Löpning • Träning • 97 inlägg • 8751 visningar •

Varför orienterar ni inte?

Camilla Kruse

1972 • Örebro

•

1 februari 2014 - 13:14

3 Gilla

Det är så inne med trail/terränglöpning, ju tuffare ju bättre o helst skall man vara skitig från topp till tå när man är klar.....
Så där är det för orienterare varje dag-så varför ägnar inte fler sig åt orientering?
Hade möte på orienteringsklubben häromdagen och vi satt o frågade oss varför det är så svårt att rekrytera nya medlemmar. Det är ju löparboom och alltfler ägnar sig åt tuff löpning i terräng eller tom obanat. Någon som kan säga varför inte orientering kommer ifråga; är det läsa karta som skrämmer eller finns det en nördstämpel?
Tacksam för svar!

< < < 1 2 3 4 5 > > >

Per Carlin

1978 • Arboga

#21

•

1 februari 2014 kl 17:38

Gilla

Jag har en bakgrund som orienterade ifrån tonåren. Några år efter att jag i vuxen ålder börjat springa mera seriöst så började springa några lätta ÖM-banor(direktanmälan) på tävlingar i distriktet.

Jag upplevde precis som många ovan att banorna är för korta och orienteringen var för svår. Eller snarare, till de banor som hade lagom svårighetsgrad var distansen ofta så kort som 3km. Det hände att någon gång gas sig på en svårare bana med det slutade bara med en massa tid i skogen.

Det var inte förens jag tog kontakt med lokala orienteringsklubben och jag hittade en slags mentor som orienteringen släppte och jag kunde springa de längre svårare banorna och känna att det verkligen är orientering och inte vilse i skogen.
Man skall dock inte stirra sig blind på banornas distanser, ofta blir det 15-20% längre och jag snittar sällan under 10min/km (rak distans) när jag tävlar. En bana som är 6-7km tar en bra dag 60 min att springa, en dålig dag tar det längre tid..
Det finns också långa distanser inom Orientering, många av de stora stafetterna har distanser som är 15km och det tar minst 2h att springa om man inte är elit.
Det finns också Ultradistans och då är distanserna 15-20km. Ultradistanserna är oftast av lite enklare orientering av karaktären vägval på stig än rakt igenom mossar.

Challange borde kunna locka flera löpare till orienteringen, det erbjuder precis det ni vill har. Längre banor, tuff terräng och enklare orientering. Jag anser att orienteringsförbundet hade en bra vision med challange men misslyckats fatalt med marknadsföringen av detta koncept.

Robin

1980 • Stockholm

#22

•

1 februari 2014 kl 17:58

Gilla

För mig själv, flera löparkompisar och många som man träffar på tävlingar så handlar löpningen i skog och över berg mycket om naturupplevelser, vyer, lite äventyrskänsla och att ta sig långa sträckor (vilket i sig ofta innebär mer vyer och fler naturupplevelser). Vid orientering är det ju som nämnts oftast kortare sträckor och mycket fokus på karta, kompass och riktning, särskilt om man inte är så duktig, vilket begränsar möjligheterna att ta in miljö och vyer.

Om jag utgår från mig själv så ser jag två andra orsaker till varför inte så många av väg-, trail- och hinderbanslöparna byter till orientering:

1. Vad gäller tävlingsmomentet så triggas inte jag främst av kampen man-man, utan mer av att antingen se hur fort jag kan springa på en viss sträcka eller hur svår utmaning jag klarar i form av sträcka eller terräng/höjdmeter. Jag tänker mig att det vid orientering oftast är svårare att tävla mot sig själv utifrån något mått, utan mer handlar om hur mycket snabbare och smartare än de andra tävlanden man är.

