Urban 7 Summits - Banrekord!

Dagen innan tyckte jag att det mesta var förberett i god tid men som vanligt har jag den där genen som gör det omöjligt att packa innan kl.23 när man vet att man ska upp tidigt nästa dag och åka iväg någonstans. Inte jättemycket sömn alltså och lyckades därför sova mig förbi larm 1 vid 05.00 och vaknade av backupen och fick stressa mig igenom frukost, kaffekokande och matprep.

Väl vid Haga var jag peppad som fasen men riktigt orolig över mitt vänsterben som det högg till i vid varje litet försök till jogg både dagen innan och på morgonen. Visade sig dock bara vara något spratt som min kropp spelade mig och det är inte första gången det händer när man trappat ner träning och förberett sig för tävling. Ska väl kännas skit innan helt enkelt eftersom det gått åt skogen dom gångerna allt känts bra. Efter lite ompackning och p-biljett (240 spänn för att parkera mitt i ingenstans är ju helt rimligt!?) bar det av i Felix och Tobias bil mot Bruket. Trots vår fina planering tog det bara 3 min innan vi kom på att vi glömt plocka med oss av gemensamt inköpta gels och bars men ingen tid att vända - fick gå ändå.

Någon felkörning, en räv och några rådjur senare kom vi fram till målet vid Bruket för att lämna en bil när Felix på allvar undrade: "Så det är alltså här vi startar? Eller?" Kändes betryggande att vi inlett med att 1.Glömma vår energikälla vid 40 km 2.Navigera fel på E18 med GPS och bil när vi snart skulle springa på stigar med papperskarta 3.Att Felix trots två planeringskvällar och en lång mailslinga fått för sig att vi skulle starta vid målet.

Vi tog oss iaf till Ekerö utan problem och i tid och slapp stressa upp för backen och ungefär där glömde jag bort att oroa mig för benet, som för övrigt inte gjorde ont en enda gång under 72 km. Dimma, svalt, skönt och go känsla. Efter resning av första Sträcklöpetflaggan som jag hade slöjdat ihop så hade vi tid över, fick lite hybris, sköt fram starten och gjorde nytt vägval ner till färjan efter att Tobias snabbintervjuat en morgonjoggare som hittat upp på grushögen som utgjorde toppdelen av Ekebyhovsbacken.

Med 12 min till färjeavgång rullade vi iväg på en skogsstig och jag började bli lite fundersam när vi bara sprang mer och mer åt väster och hade stup från stigen i riktning mot färjeläget. Kom ifatt joggaren och han mumlade nåt om vänster ner och vänster vid vägen. Kände paniken komma krypande lite när vi av stigen tvingades väster och väster innan vi till slut kom ner till vägen. Inte många minuter kvar och det blev hetslöp över diken och stenrösen mot bilarna som rullade på färjan. Joggade ombord 10 s efter sista bilen och Felix verkade inte vidare nöjd över att vi efter 1,5 av 72 km lyckats överskrida vårt maxtempo på 6 min/km med sisådär en minut. Men vi hann med iaf och blev erbjudna Nutella från en snubbe i plastöron och grön mantel som vi vänligt avböjde.

På andra sidan mötte Mauritz upp och vi lufsade iväg mot Flottsbro. Mycket skönt snack och efter vad som kändes som 10 min var vi framme vid summit 2. Fortsatt perfekt löparväder och efter promenad upp till toppen reste Mauritz flagga 2.

Sedan blev det en del terränglöpning med Mauritz som guide och det var skönt att bara jogga på utan att behöva bekymra sig om vägval. På kartan ser det ut som vi tog något litet sidospår i Huddinge men det var säkert för att navigera runt någon jobbig backe. Efter kort fotosession vid Maratonvägen och att Felix tog över navigeringen kom vi till Hammarbybacken och även om det kändes att man hade 30 km i benen var det skönt för musklerna med lite klättring uppför som omväxling till asfaltsnötande i 6.15-tempo.

