Är detta ett bra löpsteg?

Linus

1977 • Blentarp

#81

•

11 februari 2014 kl 09:13

Gilla

Klas,
Martin har som konstaterats en något sittande löpstil där han har svårt att få upp höft, detta brukar vanligen bero på för mycket aktivering av flexorer och för lite aktivering av extensorer. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur något skulle bli till bättre för honom genom att springa än mer avspänt.

tripping, skipping och mångsteg är vad Martin behöver så han får lite fart på säte, hamstrings och övriga extensorer i sitt löpsteg.

Dana

1965 • Helsingborg

#82

•

11 februari 2014 kl 09:42

Gilla

så som man går springer man. faktum är att många, väldigt många har i starten dålig hållning. och visst, hållningen går att träna upp! jag är övertygad att det har även med löpningen att göra. man kan väl säga- hur man går så springer man.

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#83

•

11 februari 2014 kl 10:13

Gilla

Linus, det faller in under min 1). Det måste åtgärdas med träning, precis som du säger, inte genom att styra löpsreget.

Han kan kan minska de negativa konsekvenserna av den svagheten genom att i övrigt vara mer avspänd, tex skjuta ifrån mindre och därmed minska belastningen.

Martin

Byn

#84

•

11 februari 2014 kl 17:40

Gilla

Dana: Nej jag har inte filmat i andra sammanhang, kanske man skulle prova också. I den senaste filmen är det i princip helt rak mark men kanske kameran lutade lite, filmade med mobilen och satte den på en mur vid vägkanten..

Det finns ju så mycket att läsa om detta med "running form" på nätet och b.l.a dessa båda artiklarna är intressanta:
http://runblogger.com/2013/06/foot-strike-follies-new-study-suggests.html
och http://www.runnersworld.com/running-tips/does-form-matter?page=1

Där filmen i artikeln på runners world visar att de landar ju en hel del framför sin tyngdpunkt (?). Inte så att jag jämför mig med de löparna i övrigt men det är intressant att de tar jättelånga kliv jämfört med mig..
Ett intressant citat från artikeln:

"It is possible to change form, as Harry Hollines and Paige Higgins prove. But is it practical? The answers, as Hollines and Higgins also suggest, are mixed. Even changing stride rate and length, which is likely the simplest form change to make, has proved challenging. "For distance running, people naturally select the stride length most efficient for them,"

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#85

•

11 februari 2014 kl 20:27

Gilla

Martin,
Det sista citatet är en vanlig föreställning, men den har väldigt klen grund. Den bygger på att när man gör tester och mäter löpekonomi, dvs syreförbrukning, så får många sämre löpekonomi när de ändrar stegfrekvensen (dvs steglängden i en viss hastighet). Men jag har säkert läst tusentals berättelser om att det går över när man har vant sig vid en högre stegfrekvens, vilket är helt naturligt. Det har dock mig veterligen aldrig testats vetenskapligt, för långtidsstudier är svårare att genomföra. Jag har heller aldrig hört talas om någon som verkligen har försökt vänja sig utan att lyckas.

Linus,
jag kanske borde förtydliga att jag menar att problemen med aktivering av bålmuskulaturen inte skulle förvärras av att springa mer avspänt. Och när man blir starkare så kan man springa ännu mer avspänt. Jag håller helt med om löpskolning är bra, för att öva upp spänst, flexibilitet och koordinationsförmåga, som alla bidrar till bättre teknik. Springa i obanad terräng är bra på liknande sätt. Om man har problem med aktiveringen av bålmuskulaturen, vilket nästan alla som sitter mycket på stolar har, så behöver man antagligen köra även annan bålstabilitetsträning för att få fart på dem.

HR

1972 • Stockholm

#86

•

11 februari 2014 kl 20:51

1 Gilla

Problemet är nog för en del att om man _säger åt dem_ att de "ska springa mer avspänt" så sätter de sig nog mer i steget per automatik vilket är direkt kontraproduktivt.

Att göra löpövningar med snabba "klipp" i stegen hjälper en hel del, det är ju mycket svårt att lyckas sätta sig i sådan övningar. Jag fick jobba upp stegfrekvensen igen efter min långtidsskada och sprang i eget tycke "bekvämt och avslappnat" men med bedrövligt lång markkontakt och sittandes i långsamt tempo vilket gjorde att det var mer tröttande att sänka farten än att hålla den uppe på passen...

Har man problem med "korrekt" aktivering av rätt muskler - vilket jag tror är ganska vanligt - så hjälper löpteknikträning till viss del men inte fullt ut. För en del som inte "kopplar på" så räcker kanske inte enbart löpteknikträningen.