2. Utöver att vara grymt bra tränad så handlar väl orientering rätt mycket om att göra smarta och lätta (eller snarare minst jävliga) vägval. Om man enkelt kan springa runt ett kärr eller berg och sparar tid på det så gör man ju det. Många terräng- bergs- och hinderlopp handlar ju tvärtom att ta sig förbi just dom svåraste/jobbigaste ställena och att det är det i sig som lockar deltagare. Min klubb Sträcklöpet som anordnar tävlingen med samma namn beskriver till och med bansträckningen med "som orientering med dåligt vägval". Sen brukar det väl iofs alltid vara en orienterare som vinner den tävlingen ändå :)

Rickard Dömstedt

1970 • Landvetter

#23

•

1 februari 2014 kl 19:13

1 Gilla

Jobbar som idrottslärare och en förklaring är antagligen dessutom att orienteringsminnen från skolans värld inte är den bästa hos många av oss...

Peter Andersson

1965 • Eksjö

#24

•

1 februari 2014 kl 19:44 Redigerad 1 februari 2014 kl 19:58

Gilla

Jag skyller på åldern och någon form av begynnande bristande synskärpa. Testade motionsorientering för två år sedan och tyckte faktiskt det var ganska kul, hade inte heller några problem att lära mig de symboler jag behövde för de lättare banorna. Men trots att kartan var hyfsat bra så kändes det omöjligt att läsa den när jag befann mig i rörelse, jag fick så att säga stanna helt och fokusera blicken på den så fort jag behövde orientera mig. Visst, då blir det ju som ett slags intervallträning kanske, men jag tyckte inte det var så kul att inte ens kunna jogga långsamt och orientera samtidigt, kanske är det den färdigheten man behöver tillägna sig i lägre ålder för att det skall funka när man blivit medelålders.

Camilla Kruse

1972 • Örebro

#25

•

1 februari 2014 kl 20:02

2 Gilla

Tack för alla svar, intressant läsning!
Tycker mig se att två grupper utkristalliseras; en där upplevelsen av själva löpningen, naturen och farten (även om alla kanske inte är lika snabba som du Marcus;-) är det viktigaste o orienteringen bara skulle vara ett störande distraktionsmoment men även en grupp som nog skulle kunna tycka det var kul om bara banorna var längre och orienteringen var lättare. (sedan finns det nog ytterligare en grupp som inte blir skitiga nog vid ordinär orientering, men Robin, det är helt ok att springa tvärs genom kärret, du måste inte springa runt det...)

Jag är bara så upp över öronen förälskad i orientering o vill frälsa alla andra; det är så jäkla KUL o SPÄNNANDE (nattorientering i kolmörk trolsk Bergslagsskog ger som sagt lite "vardags-edge".

Om ni blir det minsta nyfikna så kolla med er lokala orienteringsklubb!

Peter Andersson

1965 • Eksjö

#26

•

1 februari 2014 kl 20:20 Redigerad 1 februari 2014 kl 20:23

2 Gilla

Hmmm... visst finns det en tävling någonstans i de svenska fjällen där man från en gemensam "startplats" har 24 timmar på sig att besöka valfria kontroller och samla poäng. Ju svåråtkomligare plats och längre bort desto fler poäng är den kontrollen värd? Något i den stilen.

En lightvariant av det konceptet med större löpfokus vore ju att utgå från gemensam startpunkt, typ klubbstuga eller mobilt "stadion", och hålla på i en timme eller två timmar. Alla kontroller inom en radie av x antal kilometer från "stadion", ju svårare att hitta desta högre poängvärde - plus att man varannan gång/kontroll måste pricka av en specifik baskontroll inne på "stadion" istället för att plocka av dem en efter en i en lång loop.

Då blir det ren hårdlöpning tillbaka till "stadion" varje gång man har hittat en station ute i bushen, publikmöjligheter på stadion, möjligheter att skapa resultatlistor som uppdateras med poäng i realtid (kanske) samt klart ökade möjligheter för sämre orienterare men goda löpare att ta rygg en bit in mot eller ut från stadion under fritt valda perioder av tävlingen.

Det skulle kanske inte heller behöva byggas enklare separata banor för nybörjare, en uppsättning bana/kartor för alla, med variation lagd på antalet tillåta upprepningar istället och kanske tävlingstid. Den svåraste klassen får naturligtvis bara använda varje kontroll i bushen en gång per tävling - och bara stadionkontrollen mer än en gång. I den lättaste klassen får nybörjarna använda varje kontroll så många gånger de vill - då kan barn springa fram och tillbaka mellan en som sitter precis utanför synhåll och föräldrarna heja på så gott som hela tiden. Däremellan att näst hårdare klassen får använda samma kontroll i bushen två gånger per tävling, tredje hårdaste klassen får använda samma kontroll i bushen tre gånger per tävling etc.

