Krönika"Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk bara en" lyder ett gammalt klokt ordspråk. Som löpare är det lätt att hamna i någon form av identitetskris när man inte kan eller får springa. Vem är jag om jag inte är löpare?
Jag har haft turen att både vara frisk och skadefri de senaste 10 åren. Till skillnad från många andra har förkylningar, löparknän och benhinneinflammation varit främmande ord för mig. Eller tur och tur, jag tror inte på tur. Ta i ett dörrhandtag, hälsa på främmande människor eller ta ut pengar från bakomaten – handsprit. Jag har med gott samvete kunnat ta ledigt från löpningen om jag så velat för att kompensera det med ett extra långpass dagen efter. Jag har tagit löpningen för given, alltid vetat att jag kan springa när som helst, var som helst, hur som helst.
Det började med ett distanspass strax innan påsk, den vanliga milrundan. 43 minuter. Mellanmjölk, varken jobbigt eller lätt, långt eller kort. En kliande känsla i vänsterknä efteråt. Aj, gjorde det inte lite ont när jag skulle torka fötterna? Inte tid att varken tänka eller känna efter, det vankades afterwork och jag var sen. Allt jag kunde se framför mig var den kalla ölen som väntade. Skynda iväg ner på stan, bråttom. Aj igen, högg det precis till i knäet? Nej då, bara lite träningsvärk. Vaknade morgonen efter, aningen tung i huvudet, men det var inte det som bekymrade mig utan mitt vänstra knä som nu gjorde riktigt ont.
Snabbt beslut – vila och ingen löpning tills knäet kändes bra. Istället påskbord och godis. Dag tre kunde jag inte hålla mig, inte bara det att jag nästan kröp på väggarna av att inte springa, visade inte vågen chokerande siffror? Och knäet kändes ju faktiskt bättre. 12km lugn distans, det borde funka. Knäet höll. Dagen efter 18 km. Knäet höll igen. Peppar peppar. Dags för intervaller. Tusingar i 3.40-fart kändes lagom. Ännu mera peppar. Sen sa knäet ifrån kan man säga.
Nu har jag vilat nästan hela veckan, intalar mig själv att det bara är en överbelastning, men det blir inte bättre av arbetskamrater som skrämmer upp en med ord som meniskskada och titthålsoperation. För ett par veckor sen var mitt mål att springa Göteborgsvarvet i sub 4-fart. Idag var jag överlycklig att klara 3km i 5.30-fart. Ändå njöt jag fullt ut av mina 3km, mer än jag någonsin gjort de senaste åren. Det var helt underbart att få springa igen om än bara för ett par kilometer. Kan man springa så bör man springa.
Ta inte löpningen för givet, njut av vartenda löpsteg som om det vore ditt sista.
