Löpning • Träning • 43 inlägg • 657 visningar •

Är soffliggare korkade?

Therese Holmgård

1980 • Stockholm

•

15 juni 2010 - 13:00 (Redigerad 15 juni 2010 - 13:20)

Gilla

Jag vet inte riktigt om rubriken är den rätta men det är så jag känner idag,
att soffliggare är korkade.

Jag har ett par ggr den senaste veckan och flera ggr tidigare fått frågan.
Vad springer du nu för? Marathon var väl förra veckan?...Sen står dom och ser frågande ut, precis som om dom förväntar sig ett vettigt svar på den frågan, (lite inom parantes så är det inte de vältränade typerna som frågar) Den frågan är den dummaste fråga jag vet!

Svar: "Jo, jag sprang maran förra veckan, men det innebär ju inte att jag bara lägger mig på sofflocket, börjar äta praliner och lägger på mig några extra kilo, jag vill ju kunna bada i havet och inte i vassen"

Varför tror många icke-löpare att man bara tränar och springer för ett lopp? Att springa lopp och få bevis på att träningen ger resultat, det är bara bonus..:) Vad sägs om att träna och röra på sig för att må bra, för att det är härligt att komma ut i solen/naturen/luften, det är otroligt befriande efter en stressig dag att ta på sig skorna och ge sig iväg eller för att kunna äta de där pralinerna en kväll i veckan utan ha dåligt samvete?

Någon mer som fått kommentarer pga du tränar?

< < < 1 2 3 > > >

Alexander

1984 • Uppsala

•

15 juni 2010 kl 13:10

Gilla

Haha bra inlägg!

Yes finns ett par st 100+ på jobbet som inte förstår varför man ska springa. Man kan ju skada sig då!
Vet inte riktigt vad man ska säga till dem. Finns ju så mycket man egentligen vill säga : D
http://alexanderabrahamsson.blogspot.com/

Oldboy

1952 • Danderyd

•

15 juni 2010 kl 14:48

Gilla

Jo, min fru tycker också att jag borde ha "sprungit färdigt" nu när maran har varit!
Men förutom att det är härligt att bara springa så finns det ju så många roliga lopp i när och fjärran som man kan springa! Närmast Silvermilen i Sala, i höst premiär för Berlinmaran.
Jo, nog är soffliggare korkade ;-)
Det finns ju dessutom en undersökning som visat att om man tränar mycket så bildas nya hjärnceller. Så vi blir bara smartare och smartare :-D

Jonas Boman

1979 • Göteborg

•

15 juni 2010 kl 15:32

Gilla

Jag lade upp mina mål för året innan det började. Tävlingssäsongen har precis börjat men jag har redan nått målen.
Jag tänker då inte sluta att springa eller att delta i tävlingar bara för detta. Kanske kan man kapa ytterligare sekunder eller testa lite nya tekniker för att se om det ger resultat!?

Sedan har jag iofs lagt upp ett mål för i år som jag hade tänkt ha nästa år = 1.25 på halvmara :)

Jag har fått mina arbetskamrater att börja springa/löpa/jobba 2 ggr i veckan från att ha tyckt att jag är tokig. Det känns bra.

Marcus Löfblad

1972 • Alingsås

•

15 juni 2010 kl 15:57

Gilla

Ja, varför springer inte alla som kan? Men de kan lära sig att röka, dricka sprit och bli sockerberoende :)

Ett stort problem är att de flesta behöver hålla på ett tag för att fatta att springa är grejen.

