Löpning • Skador & Rehab • 16 inlägg • 2882 visningar •

Jag är inte bitter...

Åsa Cedervall
1984 • Göteborg
#1
•
10 oktober 2010 - 20:57
Gilla
Men ibland blir jag lite deppig över mitt knä. Det hjälper inte. Och egentligen ska jag inte klaga, det finns många där ute som har det mycket värre än jag, både inom löparvärlden och utanför.

Jag har gått med skadat knä i fyra år nu. Det går upp och ner, jag är van. Jag har sprungit Lidingöloppet, jag har klarat Lidingöloppet med inte allt för stora smärtor. Jag har sen jag skadade knät sprungit ett Lidingö Tjejlopp, tre Lidingölopp, fyra Göteborgsvarv, ett Stockholm Marathon och lite smålopp som Vårruset. Jag kan springa så jag ska inte klaga. Jag har prövat löpuppehåll, jag har provat det mesta, och konstaterat så här mycket: Jag blir inte på sikt sämre av att springa, och jag blir inte på sikt bättre av att låta bli, å eftersom resten av mig mår så bra av löpningen så springer jag såklart. Sen är det lite extra känsligt nu efter Lidingöloppet, det accepterar jag, jag har ju faktiskt belastat mig ganska hårt.

Det som gör mig lite deppig, förutom att det är tråkigt att ha ont, är att jag inte blir snabbare. Jag bryr mig inte så mycket om tider, det funkar inte med knäskador. Jag är lycklig för å springa Lidingöloppet på 4,29, eftersom jag KAN springa Lidingöloppet och mina andra lopp. Men det skulle vara kul å slå personliga rekord, det skulle vara kul att någon gång i framtiden få börja drömma om milen under timmen o.s.v. Det är inte nödvändigt, det skulle bara vara kul.

Jag behövde få skriva av mig lite, efter en av löprundorna där knät gjorde lite mer ont.. Det går upp och ner, som sagt. Men jag kan ju hålla mig springandes.. Och det är jag glad för :) Tack för att du ville läsa och att jag fick skriva av mig lite
Claes Danielsson
1971 • Västerås
#2
•
10 oktober 2010 kl 21:13
Gilla
Trist att höra, men bra ändå att du ser det positiva i situationen. Går inte ditt knä att åtgärda medicinskt?
Johan Andrén
1975 • Sävar
#3
•
10 oktober 2010 kl 21:31
Gilla
Jadu Åsa, jag ska inte säga att jag vet hur det är, för din upplevelse är din egen och knappast identisk med min.......men jag har i likhet med dig knäproblem, har mest problem med mitt vänstra som började krångla för inte mindre än 15 år sen.
Jag älskar att springa men kan inte alls göra det i den utsträckning som jag vill längre, min utväckling har gått från drygt 38 minuter på milen till att inte kunna springa en mil över huvud taget, jag kan springa ca 5 kilometer 3-5 ggr per vecka men att utöka distansen känns omöjligt, har prövat ett par ggr dom senaste åren men det har alltid slutat med att jag inte har kunnat springa alls på minst en månad.
Tycker dock att du verkar ha en bra inställning, 100 ggr bättre än min, jag är mer eller mindre bitter för jämnan över att jag inte kan träna som jag vill :)
Åsa Cedervall
1984 • Göteborg
#4
•
10 oktober 2010 kl 21:43
Gilla
Vad rara ni är som läser och svarar mig på mitt "gnäll-inlägg" :)

Tyvärr tycks det inte gå åtgärda medicinskt. Jag harfått piller på piller på piller, och kortison. Har inte hjälpt, mer än möjligen någon gång för stunden. Jag har varit på allt ifrån läkare på vårdcentralen till riktiga duktiga specialister. Det senaste jag hörde var överansträngning eller inflammation eller något sådant i något senfäste jag tror det heter popiliteus eller något sånt. Jag jobbar med sjukgymnastik, tyvärr är jag slarvig i perioder, kan vara därför knät är som det är nu. Men jag ska kämpa på.

När jag läser din berättelse Johan så tycker jag inte jag bör klaga alls. Jag kan ju trots allt springa halvmaror å sånt, även om det gör ont. Och 15 år. Jag lider med dig. Har du fått någon diagnos eller något du kan göra för att förbättra ditt knä, eller har inget funkat 100 % ungefär som i mitt fall?
Johan Andrén
1975 • Sävar
#5
•
10 oktober 2010 kl 21:59
Gilla
Man har alltid rätt att säga hur man känner Åsa, det du upplever som ett problem är ett problem för dig och desamma gäller i mitt fall, däremot så får man väl ha en realistisk syn på problemens dignitet, både du och jag ska väl ligga lite lågt med "klagandet" när exempelvis någon berättar om allvarliga och livshotande sjukdomstillstånd :)
Jo jag har fått ett antal diagnoser....ha ha, dels har jag lite förslitningar i knäna efter en aktiv slalom-kariär som varade fram till 20 års ålder ungefär, sen dras jag med löparknä och lösa broskbitar i knäna som orsakar smärta och låsningar......en sak är dock lite märklig, trots att det nog är skidåkningen som har orsakat dom största problemen så är det något som jag kan göra hur mycket som helst utan problem, jag kan åka upp till fjällen och åka skidor 8 timmar om dagen i en vecka utan minsta problem, det är vid just löpning som jag blir begränsad.
Slarva inte med rehab-träningen! Det är den som gör att iaf jag kan springa över huvud taget, när jag slutar med den så märker jag nästan omgående hur jag blir sämre, rehab, styrketräning och stretching är det som håller mig springande iaf.......och lycka till!
Micke Wigstrand
1964 • Tranås
#6
•
11 oktober 2010 kl 07:59
Gilla
Hej,

