16 augusti 2013 kl 08:10
Redigerad 16 augusti 2013 kl 08:11
Man kan väl säga att man gläds naturligt nog ännu mer med löpare man har följt väldigt länge än kort tid, allt annat lika. Aregawi verkar sympatisk och skönlöpande att alla löpintresserade borde gilla henne, även om hon inte vore svensk.
När Anders Gärderud tog OS-guld på hinder i Montreal 1976 var det väldigt "stort" för många svenskar som följt hans utveckling under många många år.
När flerfaldiga mästaren, tränad av amerikanen och f d marathonstjärnan Salazar, och med genetiskt färskt ursprung från Afrika, den vackert löpande Mo Farah vinner 10 000 m efter ett lite Northug-liknande lurpassande och sedan i hettan krossar motståndet med sin överlägsna spurt på slutvarvet efter löpekonomiskt perfekt löpning på slutet när han har växlat upp till nära sin maxfart får det i alla fall mig att vara extra beundrande och glad inkl för hans skull.
Att Mo Farah råkar vara engelsk medborgare är på individnivå inte SÅ viktigt.
Ändå är förstås Finnkampen kul att se även som lagtävling, men överdrivet snack som "nu hatar vi finnarna" som väl nästan har förekommit är fotbolls--pöbelpublik-mentalitet tycker jag :-)