Löpningen är bra mot allt

Helena Tani

1956 • Helsingborg

#21

•

19 november 2011 kl 21:09

Gilla

Löpning är också vila. Jag känner att jag vilar då jag sovit dåligt, men detta gäller främst vid långpas ( de första 30 min tycker jag nästan alltid är ett rent helvete). Sedan är detsvårt att veta om man springer dåligt för att man inte sovit eller om man slits mer för att man springer istället för att sova ( detta gäller för klimateriedamer som ju per definition har svårtr med sömnen)
Dessutom är löpning egen tid.

Jonny Boysing Ottosson

1959 • Sibbhult

#22

•

20 november 2011 kl 08:55

Gilla

Bara att konstatera att löpningen är fantastisk,och läkande på många sätt,
Fantastiskt också är att mäniskor vågar gå ut och säga hur de mår eller mått i ett sånt här forum,Det är säkert både skämmigt och genant för många,att psyket spela oss ett spratt vissa perioder i vårt liv

Anna Sundqvist

1974 • Luleå

#23

•

20 november 2011 kl 10:15

Gilla

Inte bara allvarligare tillstånd som depression kan botas av löpning. Kommer ihåg första gången jag tog till ett löppass för att undvika att "strypa" min trettonåring. Nära kokpunkten lämnade jag henne mitt i diskussionen och kastade på mig löparskorna, tre km i ondo sedan två till med lagom puls gjorde att jag kunde ta mig an henne på ett mycket mer vuxet och sansat sätt, Hon kunde liksom inte peta mig över kanten längre.

Jonny Boysing Ottosson

1959 • Sibbhult

#24

•

20 november 2011 kl 15:36

Gilla

Absolut Anna,Det känns som man ser allt ur ett annat perspektiv när man kommit en bit in på rundan :))

Lena Öhagen-Sandin

1960 • Trångsund

#25

•

20 november 2011 kl 15:51

Gilla

Håller mer alla! Intressant att läsa från ett annat persektiv än det som står här i vanliga fall! Det är ju bara att tänka efter hur man mår när man inte kan träna; efter bara några dagara känner man inte igen sej själv helt enkelt. man blir lättare stressad, har svårt att prioritera vad som är viktigt, svårare att fokusera, kroppen blir seg och tung; så löpningen hjälper mot det mesta, det tror jag stenhårt på!

Malin Brask

1972 • Kiruna

#26

•

20 november 2011 kl 16:31 Redigerad 20 november 2011 kl 16:33

Gilla

Med glimten i ögat brukar jag säga att när man ängnar sig åt löpning behöver man ingen psykolog...Det man inte löser under sin runda kan man hantera på ett så mycket bättre sätt efter rundan.

Jag har aldrig haft någon djup depression mer än dåliga dagar då och då. De sorger jag gått igenom har jag kunnat hantera.
Jag tackar löpningen och övrig träning för det. Övertygad om att det har hjälpt mig!

Tänk om man kunde få fler att förstå hur nyttigt det är,,,,,

Monika Johansson

1967 • Gunnarsbyn

#27

•

20 november 2011 kl 16:53

Gilla

Jag håller med, jag slutade med mina mediciner för några år sedan. Värktabletter och insommnings piller. Började med promenader senan löpning. Har bättre och sämre dagar men inga mediciner.

Krister Johansson

1978 • Trollhättan

#28

•

20 november 2011 kl 17:03

Gilla

Löpning är den bästa medicinen. Håller med dig Jonny. Hoppas fler läkare skriver ut löpning i framtiden mot ångest och depression.

Mikael Karlsson

1956 • Lund

#29

•

20 november 2011 kl 17:07 Redigerad 20 november 2011 kl 17:08

Gilla

Bra initiativ, Jonny.

Vi är gjorda för arbete/fysisk ansträngning och utan det så ökar risken för psykisk ohälsa generellt, kanske inte för alla. Jag håller med om att löpningen ger goda effekter gällande stämningsläge för de flesta, om man nu inte gått in i väggen och underpresterat på senaste loppet. ;)

Jag tycker löpning ger en möjlighet till att hantera delar av sitt liv på ett bra sätt. Det ger goda rutiner, ev sociala kontakter med samhörighet och god fysik/kondition. Jag gillar att haka upp en del av mitt liv med ett varierat träningsprogram, utmaningar och målsättningar och genomförande, dvs tävlingar. Träning och tävling ger också bra mentala förberedelser att hantera situationer i vardagslivet. Ibland är det bra med ett tjockt pannben som utvecklats i bister snöloöpning i motvind och oplogad nysnö.

Träning ger i bästa fall också en ödmjukhet att hantera motgångar och styrka att komma tillbaka. Man får inte alltid som man vill.

