Löpning • Träning • 36 inlägg • 3403 visningar •

När började ni längta efter jogging-passen?

Jenny
1979 • mölndal
#1
•
22 juli 2008 - 12:50
Gilla
Har nu sprungit i 3 mån och fascineras över hur jobbigt jag fortf tycker att det är. Jag springer 2-3 ggr / v och det blir 3 eller 5 km varje gång. Visst har jag förbättrats med tanke på att jag knappt klarade 2 km i början men jag tycker fortf att det skitjobbigt, jag blir ju super trött! Och mina tider förbättras inte...?!
Hur lång tid tog det för er mer erfarna löpare innan passen började kännas lättare - eller är det fortfarande kämpigt? Och måste ni som jag tvinga er ut eller stämmer det som dom säger att man faktiskt börjar längta efter löpningen till slut?
Tack för ett bra forum!
< < < 1 2 > > >
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#21
•
27 juli 2008 kl 10:54
Gilla
Karins inlägg är inte helt tokigt faktiskt. När jag först läste det, kändes det lite bittert men jag förstår innehållet bättre efter att ha funderat lite.

Jag tror att det till stor del handlar om att försöka variera sin träning, hitta nya sätt, nya mål. Jag har funnit ny motivation genom att sikta på att våga springa ett banlopp med spikskor någon gång nästa säsong. Förmodligen kommer jag sist, men målsättningen är ändå att komma ner på låga 18 på 5000m någon gång under 2009. För mig skapar detta nya dimensioner i träningen och gör att jag längtar mer efter att träna.

Mitt råd är att du inte ska vänta på att det ska bli skönt och roligt att springa. Variera din träning, gå med i en klubb eller anordna en egen minitävling med några kompisar.
csaba
1973 • Malmö
#22
•
27 juli 2008 kl 12:46
Gilla
det ligger mycket i vad Karin och Tergat säger.
det är nog målet man har satt upp som gör att man motiverar sig till att springa. jag själv tvingade mig vila från löpträningen och jag riktigt längtar till löpningen idag. och det är inte för att man egentligen "längtar" utan målet man har satt upp driver en så hårt frammot, att man vill ut och prestera.

ett tips kanske Jenny, har du provat att springa med musik (MP3) ?
för mig hjälper det enormt att det käns lite roligare att komma ut i löpspåret och koppla bort allt annat omkring och få den här extra kicken.
Jag har dock börjat springa utan musik på sistånde när jag springer med klubben eller på tävlingar och tycker så klart att det är inte lika roligt.

sen finns det folk som springer varje morgon (som Frida E.) utan tävling eller tider i siktet. för henne driver något annat.
jag kan tänka mig att man mår så otroligt bra efter ett avslutat löppass.
välmående är en sorts motivation.
Magnus Nilsson
1967 • Linköping
#23
•
27 juli 2008 kl 13:01
Gilla
Precis.
Känslan att vara vältränad är underbar.
Att känna att man kan, att man orkar. Att kunna ge sig ut på ett långpass på dan och upptäcka på kvällen att man inte har ont nånstans.
Att kunna ge sig ut på ett mil-pass och få för sig att ta i och upptäcka när man gått i mål att man efter några minuters återhämtning känner sig nästan oberörd av den tidigare ansträningen.
Att upptäcka att man är sen till bussen och börja springa till busshållplatsen och märka när man stannar vid bussen att man knappt är anfådd.
Att inte orka vänta på hissen och därför springa upp för trapporna till 6:e våningen och känna hur detta inte ger nån trötthet.
Att springa en tävling och vid starten känna den där nervositeten man känner innan man sätter igång, oron i början av loppet för om den tänka taktiken är rätt, och sen komma i mål på ny personlig rekordtid.

Allt är sånt som kan få mig att längta till nästa pass. Inte för att jag längtar till passet i sig, för det är inte så ofta jag gör, men för att jag längtar till känslan av välbefinnande i kroppen jag vet att alla dessa upprepade pass kommer att ge mig så småningom.
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#24
•
27 juli 2008 kl 13:05
Gilla
För mig är kvalitetsträningen den bästa! Den där träningen som får en att nästan kräkas och som övertygar en om att livet nog tar slut vilken sekund som helst.
Även den progressiva träningen där man känner att det inte är NÅGRA problem alls att öka farten med bestämda intervall och känslan av makt över sin kropp när man kan hålla tröskelfarten med precis nogrannhet och sedan få pusta ut efteråt.

