1 september 2011 kl 07:06
Min tappert kämpande, men också frustrerade, sjukgymnast gav compartment som en sannolik diagnos på mig (eller mina vader) för ett par år sedan. Då var det svårt att få till en löprunda, och efter två rundor var det bara att vila i ngn vecka. Nu ligger jag på 5 pass i veckan, och har i princip inga problem (och ofta helt utan känningar över huvud taget).
Mina tankar om hur jag nådde dit jag är idag:
Vila var, naturligtvis, en viktig del. Massage, och lite akupunktur snabbade gav mig möjligheten att kunna springa. När jag då sprang, satsade jag på att springa långsammare - och istället långsamt öka distansen. Tempot hade, och kan till del fortfarande ha, en direkt negativ påverkan på vaderna ... Sedan har jag också medvetet valt att ha två-tre par olika skor, för att få variation på det sättet också (förutom att variera underlaget jag springer på). Jag tror också att den klätterträning (fr.a. bouldering) jag gjorde under tiden jag gjorde uppehåll med löpträningen, varit väldigt positiv; den har byggt upp muskler och ökat rörligheten i benen, runt leder, etc.
Numera när jag får lite känningar, så har jag haft en ovärderlig hjälp av medicinsk laser. Mjukar verkligen upp, och ökar cirkulationen. (vet att det finns skeptiker, vilket ju är sunt! men för mig hjälper det tveklöst och oftast omedelbart)
Personliga erfarenheter, inget annat. Och märk, jag fick aldrig en absolut diagnos som sa compartment. Men, fram till för ett par år sedan var det inte sällan en pina att löpträna (vaderna krampade, protesterade, etc). Nu är situationen en helt annan.