Detta skulle också innebära mindre jobb än i dag för funktionärerna som sätter upp kontroller och skapar kartor.

Bara en tanke...

Martin Andersson

1978 • Bergshamra

#27

•

1 februari 2014 kl 21:14

1 Gilla

Rogaining skulle nog kunna locka många trail-löpare. Det kombinerar ju det mesta: orientering, jobbig terräng, höjdmeter och långa banor.

T Springsson

1970 • Skotrampa

#28

•

1 februari 2014 kl 21:29

Gilla

Håller med Stefan Johnsson. Att minska ned den tekniska utmattningen är ju helt fel. Varför överhuvudtaget locka folk som inte har fallenhet för kartläsning och att tänka strategiskt? Att vara duktig på att springa fort utan att "tänka" finns ju redan som en annan sport.

Mattias Eklund

1980 • Åby

#29

•

1 februari 2014 kl 22:14

Gilla

det är ett sjujäkla stort kliv från att njuta av stiglöpning till att orientera, att bara följa en stig, svänga och ta en annan utan fokus på karta, tid eller distans ger efter ett par timmar ett lite speciellt tillstånd, det når man aldrig när fokus ligger på att veta var man är. Att vara vilse är halva glädjen :)

Sen är det inte så kul att springa i cirklar och leta kontroller som man tycker borde vara där när man i själva verket är helt off... det är helt enkelt för svårt att orientera för den som bara vill komma ut en stund.

Linus

1977 • Blentarp

#30

•

1 februari 2014 kl 23:18

1 Gilla

Jag började orientera i vuxen ålder. Att bara springa lockar inte mig, men att träna löpning för att bli bättre på orientering lockar. Man ska nog ha ett litet speciellt sinne lag. Det är grymt svårt i början, i min första tävling var jag 30 minuter efter den näst sista och en timme efter vinnaren, sprang troligen dubbelt så långt som alla andra, men jag tog mig i mål och blev godkänd. Efter en för mig riktigt nära naturenupplevelse i många bemärkelser, så fick jag ordentligt blodad tand. De flesta hade nog slängt in handduken. Att lära sig springa i terräng, att läsa medans du springer, och att planera vägval mm. Det ger så många fler dimensioner som gör det så mycket roligare. Men det är svårt och jag tror inte de stora massorna som är ute och joggar kommer lockas, steget från trail till ol är för stort för de flesta.

#31

•

2 februari 2014 kl 00:54 Redigerad 2 februari 2014 kl 00:57

Gilla

Orientering har kvar töntstämpeln. Men det går ju att ändra på har vi lärt oss, så om ett par år kanske?

Men först skulle ett namnbyte till något klatschigare på engelska behövas. Kommer nog också.

Per Carlin

1978 • Arboga

#32

•

2 februari 2014 kl 09:17 Redigerad 2 februari 2014 kl 11:03

3 Gilla

#33: Orientering är ju ett av de får ord som vi svenskar har exporterat. Tycker det skulle vara synd om det måste till ett Engelskt påhittat ord för sporten.

Orientering kräver mycket mera än löpning, skidor, cykel triathlon etc. Det kräver att det finns någon som kan lära ut orienteringstekniken eftersom svårigheten på dagens banor är så svåra att man inte inte lära sig detta själv.

Som nybörjare så som Linus beskriver det så får man inte vara rädd för att misslyckas. Det är enorm skillnad mellan skickliga orienterare och måttliga orienterare. Som ex har jag som springer i H35 fullt sjå att inte bli slagna av H60+ gubbarna i våra klubbtävlingar. Det finns H40 som springer milen i kuperad terräng under 35min. Att då som nybörjare kanske klara milen på 55min och samtidigt vara underlägsen i kartläsningen är tufft för självförtroendet.