Men att jobba på det ena utesluter inte att jobba på det andra. :)

Jag hade själv (lyckligt ovetandes) uppenbara problem i "ombörjarfasen" efter långtidsskadan men det var ju ingen som sade något eftersom man pinnade milen på strax under 38 ändå. Att det var onödigt slitigt och att man fick ta stryk i vader och hamstrings i onödan hade jag gärna sluppit. Efter att ha kommit tillrätta med det så har ju allting känts lättare, backar, långpass etc och vadproblemen i samband med löpning är helt borta.

Jag springer ibland med en del duktiga löpare och på en av dem är det uppenbart att sätesaktiveringen är kass - vilket personen nu vet om - och på en annan så är det andra problem med muskelobalans trots ganska god löpteknik och "bra fart" - men där är det annat som sätter stopp.

För många som inte har skador i bagaget så kan man ju ofta springa sig tillrätta med problemen - ibland utan andra övningar än löpteknik och lite tålamod.

För mig krävdes det lite riktad träning innan det "lossnade". Dels för att jag sitter mycket mer än tidigare och det har lett till att jag - trots ett fysiskt aktivt jobb - inte alltid lyckas väga upp. I detta nu är det under kontroll men jag har lärt mig att vara mer proaktiv - tidigare slutade jag med extraövningar så fort det gick över, nu ser jag dem som en nödvändighet.

På delar av vissa pass gör jag en självdiagnostik med löptekniken och ibland händer det att jag märker att jag börjar "tappa kontakten" igen och då kan jag snabbare plocka upp det med en del enkla övningar.

Linus

1977 • Blentarp

#87

•

11 februari 2014 kl 20:53

Gilla

Klas,
det blev nog inte så mycket tydligare, först och främst vet jag inte riktigt vart du fick in bålmuskulaturen, sen tror jag du pratar i "egen" nomenklatur. En muskel är enkel på eller av, det skickas ut aktionspotential som ökar spänningen och skickas det mindre minskar spänningen dvs muskeln blir mer avspänd, minskar man spänningen tillräckligt så kommer man ingen vart, det blir helt enkelt inga löpsteg och det är vad du skriver att man ska göra, naturligtvis förstår jag att du inte menar det men det går inte veta vad du menar. Ska man framåt så är det anspänning i muskler som krävs.

HR

1972 • Stockholm

#88

•

11 februari 2014 kl 20:58

Gilla

Det här stycker tycker jag är direkt missvisande:

"For distance running, people naturally select the stride length most efficient for them,"

Detta är ju verkligen inte sant. Visst, man försöker oftast men jag tror att många sliter på rätt fel i sina lopp, speciellt motionärer som har sprungit i lunkande tempo och med lång markkontakt och som sedan ska gräva sig fram med benen på längre lopp. Där tvingar många sig till en fart och ett steg som just _inte_ är effektivt.

Titta på valfri löpartävling med massa löpare, eller titta bara på motionärer till vardags, tio löpare kan passera med sju olika löpstilar på en kvart, trots att många av dem ser snarlika ut. Då har jag lite svårt att tro att alla springer i sin mest effektiva stil.

Däremot tror jag att man inte nödvändigtvis behöver ett "perfekt" löpsteg enligt en spikad mall för att springa som "bäst" eller "snabbast". Efter "omskolning" upplever jag att jag springer ungefär samma som när jag var yngre, vilket antagligen inte betyder annat än att jag hittat tillbaka till det som funkade problemfritt innan. Jag tror inte jag själv är ett skolexempel på "bra löpsteg".

HR

1972 • Stockholm

#89

•

11 februari 2014 kl 21:04

1 Gilla

Linus: apropå aktivering; och då är det ju ganska självklart att om man då inte aktiverar en drivande eller stabiliserande muskel så får andra muskler gå in och göra ett jobb som de normalt inte ska behöva göra = ansträngande och slitigt.

Mina vadproblem försvann "direkt" efter att jag fick till aktiveringen av säte - som jag tappat ganska så ordentligt. Dessutom skonades hamstrings också. Innan jag fick bukt med det så nådde jag ca 14-15km innan vaderna protesterade - nästan oavsett fart. Det var ju så långt jag orkade kompensera helt enkelt, innan verkligheten kom ikapp.

Innan skadan så var vaderna aldrig ett problemområde överhuvudtaget.

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#90

•

11 februari 2014 kl 21:16 Redigerad 11 februari 2014 kl 21:23

Gilla

Linus, höftextensorerna fäster ju i bålen. Och problemet brukar ju inte vara isolerat till dem, utan även delar av bålmuskulaturen brukar ha aktiveringsproblem som påverkar hållningen.

