Foruminlägg av Svante Eriksson

Känner igen mig. Jag får nästan ALLTID "ont i halsen" innan större lopp.
Så även denna gång... Dock är det endast Sthlm Marathon 2012 som jag verkligen ställt in p.g.a. detta. I mitt fall verkar det nämligen oftast vara 95% hypokondri. :/
Hade det inte varit tävling så hade jag antagligen inte reflekterat över det, men just p.g.a. risken för hjärtmuskelinflammation vid maxansträngning så känner jag efter lite extra.

OBS! Jag uppmanar inte någon att nonchalera halsont. Jag menar bara att i mitt fall har det visat sig att mina "halssmärtor" snarare berott på att jag oroat mig. Och alltså inte varit någon infektion på riktigt.

Hej!
Jag tycker hela diskussionen präglas av inskränkthet och en inställning att inte ens försöka vara anpassningsbar.

Det är väldigt mycket "avliva hundar som inte sköter sig", "du har mött en idiot", o.s.v.

Fredrik Wahlgren (plus någon enstaka ytterligare person) har en nyanserad diskussion, medan de övriga verkar sky hundar och hundägare som pesten och samtidigt tycka att man som löpare har alla rättigheter i världen.

Jag har själv ingen hund eller ens något större intresse av hundhobbyn, men jag har verkligen inget problem att sakta ned, försöka få ögonkontakt med hundägaren och ta ett steg åt sidan, för att göra mötet problemfritt.
Jag kanske har haft tur, men det har iallafall lyckats hittills.

Visst - det finns såklart undantag. (Jag ska inte nämna några %-siffror... ;) ). Och det finns människor som är hundrädda. All respekt för det.

Respekt är inget man får. Respekt förtjänar man.
Något som gäller både löpare och hundägare.

Jag tror ni förstår vad jag menar.