Dussinpass i långsamt tempo är inget för mig, jo om det springs med andra människor och man kan prata samtidigt.. =)
Jenny
1979 • mölndal
#25
•
27 juli 2008 kl 21:41
Gilla
Ibland funderar jag på om min kropp kanske helt enkelt inte är gjord för löpträning =)
jag menar:när andra människor joggar om mej ser det så enkelt ut medans jag verkligen kämpar. att klara gbg varvet nästa år känns hyffsat ouppnåeligt för mej just nu....kan det helt enkelt vara så att alla människor inte är lämpade för att springa??
csaba
1973 • Malmö
#26
•
27 juli 2008 kl 22:07
Gilla
Jenny - jag tänkte många gånger likadant i början, när snabbare löpare passerar mig.
då kanske du håller för hög hastighet fortfarande ?
enligt Anders Salkai så ska en längre pass gå i snack tempo, dvs. så att du kan prata med personen bredvid dig.

när jag började springa för något år sen, så var jag alltid helt slut vid 5 km, tills min kompis sa till mig att vi öppnar lugnare tempo och tar milen. och till min förvåning så gick det. (det var nog vändstenen i min karriär), även elitidrottare värmer ju upp först i långsamm tempo innan tävlingen eller intervallpassen.

börja sakta och lugnt, bry dig inte om hastigheten. den kommer.
Kristina Linder
1981 • Göteborg
#27
•
28 juli 2008 kl 16:32
Gilla
jag har sprungit ordentligt sen i våras, började med 5-7 km för jag hade ägnat hela vintern åt spinning på gymmet så jag hade lite kondition upptäckte jag. Men det är först nu som jag orkar springa på egen hand. Annars har jag alltid behövt ha med mig mina löparkompisar på varje pass för att orka ta mig runt och för motivationens skull. Jag har tyckt att det varit sjukt jobbigt många gånger för de som jag springer med är i betydligt bättre form än jag och mer vana löpare, men nu har det nästan lossnat för mig med. Bortsett från diverse skador som stör lite så längtar jag verkligen ut.

Men det är svårt att nu börja springa snabbare på de längre rundorna. Under 6min/km när man springer en mil och uppåt är fruktansvärt jobbigt.. usch man känner sig som en degklump ibland.
Gurra Limebranch
1983 • Oskarström
#28
•
28 juli 2008 kl 16:40
Gilla
Jenny; varför väljer du ett sådant högt uppsatt mål som Göteborgsvarvet? Det är faktiskt en halvmara över 21098m och inte sällan i ganska varmt väder.
Jag förstår tjusningen och att man gärna drömmer om att ta sig i mål efter ett halvt marathon, men om du sänker ambitionsnivån lite, testar några kortare lopp först så att du i alla fall får känslan av att "komma i mål" så kanske din löpning lättas upp något.
Katarina Richardsson
1957 • Lidköping
#29
•
28 juli 2008 kl 18:42
Gilla
Om du som sagts tidigare sänker målen så du inte pressar dej för hårt med joggingen utan avbryter när du känner att du nog skulle orka en bra stund till och kanske bara kör hårdare en gång i veckan.
Så gjorde jag i början och jag orkade bara ett par hundra meter första gången. Det tar tid att vänja kroppen vid löpning.
Idag längtar jag ut för nu har jag orken och det är en härig känsla att lägga km bakom sej.Och jag började i feb och i maj sprang jag vår ruset nu siktar jag på en mil.
Maria
1968 • Degerfors
#30
•
30 juli 2008 kl 20:43
Gilla
Jenny, du har fått många synpunkter här men jag vill i alla fall komma med ett inlägg. 2005 började jag löpträna för att några arbetskompisar ville dra med mig på tjejmilen. Jag följe ett program jag hittade i en tidning och sprang 2-3 ggr/v och ökade längden enligt programmet. Det blev inget tjejmilen det året för de andra backade, men den aktuella dagen gav jag mig ut på min första 1 mils runda här hemma och jag märkte att jag klarade det. Ingen bra tid, men jag orkade springa hela vägen utan att uppleva känslan av att hålla på att dö av andnöd. Det var nog då jag riktigt insåg hur härligt jag tykte det var att springa. Jag har löptränat 2-3 ggr/v under vår och sommar sedan dess. Tyvärr har jag i samband med förkylning osv lagt löpningen på hyllan vintertid. Det blir lite som att börjka om på ny kula då på våren. Inte riktigt, men man tappar ju när man inte löptränar.
Min pulsklocka har varit viktig också. När jag köpte den 2006 insåg jag att jag hade en tendens att pressa för hårt, så för mig är klockan en koll främst för att se att jag ligger bra i pulszonerna. Den hjälper mig ju också att se att det går frammåt och att jag blir bättre.
I år är jag skadad och jag har aldrig längtat så mycket efter att springa som när jag hade 2 månaders ofrivilligt uppehåll från löpträningen. Nu i sommar har jag joggat 5-6 km försiktigt och get mig ut på 8,5 km turer, men då med en hel del gång också. Egentligen ska jag nog låta bli helt för att bli bra i min ljumske, men jag kan inte låta bli att ge mig ut. Jag tycker det är så härligt att ge mig ut i skogen en solig sommarmorgon och jag njuter faktist både till kropp och själ.
Jag hoppas och tror att du kommer uppleva samma sak som oss andra så småning om. Men var uppmärksam på om du pressar dig för hårt så du tappar andan - det tror jag att du bara förlorar på.
Frida E
1975 • dalby
#31
•
30 juli 2008 kl 21:57
Gilla
Som representant för "den andra sidan" får jag väl framhålla att det går att hitta njutning och nöje i själva löpningen i sig, även utan prestationsmål. För min egen del drivs jag enbart av motivationen till träningen i sig, har aldrig varit intresserad av någon form av objektiva "prestationer",lopp eller liknande. Det är ju löpningen i sig som är så himla härlig! Och så mycket lättare det är att motivera sig när man får belöningen direkt, genom njutningen i passet, istället för genom nåt lopp nånstans i framtiden. Tycker jag alltså. Men jag har förstått att jag är i minoritet......Att löpning inte skulle vara så himla kul är väl en sanning med modifikation, ok, roligt som i åj vad jag skrattar och vad spännande det är, tja kanske inte. Men underbart skönt, befriande, njutningfullt, avkopplande, upplivande -absolut!! En sommarkväll som nu, när skogen är mättad av hallondoft, gyllene kvällssol, och bara springa på... jag instämmer med Karin A -miljön spelar stor roll. Ok, vissa kanske gillar att springa i stan, men en löptur i skogen är sannerligen svårslaget. Tja, nu blev ju förvisso inte detta något svar på din fråga, hur lång tid det tog att hitta den glädjen i löpningen. Kommer tyvärr inte ihåg, det var sådär 20 år sen eller nåt.... Men sen jag väl hittade den har den inte släppt!
Fast -nu vet jag att jag svär i kyrkan- det är väl inte heller självklart att löpning är sporten för alla. Tycker man, efter att verkligen ha gett det en ärlig chans, att det fortfarande är trist och otrevligt jobbigt, så är det kanske inte fel att känna efter om nån annan träning passar en bättre. Det ska ju vara kul att träna!!!
csaba
1973 • Malmö
#32
•
30 juli 2008 kl 22:09 Redigerad 30 juli 2008 kl 22:11
Gilla
Frida jag tror inte att du är minoritet för att du inte vill tävla, bara att det är kanske att majoriteten (vardagsmotionärer som inte deltar i lopp) är inte heller på forumet så ofta. eftersom dom springer för att må bra och inte intresserad för tider eller att förbättra sin löpning, så har dom kanske inte behov att läsa så mycket här på forumet ?