Den mesta muskelaktiveringen i löpning sker reflexmässigt och är nödvändig för att hålla balansen och den fart man vill ha. Det är i praktiken ingen risk att man med viljan kopplar bort den nödvändiga nivån av anspänning. Att springa avspänt handlar om att ta bort onödiga spänningar, framför allt att man skjuter ifrån för hårt och för länge. (De andra två vanliga anspänningarna är att man är spänd i knäleden när man svänger fram benet, och att man lyfter fotbladet inför landningen.)

Henrik, jag håller inte med om att den som får instruktionen att springa avspänt kommer att sjunka ned i steget. Det blir inte mer avspänt att göra det. Om man har problem med hållningen så behöver man åtgärda det genom träning, som du säger, inte genom att spänna sig när man springer.

Jag kan däremot tänka mig att bliden "avspänt" kan leda till man har lång markkontakt. Därför är det viktigt att inse att ett kortare frånskjut kräver mindre kraft. (Det är i praktiken ingen risk att det blir för lite kraft.)

EDIT: det sker reflexmässigt under förutsättning att man har förmågan till muskelaktivering och tillräcklig styrka. Om man brister i den förmågan så behöver man träna upp den, men det är ingen bra metod att spänna sig när man springer.

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#91

•

11 februari 2014 kl 22:23

Gilla

Angående avspändhet kanske det kan vara intressant att se att den här ganska omfattande genomgången av forskning och erfarenhet av sprintteknik säger:
"Att vara avspänd är nog fortfarande det viktigaste råd en sprintertränare kan ge sin adept"
http://www.powersprint.space2u.com/Snabbhet,%20teknik.pdf

OBS, ingenting annat däri som en långdistanslöpare behöver känna till :-) Sprint är väldigt speciellt eftersom det gäller att utveckla maximal kraft för att klara maximal fart , medan det egentligen är precis tvärtom i långdistanslöpning, så lite kraft som möjligt för att orka hålla hög fart så länge som möjligt. Det som kräver medveten ansträngning i maxfart kommer automatiskt i lägre fart, för att vi är konstruerade för att springa.

HR

1972 • Stockholm

#92

•

11 februari 2014 kl 22:50

Gilla

Klas:

"Henrik, jag håller inte med om att den som får instruktionen att springa avspänt kommer att sjunka ned i steget. Det blir inte mer avspänt att göra det. Om man har problem med hållningen så behöver man åtgärda det genom träning, som du säger, inte genom att spänna sig när man springer."

Då förutsätter DU att du vet hur den person som får instruktionen reagerar på den - men - det kan ju du omöjligen veta. Hur kan du säga om en person kommer sätta sig i steget eller inte? Jag har ju själv bevittnat precis det jag beskriver. Alla tar inte instruktion som instruktören önskar.

Förstår du hur jag menar? Jag förstår hur du menar.

Jag tycker ju själv inte att avslappnad löpning _ska_innebära att man sätter sig i steget. Jag ser dock bevis på att det tyvärr faktiskt händer. :)

Klas skriver:

"Jag kan däremot tänka mig att bliden "avspänt" kan leda till man har lång markkontakt. Därför är det viktigt att inse att ett kortare frånskjut kräver mindre kraft. (Det är i praktiken ingen risk att det blir för lite kraft.)"

Ungefär exakt som jag menar det. ;)

HR

1972 • Stockholm

#93

•

11 februari 2014 kl 22:55 Redigerad 11 februari 2014 kl 22:56

Gilla

Klas skriver:

"Den mesta muskelaktiveringen i löpning sker reflexmässigt och är nödvändig för att hålla balansen och den fart man vill ha. Det är i praktiken ingen risk att man med viljan kopplar bort den nödvändiga nivån av anspänning. Att springa avspänt handlar om att ta bort onödiga spänningar, framför allt att man skjuter ifrån för hårt och för länge. (De andra två vanliga anspänningarna är att man är spänd i knäleden när man svänger fram benet, och att man lyfter fotbladet inför landningen.)"

Nej, men du missar poängen: En muskel som man reflexmässigt tappat kontakt med aktiveras _inte_. Då får andra muskler jobba utanför sitt normala spann för att kompensera. Det fungerar till en viss del men är på både kort och lång sikt löphämmande och skaderisken ökar markant vid hårdare träning.

Detta är såpass förödande för en avslappnad löpning att ett perfekt löpsteg inte kommer kunna kompensera upp. Det är förstås ännu värre att springa med ett dåligt löpsteg.

Detta gäller även personer som "ser ytterst" vältränade ut och som presterar bra. De är oftast kompensationsstarkare och klarar att lösa uppgiften men får dras med krämpor. Det gäller även på elitnivå/landslagsnivå på löpning. Jag kan givetvis inte nämna varken namn eller gren. Men jag har säker källa.