Orienteringsklubbarna har alltid haft en starkt tradition ungdomsträning som ofta är utmärkt, vi har idag elitlöpare på världsnivå så något måste vi göra rätt med den yngre generationen.
Men till de som redan fyllt 18 är det inte lätt att bli orienterare, vuxenskolorna är får och löst organiserade. De som finns är nästan till 100% för att skapa förståelse hos föräldrar till ungdomar som är nämnda ovan.

Vill man lyfta orienteringen som motionssport till vuxna människor så måste det till vuxenskolor i orienteringsteknik på ett sätt så att det tilltalar vuxna.

Magnus

Stockholm

#33

•

2 februari 2014 kl 12:19

Gilla

Jag orienterade mycket när jag var 13-18 år, tyvärr var jag dock alltid bättre på att springa än läsa kartan...men det var riktigt kul med orientering trots det. Tiomila var en höjdpunkt på 80-talet bl a. Har funderingar att ta upp orienteringen när barnen blir tillräckligt stora; det är en mycket bra familjesport.

Henrik Ortman

1974 • Salbohed

#34

•

2 februari 2014 kl 14:14

Gilla

Jag har skälv sprungit orientering sedan 14-årsåldern och springer fortfarande lite då och då.
Tyvärr håller jag med Stefan Johansson ovan i det mesta som han skriver. Det är väldigt svårt att komma in som vuxen och börja med orientering även om jag känner några som har gjort det, även om de är få.

Att kunna orientera och vara van att läsa karta öppnar upp enorma möjligheter till att våga ge sig ut och träna på okända marker som jag säkert inte skulle gjort annars.
Tycker nästa lite synd om 'vanliga löpare' som tvingas hålla sig till kända stigar och vägar.

Charlotta Sahlström

1972 • Täby

#35

•

2 februari 2014 kl 14:18

Gilla

HA HA att använda både hjärna och hjärta är...alldeles för jobbigt! Jag har fullt upp att försöka springa:-)

Anders Åberg

1951 • Borensberg

#36

•

2 februari 2014 kl 15:20

2 Gilla

Jag har orienterat i drygt 50 år. Det största problemet är nog att det tar 2-3 år att lära sig orientera så bra att man kan läsa kartan medan man springer. Det är en tröskel man måste komma över. Sedan är nog vi orienterare lite dåliga på att ta hand om de som vill prova på.

Inom orienteringen har ju trenden numer varit att det är populärare att springa kortare tävlingar, 25-30 min, medan långdistanstävlingarna drar allt färre deltagare. Jämför man med för 30 år sedan då kunde det vara 100 anmälda på en distriktstävling i huvudklasssen medan man idag får vara glad om antalet anmälda är 20-30 st

Helene Andersson

1972 • Grytgöl

#37

•

2 februari 2014 kl 19:51

Gilla

Varför orienterar jag inte??? Ha ha ha, fråga min löparkompis! Jag lider av total avsaknad av lokalsinne, avskyr fästingar och största fasan av alla småkryp är de helt vidriga ÄLGFLUGORNA! Men om jag ska vara lite seriös i kommentaren också så är min största anledning att jag håller på med just löpning att man kan ta en tur närhelst det passar och man behöver inte passa några träningstider och denna anledning kanske gäller fler än mig.

#38

•

3 februari 2014 kl 09:09

Gilla

Bra synpunkt det där med fästingar. Jag ger mig inte ens ut i gräset här i Mälardalen. Hur gör orienterarna med fästingarna?

#39

•

3 februari 2014 kl 09:09 Redigerad 3 februari 2014 kl 09:09

Gilla

Elin Lundqvist

1990 • Karlstad

#40

•

3 februari 2014 kl 09:28

Gilla

HH: kollar noggrant i duschen efteråt, sen är det bara att plocka på kvällen om någon rackare har satt sig. ;)

Finns tyvärr inte så mycket att göra, mer än att vaccinera sig mot sjukdomarna de bär. Personligen avskyr jag älgflugor mycket mer än fästingar. De kan ju va kvar på kroppen hur länge som helst och gärna väcka en mitt i natten av att man känner att något kryper...

< < < 1 2 3 4 5 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.