Sedan är det med löpning som med allt annat. Det beror på hur man använder den och i vissa fall tror jag att det talar emot tesen att löpning är bra mot allt (eller för allt?). Utifrån att ha hängt på Jogg ett tag, så ser man exempel på när löpning blir destruktivt. Men det är en annan historia.

Forza Jonny!

Krister Johansson

1978 • Trollhättan

#30

•

20 november 2011 kl 17:16

Gilla

Vi är gjorda för arbete med kroppen. Allt stillasittande skadar oss fysiskt och psykist. Många brott hade undvikits om gärningsmannen inte hade levt ett silla liv. Aggressionerna måste ut. Hopppas på en stor samhällsdebatt kring detta ämne.

David Spånberger

1978 • Aneby

#31

•

21 november 2011 kl 01:48

Gilla

Härligt att du startade denna tråd Jonny!

Jag ska drista mig att också vara lite personlig och dessutom knyta an till lite av vad Mikael Karlsson just tagit upp.

När jag var 19 år och gjorde lumpen, gick jag ganska abrupt från att ha tränat regelbundet och lagom mycket i flera år, till att plötsligt knappt träna alls. En del i min lilla specialgrupp var trötta på vår kaptens löparturer (som jag älskade!) och då la tyvärr befälen ner vår träning. Samtidigt vantrivdes jag med hela situationen i lumpen, utan att kunna göra något åt det. Ganska snart började jag få problem med ångest och tvångstankar. Men tyvärr drog jag bara parallellen till vantrivseln, och missade att dra parallellen till att jag faktiskt hade slutat att träna ordentligt! Och efter att lumpen var över förblev problemen med ångest. Jag kom ihåg att jag upplevde det som att jag hade förlorat ett yttre mentalt skyddsskal, och plötsligt var mycket känsligare och svagare mentalt sätt, än vad jag någonsin varit tidigare.

I dag, 13 år senare, kan jag konstatera att jag eventuellt blivit hjälpt av både terapi och medicin, men att de metoderna har tagit en gräslig massa tid, vilket gjort att jag bara långsamt blivit bättre. Efter att ha lyckats komma igång med min favoritidrott igen - löpning, och nu ha gått från att vara nästan otränad till att ha sprungit min första marathon på bara ett halvår, kan jag däremot konstatera att jag har en hoppfull känsla av att det där mentala skyddsskalet, som jag plötsligt förlorade för 13 år sedan, kanske håller på att byggas upp igen. Som det känns nu, vill jag fortsätta springa regelbundet och långt tills jag dör! =)

Samtidigt så finns det, som Mikael påpekade, exempel på när löpning blir destruktivt. Det finns ett andra dike man kan hamna i. Där man blir träningsnarkoman och tränar så mycket att kroppen på sikt tar stryk (även om man förmodlig intalar sig att det inte är något fara). Plötsligt "måste" man träna varje dag, och helst så att det är hyfsat ansträngande och tar minst nån timme. Om man som jag haft problem med tvång, bör man antagligen akta sig extra mycket för det här. Och förmodligen ännu mer, om man har haft en typ av tvång som varit kopplat till ens kroppsföreställning, t.ex. anorexia. Bara i min bekantskapskrets har jag sett flera exempel på tjejer som haft anorexia och sedan blivit träningsnarkomaner i stället. Och det lömska är också att de inte verkar inse att deras tvång bara utvecklats till en annan sjukdom, snarare än att de blivit friska. Min bror som läser till psykolog säger att anorexia är en av de psykiska sjukdomar som är svårast att bli frisk från. Det tål nog att tänka på om man haft anorexi och börjar träna.

I mitt fall har jag satt upp den enkla regeln att jag aldrig får träna två dagar i rad. Det hoppas jag ska göra både att min kropp alltid hinner återhämta sig, då jag gillar att springa ganska långa turer, och samtidigt hindra att jag någonsin blir träningsnarkoman.

Så spring på allihopa, men se till att ni klarar av att vara utan träning och bara vila några dagar i veckan också! =)

Kajsa B

1987 • Göteborg

#32

•

21 november 2011 kl 10:18

Gilla

David, det där med att börja träna med tvångstankar istället för att ha lika mycket tvångstankar runt maten är nog inte helt ovanligt nej. Och visst är det kanske bättre att oroa sig lite för mycket än lite för lite. Men personligen tycker jag det är ordentligt påfrestande när folk ta för givet att man har en osund inställning runt träning bara för att man fram tills man började träna hade problem med maten (jag föll aldrig så djupt dock att fick stämpeln anorexi eller bulimi, jag höll mig precis ovan gränsen på båda). Mycket beror väl på vad mn hade för anledning till sin ätstörning, jag hade bara nll respekt för min kropp, den svek alltid mig med sina dåliga knän, naturligt rätt kraftiga typ och fysiska orsaker som gjorde mig väldigt klumpig. med den synen på sin kropp är dte lätt att låta bli att behandla den med respekt.