jag är otroligt imponerad av dig. ;-) (jag är lite svagare karaktär och måste ha lite större mål för att hålla mig igång, men jag är nog också tävlingsmänniska).
country karin
1974 • Stockholm
#33
•
30 juli 2008 kl 22:38
Gilla
jag håller med flera andra som skriver att tiden inte är det viktigaste. jag varvar själv med att gå vissa dagar när det känns tungt. Det ska ju kännas bra i kroppen. jag gillar inte att tävla, varken med mig själv eller andra, men det är otroligt härligt när man känner att man orkar. Håller motivationen uppe genom att se löpningen/motionen som en lyx och en stund för mig själv och det har funkat hittills (snart ett år).
Frida E
1975 • dalby
#34
•
31 juli 2008 kl 11:12
Gilla
csaba: Jag menade inte att jag var i minoritet som inte vill tävla, utan kanske mer att jag inte har (och i princip aldrig haft) några mål med min träning, annat än att jag gillar det. Det, i kombination med att alltid få frågan "springer du inga lopp, ska du inte testa marathon" osv, gör att jag ibland känner mig lite annorlunda. Men jag är nöjd, och det är inte det minsta imponerande; det är ju ingen bragd alls att bara göra det man gillar! Mycket mycket mer imponerande med alla som ger sig ut fastän det bär emot och känns tungt....
Vill också tillägga att jag är fullt medveten om att målsättning är något jättebra! När jag föreläser i idrotts/motionspsykologi är det en av mina huvudpoänger under "motivation till motion". Jag bara lever inte som jag lär alltid...
padde
1972 • Jönköping
#35
•
1 augusti 2008 kl 00:41
Gilla
Det tog väl tre veckor för mig sedan var jag såld. Nu efter 7 veckor så börjar det närma sig ett beroende.
Ulrika Danielsson
1968 • Löndala
#36
•
1 augusti 2008 kl 07:48
Gilla
Känner att jag vill bidra lite här....
Har sprungit sedan i mars ungefär efter uppehåll (över vintern som vanligt).
Jag längtar ut till varje pass nu. Det är kampen mellan kroppens orka eller inte orka och hjärnans vill/vill inte som är min längtan ut. Om ni förstår vad jag menar. Känslan av att inte ha gett efter för tröttheten, att inte ge sig, att vinna över sig själv. Det är det som driver mig, som ger mig mitt välbefinnande. Att jag sedan får bra kondis och går ner lite i vikt är bara bonus.

Ha det bra!

Ulrika
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.