Känner mig lite som en tjatig papegoja men, ett löpsteg som inte innebär hälisättning gör ofta underverk på knäproblem. hade själv en tjurigt knä i drygt fem år tills jag fick tips om att ändra mitt steg till att landa på framfoten.
Det känns nästan fånigt i början med kortare trippande steg, men man vänjer sig. Är numera helt besvärsfri förutom vid rejält långa rundor, då kan jag känna lite efteråt.
Johan Andrén
1975 • Sävar
#7
•
11 oktober 2010 kl 08:41
Gilla
Klart att löpsteget kan ha stor inverkan på hur leder mm belastas, men jag landar av naturen på framfoten, har alltid gjort det, enligt alla utredningar som jag gjort så är mitt steg till 99% neutralt, den saknade procenten består i en ytterst lätt överpronation på vänster fot, ingen kan dock svara på om det är det som ligger till grund för att mina besvär är särskilt påtagliga på vänster knä.
#8
•
11 oktober 2010 kl 09:44
Detta inlägg har raderats
Micke Wigstrand
1964 • Tranås
#9
•
11 oktober 2010 kl 13:02
Gilla
Jo KG, jag lyssnar på min kropp, den vill att jag springer på framfoten för att minska belastningen på mina knä.
Bo Tendell
1936 • Angered
#10
•
11 oktober 2010 kl 18:48
Gilla
Jag chansar. Man kan nå grantoppen om man siktar mot stjärnorna.
TESTA baklöpesgång på löpband (ev. även utomhus) och om det
känns bättre vad gäller smärtor kanske sådana övningar då och då
kan lindra besvären. Jag vill inte tiga om så chansen att hjälpa en
medmänniska blott är 0,1 procent .
Lycka till !
Per Lindman
1958 • Tullinge
#11
•
11 oktober 2010 kl 19:41
Gilla
Jag tycker att du Åsa i alla fall kan gå in och läsa om Pose Method. Ganska intressant även vid olika skadeproblem. Det enda man skall vara försiktig med i början är att vaderna får jobba mycket. Man bör nog börja med ganska korta distanser och öka så småningom.
Jag har joggat i tio år och för snart tre år sedan började jag löpa enligt Pose Method. Jag använder ganska lätta skor, asics ds racer, och för mig fungerar det mycket bra.
Proneringen blir ganska betydelselös när man landar på främre delen av foten.
Jag löper alla distanser med samma skor och enligt Pose Method. Allt från 400 m till maraton.
En liten slutkommentar. Har du fått kontakt med någon läkare på någon idrottsklinik. De har ofta en bra insikt i och förståelse för löpare.
Lycka till.
Åsa Cedervall
1984 • Göteborg
#12
•
12 oktober 2010 kl 06:30
Gilla
Tack för era tips och råd. Det låter lite läskigt att hålla på ändra löpsteg å så, men man kan ju testa lite lätt.

Och jo då jag har varit på idrottskliniker också. T.ex. varit på Göteborg Medical center en gång i tiden...
#13
•
12 oktober 2010 kl 08:31
Detta inlägg har raderats
Tommy Norström
1967 • Örbäck / Åbo
#14
•
12 oktober 2010 kl 10:16
Gilla
Åsa, du har en bra inställning. Att springa Lidingöloppet för att du KAN ! (Gissar att du har läst Dean Karnazes böcker... ?)

Förmig brukar styrketräning hjälpa mot knäont. Framförallt är variation bra, olika sporter och olika intensitet.

Nu är det ju också så att just Lidingloppet är mycket tufft. Nedförsbackarna frestar hårt på både knän och muskulaturen runt knäna.

Hoppas det löser sig!
Åsa Cedervall
1984 • Göteborg
#15
•
12 oktober 2010 kl 20:38
Gilla
Jag var hos Sten Björnum. Mycket bra läkare.

Jo jag är glad för att jag kan springa Lidingöloppet. Det tar lång tid men jag kan säga att jag sprang på 4,29 och vara stolt, för jag är en av dem som klarade det, som tog mig i mål. Dock inte läst den där killens böcker :D

Jag ska fortsätta rehab-träna. Finns faktiskt ingen vettig ursäkt att låta bli :)

Tack ska ni ha
#16
•
13 oktober 2010 kl 06:38
Detta inlägg har raderats
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.