Träningen och framförallt att springa längre sträckor fick mig att känna mig stark och överraskas av vad min kropp klarar av. har lyckats träna den till att klara sådant varken jag eller läkare jag haft trott den skulle klara. att jag fastnat i träningen är det flera som tror beror på nya osunda vägar, men istället har det gjort att jag har en helt annan respekt för min kropp. från att förr alltid ha svikit mig, så har den nu ställt upp för mig och klarat väldigt mycket av det jag bett den om, även när jag ställt vad jag egentligen trott varit orimliga mål för den. Nu mer kan jag inte annat än behandla den med respekt.

att tillägga är att de som främst är oroliga över hur jag tränar är de som själva aldrig varit riktiga träningsmänniskor.

Jonny Boysing Ottosson

1959 • Sibbhult

#33

•

21 november 2011 kl 10:59

Gilla

Visst är det så David,att vilan mellan passen är minst lika viktig som löparpassen är.
Det är en balans som man måste jobba med.
Jag försöker att vila 1-2 dagar mellan passen,och har jag kört ett för mig snabbare pass 7-8 km, kan jag efter vila i två dagar ta ett pass på 13-15 km lungt och fint och med MP3 med mig och med musik jag blir glad av.
Men just det där när man är psykiskt trött och övervägande negativa tankar snurrar i skallen,är ett löparpass att rekomendera.
Verkligen roligt att så många löparvänner engagerat sig i denna tråd,
Tack alla,
Fortsätt gärna tråden.
PS. Vi tränar ju inte för att bli yngre.....utan för att bli äldre

Annika K

1979 • Bro

#34

•

21 november 2011 kl 11:48

Gilla

Håller med er fullständigt. Jag är dock inte deprimerad.
Men när jag är hemma och irriterad eller arg brukar min sambo säga åt mig att snöra på mig skorna. Hem kommer jag oftast med ett leende på läpparna full av energi.

Jonny Boysing Ottosson

1959 • Sibbhult

#35

•

21 november 2011 kl 11:54

Gilla

Om man inte själv är deppad eller har panikångest så känner alla någon som har de här problemen,Kanske löpningen skulle kunna hjälpt många av de som har panikångest,stress etc till att få ett drägligare Liv.
Så skicka tråden vidare

David Spånberger

1978 • Aneby

#36

•

22 november 2011 kl 02:58

Gilla

Förstår dig Kajsa! Att börja träna efter att ha haft problem med sitt ätande är ju naturligtvis inget dåligt tecken i sig, snarare tvärtom! Och precis som den som verkligen blivit träningsnarkoman kan vara blind för att den inte vilar tillräckligt, eller kanske blind för att den inte äter tillräckligt i förhållande till hur mycket den tränar, så kan ju folk som är ovana vid att träna vara blinda på andra hållet och tycka att man tränar för mycket trots att det inte är någon fara. Sen kan jag uppskatta när folk bryr sig, även om de råkar bry sig i onödan, bara de gör det på ett ödmjukt sätt. Men tyvärr så är det ju inte alla som har ödmjukhet i blodet. =)

Susanne Löfgren

1979 • Östersund

#37

•

22 november 2011 kl 19:39

Gilla

Faktum är att jag tidigare alltid HATAT att springa! Började faktiskt för att jag mådde tjyvens förra sommaren, tvingade mig ut för jag fick inte bukt med min ångest på annat sätt och fastän jag inte gillade själva springandet i början, så mådde jag så himla gott efteråt! Sen blev det njutning av hela grejen och jag blev fast! =)

Jonny Boysing Ottosson

1959 • Sibbhult

#38

•

22 november 2011 kl 22:26

Gilla

Härlig Läsning Sussanne :)

David Spånberger

1978 • Aneby

#39

•

24 november 2011 kl 01:18

Gilla

@Susanne: Håller med Jonny, vad härligt! =) Och vilken bra pepp-historia att berätta för andra som skulle behöva lite springträning men inte kommer igång för att de tycker det är tråkigt! =)

Annika Olsson

1965 • Gärsnäs

#40

•

24 november 2011 kl 13:35

Gilla

Jag har också, liksom du Susanne, alltid tidigare i livet hatat att spring... Men för två år sedan mådde jag inget vidare och bestämde mig då för att ta tag i mitt liv. Jag ner nästan 20 kg genom dagliga 1-timmes promenader i rask takt och såklart genom att förändra kosten lite. Men i våras märkte jag att mina promenader hade gett resultat, och jag kunde då så smått börja springa delar av mina skogsrunder....jag var helt enkelt SUGEN på att springa. Nu springer jag regelbundet och njuter av varje steg. Jag är helt enkelt också fast! ;-)