Karin

1983 • Stockholm

•

15 juni 2010 kl 16:13

Gilla

Hörrni, tänk på att det bara är en minoritet av den svenska befolkningen som springer regelbundet! Den stora massan har aldrig tränat löpning speciellt regelbundet. De har aldrig kommit över den där tröskeln där löpningen plötsligt blir bekväm och rolig - för det är den faktiskt inte i början. De förstår helt enkelt inte! De tror att ni har lika ont och plågas lika mycket när ni springer som de själva gör när de sätter igång säsongen efter ett (allt för) långt uppehåll. Fräls dessa människor och peppa dem att komma igång och springa mer regelbundet. Jag har fått min sambo att börja springa (egentligen omedvetet, han inspirerades av mig) och nu älskar han det. Förhoppningsvis får jag med mig honom till Medoc nästa år :)

Oldboy

1952 • Danderyd

•

15 juni 2010 kl 16:54

Gilla

Medoc var bra :-) Jag har nästan fått min familj med till Monte Gordo, dvs min fru tycker det skulle vara roligt och väl där kan hon nog inte låta bli att springa i alla fall lite - men det blir nog mest yoga och danspass och stavgång och utflykter. Nu har hon backat för att maten inte var mer än sådär - halva nöjet med en utlandsresa.
Har försökt locka med Niagarafallet för att få sällskap till NYC marathon nästa gång, inget napp.
Har en dotter som springer någorlunda bra, men sällan och bara för att det är nyttigt. Och en som använder mitt löpband om vi tjatar, men utan att anstränga sig över hövan. Och hon är inte stor nog att vilja "se bra ut naken" än. Eller i alla fall är det inte viktigt eller så förstår hon inte sambanden. Hur får man ut henne?

Madeleine Blom

1971 • Trollhättan

•

15 juni 2010 kl 18:58

Gilla

Även om jag tills för bara några år sedan tillhörde soffliggarnas skara, så måste jag nog säga - Ja. Korkade, självdestruktiva eller bara, som jag, lurade att löpning inte är för alla. Grundskolans gymnastiklektioner lärde mig och säkert många andra att vi var långsamma, klumpiga och fullständigt saknade talang för alla tänkbara idrottsgrenar. Således ingen idé att harva med det. Enklare att hålla sig smal genom att röka istället...
Försökt att börja jogga några gånger (det tror jag att de flesta soffliggare har - i smyg) men storknat efter några hundra meter. Jag var nog 35 innan jag fattade att det gick att springa LÅNGSAMT. Plötsligt orkade jag springa/lufsa runt spåret på 1,8 km (Men bara om jag tog bilen dit och därifrån - ytterligare 900m)... Blev stolt. Plötsligt blev det kul. Sedan lite längre varje gång. Glömmer aldrig min första mil. Det är den känslan som jag önskar att man kunde förmedla till soffliggarna och andra som idiotförklarar en för vad man håller på med.

Madeleine Blom

1971 • Trollhättan

•

15 juni 2010 kl 19:11

Gilla

Förresten blir man inte bara snyggare och smartare av att motionera - man blir tio år yngre också. Det, och en massa andra goda skäl, står beskrivet på http://www2.fhi.se/upload/Riskbruksprojektet/Distriktssk%C3%B6terskor/G%C3%A4vleborg/F%C3%B6rdjupningsinformation%20till%20visste%20du%20att%20bilderna.pdf
Fast egentligen ingen idé att länka till det här, där vi alla redan är frälsta!
//Madde, snart 40, biologiskt 30 och i bättre form än när jag var 20... :-)

Maria Lärkäng

1980 • Partille

#10

•

15 juni 2010 kl 19:19

Gilla

Madeleine, oj vad jag känner igen det. Skolgymnastiken fick mig att tro att jag hatade all form av sport och motion. Det tog mig nästan femton år att upptäcka att jag faktiskt tvärtom tycker att det är skitroligt att röra på mig, och i synnerhet att springa. Och jag har faktiskt min fetma att tacka för det - hade jag inte vaknat en dag på fel sida av 100 kg-strecket och beslutat mig för att göra något åt det, så hade jag nog fortfarande levt i villfarelsen att löpning var något plågsamt och tråkigt som bara var till för pinnsmala självplågare.

