Löpning Övrigt 29 inlägg 4473 visningar

Vad göra med folk som vet bäst?

1971 • Höganäs
#1
26 oktober 2009 - 13:26
Gilla
Satt på lunchrasten och beklagade mig lite över att min fot fortfarande gör ont trots fyra veckors vila (har cyklat på gymmet istället) varpå två tjejer från en annan avdelning lite surt säger: "men varför springer du då?" "det går lika bra att promenera fort". Jag känner hur det börjar bubbla i mig, men säger bara lugnt att jag tycker om att springa och att jag inte tror att promenader ger mig lika bra kondition. "Då ska du se mig med stavar, då går det undan förstår du". Jag säger lika lugnt att jag inte kommer upp lika högt i puls när jag powerwalkar som när jag joggar. "Johoodå, jag har kommit upp i maxpuls flera gånger".
Jag sa inget mer, bara "oj vad klockan var mycket, dags att fortsätta jobba". Men jag blir så oerhört lack på folk som ifrågasätter att jag äntligen har kommit igång med att springa. För mig finns det ingen rimlig möjlighet att ha kunnat få samma kondition och benmuskler via powerwalking som jag har fått sedan jag började springa. Andra kanske får det, vad vet jag, men för mig finns det inget annat sätt att komma upp i 80% av maxpuls än att springa.
Så, nu fick jag kräka av mig lite... :-)
< < < 1 2 > > >
David P
1977 • Stockholm
#21
27 oktober 2009 kl 16:49
Gilla
Ulrika A. Orka lägga energi på det? Varför bry sig.
#22
27 oktober 2009 kl 17:08
Detta inlägg har raderats
Walker67
1947 • Växjö
#23
27 oktober 2009 kl 19:26
Gilla
Lite mer på mitt sidorspår:
En anledning till att tävlinggångare går som de går är att det är ett ekonomiskt sätt att ta sig fram. Man rullar på steget och behåller tyngdpunkten konstant och den mesta energi åtgår att flytta kroppen framåt. Om jag går 1-1½ tim i mitt 8 min-tempo är jag oberörd efter passets slut, inte ont någonstans (men så har jag hållt på i 40 år). Höjer jag tempot till 7 min/km blir jag anfådd och svettig, men på träning kan jag numera bara hålla koncentrationen uppe i detta tempo högst 5 km. Lyckas jag få upp tempot mot mitt max höjs syreförbrukningen radikalt och motsvarar löpning i hårt tempo.
Skorna är väldigt viktiga i gång. Vi använder tävlingsskor med ganska tunna sulor, stabil bakkappa och inte för tjock sula vid hälen. Många träningsskor är svåra att gå med då de har tjocka sulor och lutar "framåt". De allra flesta walkingskor är klumpiga och inte lämpade för snabbgång, en speciell varning vill jag utfärda för Reebok DMX, som har en "bula" på sulan, helt värdelösa, som att gå i deg.
Det är synd att inte tillverkarna tagit råd av tävlingsgångare vid framtagning av walkingskor, de skulle då varit både lättare och smidigare. Hade förhållandet varit detsamma för löpskor skulle inga tävlingsskor ha tillverkats.
Lena M
1961 • Norrtälje
#24
27 oktober 2009 kl 21:39 Redigerad 27 oktober 2009 kl 21:40
Gilla
"Jag lovar dig du ser mycket sällan en vältränad person med stavar"

Jag säger: elitskidåkare.

De som säger att stavgång inte är jobbigt brukar vara de som aldrig provat det.
csaba
1973 • Malmö
#25
27 oktober 2009 kl 22:44
Gilla
Lena - sen när går en elitskidåkare med stavar ?
Enda gången dom har stavar i händerna är när dom har skidor på fötterna (och det är inte gång).
Och dom flesta elitskidåkarna springer, (titta på Charlotte Kalla som kom på andra plats på Lidingöloppets 10km)
Karin
1972 • Hudiksvall
#26
27 oktober 2009 kl 23:40 Redigerad 27 oktober 2009 kl 23:42
Gilla
Csaba, elitlängdskidåkarna har haft gång och löpning med stavar som viktig träningskomponent i massor av år. För dem är inte stavgång något nytt påfund.
1964 • Ekhagen
#27
27 oktober 2009 kl 23:59
Gilla
Såg nyligen ett inslag på Sportnytt med en utmattad Charlotte Kalla gåendes stavgång uppför en slalombacke! Så nog kan stavgång vara jobbigt... :-)
1959 • Saltsjö-Boo
#28
28 oktober 2009 kl 01:11
Gilla
Hakar på Walkers sidospår med en undran...

Är inte tävlingsgångarnas teknik mest styrd av regelboken? Jag menar att det borde vara både mer ekonomisk, snabbare och ergonomiskt (hälsosamt) om man tilläts böja knät vid fotsättningen.

Gång blir ju riktigt jobbigt om man "drar på" i branta uppförsbackar, men det är ju helt omöjligt gå brant uppför om regeln med sträckt knä ska hållas.

Har själv ett skadat knä som inte trivs om det får möta marken med sträckt knä a la gångsportens regler. Jag får väldigt ont om jag går på detta vis. Däremot kan jag springa utan problem för då är ju knät böjt när foten möter marken...
Walker67
1947 • Växjö
#29
28 oktober 2009 kl 19:40
Gilla
Jo, enl regelboken skall benet vara sträckt från isättning till vertikalläget, men 100 % sträckt är det inte vid en närstudie, först när tyngden kommer på benet kan man tala om helt sträckt. För oss veteraner är det problem att sträcka ordentligt på benen, men där är bedömningen mildare än vid seniortävlingar, huvudsaken är att man ser att det är tävlingsgång. Skulle någon skaffa sig fördel med helt krokiga knän, ingriper givetvis domarna. Ett "veteransteg" ser oftast ut som ett vanligt promenadsteg dvs sträckt vid isättning, en liten böjning när tyngden kommer på och sen sträckning igen. Det viktigaste är att man inte börjar "kicka" för då går det över i löpning.
Det är helt riktigt som du säger att det går inte att sträcka i branta uppförsbackar.

Den största skillnaden mellan vanlig promenad och tävlingsgång är att man tar ut steget ända uppifrån höftkammen och därigenom förlängs steget med upp till 1 dm samt följer principen "det rullande hjulet". Just det sista ser man en del maratonlöpare använda för att minska energiåtgången tex japanskor o kinesiskor har ofta ett flackt löpsteg, fast vilken typ av löpsteg man har är väl delvis medfött.
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.