Med andan i halsgropen hann jag precis till start för mitt första Parkrun utomlands, Central Park i Burnaby, Vancouver. Blir till att komna ihåg att dubbelkolla tiden nästa gång!
Jag brukar säga att det bästa sättet att upptäcka en ny stad eller plats på, det är med löparskor på fötterna. Men när jag landade i Edmonton förra helgen, då kändes det inte så lockande att ge sig ut. 16 minusgrader är nog så utmanande för en frussen person som mig, men framför allt var det snömodd överallt och svårsprunget. Så det fick bli en kombo av löpning och powerwalk på hotellets löpband istället på 26:e våningen med utsikt över andra höga hus. På natten sjönk kvicksilvret ner till 25 minus. Hu!
Tre dagar senare hade jag planerat för nösta träningspass i Banff, men det blev istället två tuffa hikepass; först en längs vackra Lake Louise och sedan en upp till the Tunnel Mountain Summit. Sträckan är 2.4 kilometer med 260 meter eller 11 procents stigning på hyfsat packad snö med bra grepp. Det tog 48 minuter upp och 32 ner… så efter det kändes löpbandet rätt överflödigt.
"Bucket list"
Tunnel Mountain är förresten ett rätt udda namn - berget fick det på 1800-talet för att det skulle byggas en järnvägstunnel genom berget och sedan har det levt kvar - men kanske byts det ut nästa år till ett som påminner om det First Nation, ursprungsbefolkningen, använder. Nackdelen är att det kommer att bestå av fem eller sex ord så det är fullt möjligt att det får heta Tunnel Mountain i folkmun ett bra tag till.
Banff, Lake Louise och Klippiga bergen har annars legat länge på min ”bucket list” och som jag nu förverkligar under en två veckors roadtrip som avslutas i Seattle. Jag har tidigare bara upplevt Kanada och USA på östkusten (Montréal, New York, Boston, Philadelphia, Washington och så en liten håla norr om New York där jag sommarjobbade 1995 på ett sommarläger för överviktiga barn).
Parkrun i Central Park
Efter en lång bussresa från Banff är jag nu i Vancouver - där det är plusgrader! - och spanade in utbudet av Parkrun. Det fanns två, varav det i Central Park i Burnaby var lättast att ta sig till, knappt 20 minuter från downtown med the ”sky train” (obemannat pendeltåg som i huvudsak kör på en betongbro).
Hemma börjar Parkrun alltid 9:30 men här kör de igång redan 9, vilket jag hade skrivit upp men glömt att dubbelkolla. Så när tåget närmade sig stationen vid Patterson, några minuter innan 9, var samlingen redan igång. Joggade nerför trapporna och över gatan - tur att det var så nära - och hann i princip bara säga hej till dagens race director innan det var dags för start.
Central Park låter anlagt och fint, som i New York, men är i själva verket en skog. Parkrun går två varv på en bana bland höga träd och förbi två dammar. Varven bjuder på en lång seg uppförsbacke och efter den andra var jag helt slut. Gick 80 meter innan jag joggade igång och gick så småningom i mål på strax över halvtimmen, vilket betydde 59:e plats av de 96 som tog sig runt (plus någon hund i Barkrunklassen).
Vädret var mulet och några plusgrader och en bra start på dagen med mina sightseeingtrötta ben. Men det var inte bara benen som kämpade, mitt flåsande uppför backarna måste ha låtit flera hundra meter…
RunTobyRun!