När man väl har blivit en hängiven löpare (eller joggare i mitt fall då ;) ), så är det lätt att glömma hur jobbigt och tungt det är i början. Det krävs helt enkelt en hel massa disciplin för att ta sig förbi den där smärtgränsen, och jag tror som flera andra att de flesta helt enkelt inte känner till att det faktiskt BLIR roligt och njutbart om man bara håller ut. Jag visste inte det, utan trodde att det skulle fortsätta vara lika plågsamt hela tiden, så det var en fantastisk upptäckt när jag plötsligt en dag började längta efter min joggingrunda.

Jag glömmer heller aldrig första milen, men första halvmaran smällde ännu högre. Jag har aldrig känt mig så stark eller varit så stolt över mig själv som när jag sprang över mållinjen på Slottsskogsvallen förra året. Och jag önskar också att man kunde förmedla den känslan till de som tror att de inte kan.

Mikael Karlsson

1956 • Lund

#11

•

15 juni 2010 kl 20:20

Gilla

Andra varianter på frågan är om korkade blir soffliggare och hyperintelligenta blir löpare?

En del soffliggare är nog rätt smarta. Hade inte Newton legat under äppelträdet, så vete katten hur det gått med tyngdlagen.

En hel del löpare är rätt korkade - insnöade nördar utan en gnutta humor. Siffror och meter i kubik.

Jag tycker kombinationen soffliggare och löpare är den bästa. That´s my way. Rörelse och stillhet är bror och syster.

De bästa loppen gör man nästan alltid i horisontalläge under äppelträdet, barfota, med händerna bakom nacken och med ett leende på läpparna. Kanske ett grästrå i munnen. Inte en svettdroppe och snabbt går det. Sen måste man prova i verkligheten med skorna på. Trots tyngdlagens inverkan går det ofta rätt bra.

Det inre och det yttre måste hänga ihop.

Johan Brännström

1973 • Mjölby

#12

•

15 juni 2010 kl 20:33

Gilla

Den variant jag själv kommer att tänka på är "jaha, Marathon på en sådan tid, då springer du en del va?". I mina ögon deltar man inte i en mara om man inte "springer en del".

Men folk förstår inte, så är det. Själv är jag glad om jag lyckas inspirera och motivera mina närmaste till bättre vanor. Mängd och intensitet är oviktigt, var och en följer sin egen känsla. Arbetskamrater och annat folk i periferin orkar jag inte försöka påverka.

Men att springa är livet. Verkligen.

Thomas Strömquist

1969 • Stockholm

#13

•

15 juni 2010 kl 22:15

Gilla

"Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal"

Är det inte jobbigt?/Gör det inte ont?

-Jo, men om jag var rädd för det skulle jag ligga på soffan och bli fetare och fetare, för det gör inte ont alls (utom på slutet...)

Mance Ryder

1978 • Handen

#14

•

15 juni 2010 kl 22:54

Gilla

Många idag har tyvärr inte de fysiska förutsättningarna för att klara av att springa utan en lång och plågsam uppstart. Vi är i vår vardag alldeles för stillasittande och muskler, skelett, leder etc. vänjer sig med andra typer av belastningar, eller inga belastningar alls?
Jag tycker att vi som har möjlighet att springa ska vara stolta över oss själva, men minst lika viktigt är att vi också är ödmjuka inför de som inte kan springa, de sk. soffliggarna.
Jag tycker mig ana ett visst förakt gentemot de lata, feta och bekväma....
Och får man "pikar" från den "soffliggande omgivningen" beror det säkerligen mer på avundsjuka än några andra motiv.

Walker67

1947 • Växjö

#15

•

16 juni 2010 kl 00:44

Gilla

Nä, det är vi som är korkade ! Tänk dig att ligga på soffan, där kan du uträtta stordåd tex vinna Stockholms Maraton utan att anstränga dig, få folket uppskattning utan minsta ansträngning. Eller kan du spela i Barcelona och det är oavgjort och bara minuter återstår av matchen och då får du en smörpassning och sätter den. Då hör du publiken ropa; "Zlatan, Zlatan" och inte en svettdroppe har du behövt offra, eller sätter du alla träffarna på sista skjutstationen och defilerar i mål och tröjan är lika torr som innan.... osv (nja, lite ölstänk på T-shirten är ju "smällar man får ta")
Smartheten sitter inte i "Kaggen" utan längre upp, vad gör det att det tar emot lite när du stiger upp..