Biten genom stan var inget vidare trevlig och jag har för mig att ungefär det var samtalsämnet i 7 km men allt rullade på fint: Tobias i spets, Mauritz som chefsnavigatör, jag koll på tid o tempo och Felix gav order om temposänkningar, när det var dags för gels och delade ut salttabletter en gång i timmen.

Pausen vid Skodan i Haga var efterlängtad och det blev vattenpåfyllning, lite klädbyte, diverse mat och pausunderhållning. Vet egentligen inte vad som tog sån tid för mig här, utöver att min hjärna var paj och inte lyckades försluta vätskeryggan förrän på 15:e försöket, men den blev hur som helst i längsta laget.

Efter flaggresning och framplockande av kartor fortsatte vi längs med Brunnsviken med siktet på Väsjöbacken och hade de två längsta sträckorna kvar att se fram emot. Vid Ulriksdal klev Mauritz av (som planerat) efter imponerande 43 km med 19 km som tidigare längsta passet under 2013. Nu började jag känna av distansen i benen men de fina löpstigarna och att man inte längre sprang bland avgaser, bilar och folk underlättade. Även om vi sprang rakaste vägen så var det en del backar som sinkde oss som man istället kunde ha rundat men vi ville inte avvika från rutten och irra bort oss.

Vid norra änden av Edsviken började navigeringen på allvar för mig och Tobias, vilket i verkligheten mest blev Tobias då jag var rätt sliten, hade ont i högerfoten från och till och periodvis svårt att hålla uppe tempot. De dryga 2 km från Edsviken upp till topp 6 var mestadels uppför och kändes väldigt långa eftersom det blev en hel del gång. När jag böjde mig ner för att sticka ner flaggan på toppen kom första krampkänningarna.

Det var lite knäckande att inse att det var över 17 km kvar till sista toppen men kranen med kallvatten vid botten av backen gav lite extra boost och (skulle det visa sig) välbehövlig påfyllning. Vi malde på längs tråkiga vägar och nu var det inte mycket snack utöver lite mumlande av gatnamn och höger, vänster. Själv hade jag flera dippar när foten smärtade ordentligt men det var bara att bita i och finna tröst i att den blev bättre i perioder.

Hade fasat lite för navigeringen från Sollentuna bort mot Jakobsberg då det var stigar och småvägar som gällde i kombo med trötta ben o hjärnor. Mycket riktigt sprang vi fel efter feltänk, upp o nervända kartor, mobil-gps:er som inte ville vara med osv osv. Irrade oss in på Barkarby flygfält och fick obefintlig hjälp av någon modellflygplansgubbe som körde Fader Forah-gåte-stuk i sina ickesvar (ja, ja vi var nog inte så jädra trevliga kan jag tänka). Tappade nog inte så mycket i felsprungen distans men alla kartläsarstopp tog lång tid och min fot tog lång tid att få igång efter varje paus.

När vi väl hittat tillbaka till rutten gick det som på räls fram tills att vi såg BACKEN på håll. Var något av det vackraste jag någonsin sett. Efter det kom vi lite på mellanhand och fick gena över en nysådd åker. Tror det var Tobias som ville visa bonden hänsyn och springa runt den men det gick jag inte med på och plöjde fram bland plantorna med blicken fokuserad på toppen. Försökte jogga uppför sista knäppen upp till parkeringen men då började vänsterlåret att krampa.

Blixtvisit vid Felix bil för att hämta segerölen och sen med relativt rappa steg uppför slalombacken. En helt underbar känsla att nå toppen, stanna klockan, gemensamt sticka ner flaggan så pass hårt att stången gick av och efter 3-4 försök komma fram till att 53 minus 35 var 18 och att vi tagit banrekordet med god marginal. Godaste lättölen jag druckit och även om det gjorde ont mest överallt var det en riktigt fin stund där uppe när solen tittade fram för första gången på hela dagen.

Riktigt skönt gäng (som jag inte hade klarat det utan) och ett kul äventyr som jag kommer minnas länge. Ultradebut, distansrekord med 30 km och banrekord på Urban 7 Summits - man kan vara stolt över mindre saker än så!