Krönika/TräningPappa var löpare. Min äldste bror vann oftast loppen som han deltog i. Min näst äldste bror höll mer till på biblioteket än på idrottsplatsen. Själv ställde jag upp i mitt första lopp som sexåring. I vårt hem fanns det nästan inga böcker förutom om idrott. En julafton fick min äldste bror en bok om vår idol Dan Waern, ”Vägen till drömmilen”.
Min förvåning blev stor när min bror en julaftonsförmiddag drog på sig träningskläderna.
– Vad skall du göra? Sticker ut en runda. På julafton?
– Ja, är det så konstigt?
Det tyckte jag. Min bror, som drygt tio år senare tillhörde svenska eliten för att ytterligare några år senare avancera till världseliten, berättade om en löpare som brukade träna på Julafton.
– Vaaaa!
– Vänta, sa han och hämtade Idrottsbladet. Se här, han tränar på julafton.
Jag tyckte synd om löparen.
– Tänk om tomten kommer när han är ute och springer?
– Gay, för faaan, tror du fortfarande på tomten?
Jag svarade honom inte, lämnade istället rummet. Tomten var en ersättning för den Gud som pappa ofta förlöjligade. Tomten var godheten själv. Honom ville jag tro på, vilket jag gjorde fram tills mina äldre bröder månaden innan jag skulle börja första klass skadeglatt sa:
– Assåå för helsicke, du kan inte börja skolan och tro på tomten. Man kommer reta dig. Det är ju bara morbror Stig som har klätt ut sig, hur barnslig får man vara?
– Reta honom inte, sa vår mor irriterat, förklara istället så att han förstår.
Det var ett brutalt uppvaknande. Men det var likväl en sanning som jag hade accepterat när det var dags för min första skoldag.
Under alla åren som jag har bott med min familj intill en gångstig ser jag ibland löpare som passerar på julaftnarna; kvinnor och män med varierande tempo och löpstilar. Varje gång jag ser dem tänker jag att mycket har hänt med löpningen sedan jag var barn. Men att träna på julafton - där går min gräns. Istället ser jag fram mot en långsamt härlig runda på självaste juldagsförmiddagen.
