser sig allt annat!
Josefina
1973 • Norrköping
#16
•
23 juli 2011 kl 20:17
Gilla
Hej igen allihopa,
Och tack igen för alla hejarop och råd!!
Idag provade jag en ny variant: I närheten av där jag bor finns en grusväg som lutar svagt uppåt i säkert 2 km. Jag brukar cykla där, och det är segt, segt, segt. Men så idag så värmde jag upp med att gå en km, och sen sprang jag uppför nästan hela backen ... eller jag sprang åtminstone 80%... och sen vände jag och sprang hela backen ner. Vilken lycka! Jag tror det funkade för att uppförslutet i början gjorde att jag inte sprang för fort (som många sagt), eller tog för långa steg (som många också sagt), Och på nervägen hade jag ork i benen, och hjälp av tyngdlagen. Tack igen allihop. Nu ska här springas:)
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.