4 juni 2017 kl 04:18
Andra gången jag springer asfaltsmara. Första/förra gången var 2009 och med tanke på alla konstiga väder som varit på maran sedan dess får man ju tacka vädergudarna ödmjukt för årets förutsättningar.
Vårens mål var Ursvik 45k den 1/4 och efter det loppet var jag sliten som aldrig förr men eftersom jag hade distansen i benen kastade jag in en anmälan till StM. Med småbarn hemma känns det som att jag måste passa på ett år som träningen gått ok. Dock har det varit två tålamodsprövande månader med ständiga besök hos naprapat för krånglande höfter, vad, fotled, you name it...
När jag anmälde mig hade jag sub3 i bakhuvudet och fick ihop en handfull msraintervallpass i rätt tempo men strax över tre kändes mer realistiskt vid starten.
Hursomhelst tänkte jag hänga på farthållarna så länge det var möjligt. Mestadels låg jag 10 meter före och de var optimalt. Bakom dem blev det trångt vid avsmalnande passager och vätska. Jag fick bita ihop flera gånger men mosade i mig gel och salttabletter som aldrig förr så huvudet var piggt hela vägen och kunde öka lite (kändes det som) sista två km. I mål på 2:58:37 - jag skrek rakt ut hela kurvan på stadion.
TACK alla för den här fantastiska tråden som inspirerat. Tack Susanne Bornmar som fick mig att göra en seriös energi-plan. TACK farthållarna för en underbar resa, perfekt avvägd. Nu ligger jag vaken och är helt marinerad i all gel-koffein.
