1 juni 2009 kl 12:41
Vad glad jag blir för era fina kommentarer, de värmer verkligen. Tack.
Om jag kan bidra till att någon undviker att gå i samma fälla så är ju det jättebra.
Jo det är viktigt att kunna njuta av annat i livet än träningen. När löpningen blir en stor och viktig del av ens liv är det lätt att känna sig helt tom och värdelös när man inte kan hålla på med den längre. Så det är viktigt att ha andra intressen också.
Angående den mentala biten så gick jag in i en period av grinighet och likgiltighet redan i höstas, som varade fram till våren. Men det skedde en del förändringar i min livssituation under hösten och vintern, så det är svårt att säga om det berodde på överträning, eller om det sig orsakade stress som bidrog till överträningen. Svårt att veta vad som orsakade vad.
Skadorna gjorde mig mer oroad och stressad. Men nu har jag accepterat situationen, och lyssnat på avslappnings- och avstressningövningar. Det har gjort mig mycket gladare och mindre grinig och apatisk. Mitt humör har gått mycket upp och ner. Små tecken på förbättringar eller försämringar av mitt tillstånd har påverkat humöret.
Träningen blev inte lika rolig när jag följde träningsprogrammet. Så här i efterhand kan jag tycka att jag blev besatt av att uppfylla det programmet sade. Jag tyckte ju mer om att springa långt och långsamt än kortare och snabbare och intervaller mm. Ändå valde jag programmet. Jag valde att träna för ett mål istället för att ha kul under resans gång. Idiotiskt.
Och jag möttes av blandade budskap. En del säger att man ska ta det lugnt, lyssna på kroppen, ha så mycket kraft kvar efter träningspasset att man skulle orka lika mycket till mm. Men andra säger att man måste satsa hårt för att bli bra, lite småskador kan man träna sig igenom, och att svackor kan man också träna sig igenom, och att man blir bra på det man tränar. Utan att egentligen tänka efter så gick jag på det senare, och tänkte väl att det är de som blir bäst.
Det är lätt att gräma sig så här efteråt. Tänka att hade jag bara gjort lite annorlunda så hade jag inte hamnat här. Att jag borde varit mer nöjd med att jag faktiskt lyckats springa en mara, (på en skaplig tid dessutom), och satsat på att upprätthålla och kanske långsamt förbättra resultatet, istället för att ganska snabbt mest börja fokusera på bättre tider. Jag tyckte jag gjorde så stora framsteg att jag själv blev förvånad över min egen förmåga, och det gjorde mig övermodig. Jag trodde att jag skulle klara av mer än jag gjorde.
Hulk Hogan:
Berätta gärna din historia! Vad var det som hände?
Tack igen för er omtanke och era stärkande ord!
