Käglanloppet - Fellingsbro
Löpning - Tävling
Världsrekord i svårlöpt terräng. Underlaget var minst sagt utmanande, jobbigt som fasen men i och för sig precis som det ska vara om det ska passa mig. Tack vare den mycket tunga banan lyckades jag komma trea av totalt tio eller elva startande, tvåa i herrklassen, vinnare blev suveränen Karin Axelsson, ensam i damklassen men en överlägsen segrare som smiskade alla andra, 25 minuter före tvåan Hasse Byrén, som i sin tur var 16 minuter före mig.
Dagen var vacker och varm, en trevlig kombo, men knepig, värme är ju sådär. jag hade med mig mitt vätskebälte med två stora flaskor, totalt på 1,2 liter, det borde räcka om man kan fylla dem med sportdryck vid stationerna som jag visste skulle bli få, totalt sju. Men just det visade sig bli ett problem, redan vid den första stationen där jag redan låg trea sa mannen som hällde upp sportdryck att efter halva flaskan fick det räcka eftersom det började ta slut, det var ju oroväckande att det tar slut när trean i loppet kommer men tyvärr fortsatte det i samma anda, jag fick bara den ena av flaskorna helt fylld vid två av stationerna. Jag blev alltså hänvisad till att dricka vatten, det funkar inte helt klockrent på mig då jag rätt snabbt känner mig full i magen och lite uppblåst med ont i magen som följd. Som tur var hade jag förberett mig med gel, totalt fem påsar och dessutom hade jag salttabletter som faktiskt lyckades rätt bra med att rädda magen, av ren slump stoppade jag på morgonen i en portionspåse med High5 Extreme sportdryck, det var ett smart drag, hade jag vetat hade jag tagit fem stycken, den satte fint efter 35 km, gav rejält med energi.
Vi startade vi badet i Fellingsbro, alla med varsin sportidentpinne, den stämplade man sedan varje mil och i mål. I samlad tropp drog vi iväg längs en asfalterad väg, efter 500 m låg vi rätt många i klunga utom Karin som drog iväg som en gasell, hon var nog 100 m före redan då och det var lätt att se var det skulle braka hän. Vi fortsatte längs vägen några kilometrar i början tills vi kom in i skogen, där började en rejäl stigning "Laxtrappan", jag valde en gammal favorittaktik nämligen att gå i alla backar för att spara energi, jag hamnade därför bakom två andra herrlöpare som drog iväg men förvånade blev jag att inte fler passerade, det brukar ju vara så, uppenbarligen var det fler som hade taktiken att gå lugnt i början eller rentav hela tiden? Efter den långa stigningen kom en riktigt lång och fin utförslöpa där jag passade på att släppa på, jag kom då i fatt och passerade de bägge och vid fyra var vi åter tillsammans. Vi sprang och pratade en stund men bröts upp när det började stiga igen. De två som sprungit ihop dela sig och Hasse drog nu iväg och tog andra platsen, jag passerade under en utförslöpa trean och under ett mycket svårt parti tror jag att jag tog en betryggande ledning som jag till min förvåning lyckades hålla in i mål fyra och en halv timma senare. Från det partiet sprang jag hela banan helt ensam, bara vid två tillfällen såg jag Hasse framför mig, vid båda tillfällena var han mellan 500 m och en kilometer framför och syntes bara därför att vi sprang rätt så stora fält då. Fellingsbrolöparen som jag passerat såg jag aldrig mer under loppet. Känslan av att ligga trea var faktiskt härlig, det är ju inte så ofta, det drev på mig rätt hårt, jag fick hela tiden känslan av att snart kommer någon och passerar men närmare mål blev det klart att jag skulle klara det, skönt. Sista biten sprang jag ifatt en löpare i 25 km klassen som vi delade bana med, det var skönt att få någon att prata med även om jag då var helt slut och sexminuterstempo kändes som rena sprinten. Vi kom in mot mål och skulle springa en liten slinga och komma in på IP men då packade viljan ihop och drog, när målet var i sikte och fyran låg flera kilometer efter fanns tydligen ingen anledning att springa längre så jag promenerade in på plan men sprang ändå de sista 400 runt banan, en mycket skön känsla att få sluta springa när man känner att man gett allt och att det lyckats. Jag blev totaltrea och tvåa i herrklassen.
Banan var inte så särskilt kuperad om man jämför med andra lopp även om det fanns en del backar men underlaget var det i särklass svåraste jag sprungit på. Långa partier gick i högt gräs och ljung där man inte såg fotisättningen, vi sprang över nyslagna åkrar med gräset kvar. De jobbigaste partierna var ändå när vi sprang på timmerbilsvägar som de förstärkt med makadam, stora stenar som vickar när man kliver på dem och dessutom sprang vi i motorklubbens endurospår, det är väl sådär kan jag tycka, helt sönderkört, som att springa långa partier i ett längsgående dike, stora runda stenar blandat med sand gjorde att det hasade omkring en hel del.
Banmarkeringarna var överlag riktigt bra men vid några tillfällen blev jag fundersam om jag var rätt men trots allt sprang jag bara fel en gång och det blev en tur på några hundra meter innan jag vände och hittade.
Jag tycker det var en bra tävling. Jag betalade 550 kronor i efteranmälan, inte jättedyrt men heller inte billigt, för de pengarna ska det finnas tillräckligt med sportdryck, det var tävlingens absoluta mörker.