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#94

•

11 februari 2014 kl 23:15

Gilla

Henrik, jag tror vi är överens. Du kanske missade min Edit angående reflexmässigheten.

Det är bra att veta att den viljemässiga delen av tekniken egentligen bara handlar om att springa avspänt, men det räcker inte med att veta det. Man måste förstå en del om vad det innebär också, och man måste få lite tid på sig att testa och känna.

david rinnan

1975 • tyresö

#95

•

12 februari 2014 kl 01:03 Redigerad 12 februari 2014 kl 01:05

Gilla

I den senaste filmen skulle man vilja se lite mer stolthet i övre delen av kroppen. Mindre häng med huvudet. och den regionen.
Sedan tycker jag nog att det vore bra att öka från 170bpm och gå ännu lite högre. För att hitta ännu mer rätt.

För mig är inte avslappnat att sjunka ihop utan att låta kroppen röra på sig. Dvs att man inte motverkar.

Om vi tar axlar som ett exempel. Man säger "spänn inte axlarna" så visar man en person som drar upp axlarna till öronen. Varpå adepten spänner axlarna åt motsatt håll. Nedåt bakåt. Det är ju bättre, no shit at all, men det är fortfarande spänt.

Jag tycker knipövning med skinkorna för att få fram höften i kombination med hög stegfrekvens 180+ är bra. Men jag kan ibland notera att de som gör detta som ett sätt att hitta rätt får lite problem när dom har skor med hög häl/tå skillnad.

Med den högre frekvensen vill man komma mer mot 5-6 på klockan men tillåts inte på grund av dom höga klackarna, varpå man blir tvingad att söka ett lite mer överdrivet framfota steg. Jag får mycket mindre ont i vaderna av 0-4 mm drop än 8-12mm.

Det svåra är att få fram budskapet med att slappna av mer, samtidigt som personen i fråga ska räta upp kroppen och springa med en för personen i fråga obekant hög frekvens. Men efter ett tag går det. Shake it loose!! Det är ok att det känns lite fjantigt i början :)

Linus

1977 • Blentarp

#96

•

12 februari 2014 kl 01:22

Gilla

Nej Klas, några höftextensorer fäster inte i bålen. Sätet och baksida lår är primära höftextensorer och de fäster inte i bålen.

Länken funkade inte, men jag har läst studier om sprint, mest watt i backen vinner. När en sprinttränare talar om avspändhet, så handlar det om att de icke drivande musklerna ska vara lagom avspända och att kunna hinna slappna av mellan muskelkontraktionern för att på så sätt maximera kontraktionen/kraften i rätt ögonblick. Notera även att många av de icke drivande musklerna måste ha en viss tonus samt att de stabiliserande musklerna ofta måste ha tonus toppar i nivå med de primärt drivande musklerna.

Men visst hade det sätt tragiskt ut med folk som sprang omkring med lealösa käkar och tänder som sakta men säkert malde sönder sig själv och den stackar tungan under ett distanspass.

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#97

•

12 februari 2014 kl 08:22

Gilla

Linus, jag tolkar det som att bäckenet är en del av bålen, men jag har aldrig funderat på var man drar gränsen. Hursomhelst så är höftextensorerna en viktig del av vad man brukar kalla bålstabilitet.

Vi verkar vara överens om vikten av avspändhet i sprint, och skillnaden mot långdistanslöpning i det avseendet är att där handlar det snarare om att använda så lite kraft som möjligt för den fart man vill hålla, så att man orkar.

Martin

Byn

#98

•

13 februari 2014 kl 20:20

Gilla

Har börjat med att prova en metronom-app och satt den på 180 bpm så det blir lättare att hålla det i stegfrekvens. . Bra att ha i början på rundan för att få igång tempot, för mig just nu i alla fall ;)

Om jag håller så pass hög frekvens är det ganska lätt att få framfots eller mittfots landning och det känns som om det blir mindre stötar än gammal vanlig stil och är troligen lite mer stiligt antar jag. . . Men det känns i vaderna i flera dagar efter och går långsammare (än så länge..)

Klas Orsvärn

1960 • Södermalm

#99

•

13 februari 2014 kl 20:57

Gilla

Jag har säkert sagt det förut, men du kan vinna mycket på att räkna takten på momentet när foten lyfter från marken, så att du uppmuntras att höja frekvensen genom att skjuta ifrån mindre. Det blir mest avspänt så, och mindre risk att du tappar fart.

Martin

Byn

#100

•

13 februari 2014 kl 22:04

Gilla

Hur menar du att man bara (?) räknar när foten lämnar marken?