Mål, mål, mål, mera mål, mer chips, mera öl, det här måste vi fira !

Therese Holmgård

1980 • Stockholm

#16

•

16 juni 2010 kl 08:58

Gilla

Tomas: Jag vet inte om jag känner något förakt som lata, feta eller bekväma men däremot kan jag "reta" mig lite på att det är så "Synd" om dom.
Jag har många gånger hört kommentaren, "det är ju så lätt för dig, du är ju så smal", det är inte direkt så att kilona trillar av av sig själv, utan även jag behöver träna och röra på mig eller om man vänder på det " Jag kan inte springa för att jag får så ont i knän/höfter"...Då tänker jag att "Ja, varför tror du att du har ont?" Kanske för att du inte rör på dig och då orkar inte kroppen/musklerna hålla uppe de där extra kilona.
Alla människor kan springa, det går bara mer eller mindre långsamt och även om man bara orkar 200 m första gången så är de iaf på god väg.

Jag har en god vän till mig som sprang sitt första lopp i 40 års åldern.
Han fick skor, kläder och anmälan till Sylvesterloppet. Första passet var nog lika med 5 steg närmre graven för honom, han hade inte sprungit på 20 år, 2 barn, öl, god mat, chips och astma hade satt sina spår. Men han hade bestämt sig och han skulle genomföra det, med en järnvilja och många korta pass i början så började kilona trilla och helt plötsligt så var det inte så jobbigt att springa 5 km, och så fortsatte det. Han genomförde sitt första lopp på knappt 1 timme och fick blodad tand..:) I höstas så sprang han sitt livs första halvmara på 2.22, en tid som han slog i våras på Kungholmen runt då han sprang in under 2 tim. Nu tränar han för Lidingö 30 km till hösten.
Från att ha vart en "korkad soffliggare" så är han nu en riktigt biten löpare, de där extra kilona är nästan borta och astman har blivit mkt bättre.

Jenny

1979 • mölndal

#17

•

16 juni 2010 kl 10:13

Gilla

Jag jobbar på att bli en inbiten löpare ( har bara hållt på i 3 månader ) och jag tror att jag kan lyckas bli det men vad jag undrar är hur lång tid tar det innan det vänder ocfh blir lättare och skönare att springa? Är verkligen inte där än...!

Benny Nordmark

1978 • Skellefteå

#18

•

16 juni 2010 kl 11:51

Gilla

Jenny. Jag köpte nyligen min första pulsklocka och rekommenderar det verkligen. Då håller du koll på hur mkt du pressar kroppen och kan enklare anpassa kroppen till en behaglig hastighet.

Joar

1975 • Göteborg

#19

•

16 juni 2010 kl 11:59

Gilla

Varför är det så himla viktigt att alla ska hålla på med just löpning?
En del gillar att springa och en gillar det inte. Om man hellre t ex vill läsa en bok så tycker jag man ska göra det.
Jag trivs själv med löpningen, men jag gör det ju istället för någonting annat. Jag skulle ju exempelvis kunna leka en timme med barnen istället eller hälsa på min gamle morfar.

Oldboy

1952 • Danderyd

#20

•

16 juni 2010 kl 14:44

Gilla

Joar, man måste inte hålla på med just löpning. Men det är bra för hälsan och man får mental energi av att röra på sig, och anstränga sig fysiskt, regelbundet. Därför är soffliggare korkade - de begriper inte att de oftast hinner mer annat om de sätter av tid till motion. I alla fall i långa loppet.

< < < 1 2 3 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.