PorträttVem är du? Berätta kort!– En värmlänning som för några år sedan kom på att löpning är riktigt kul. Att misslyckas är inte kul och att testa vad som är möjligt kan vara riktigt spännande.
Berätta vad som hände i lördags!
– Det var dags för årets första ultraintervaller, 8x10 kilometer, och jag hade veckan innan funderat på att delta om nu inte termometern visade allt för många minusgrader. Vädret enligt diverse prognoser var bra, inte allt för kallt och nästan ingen vind. Att springa lockade alltmer för var dag som gick och på fredagen efter en skön löprunda bestämde jag mig definitivt. Dags för 80 kilometer löpning.
Hur förberedde du dig?
– Jag testsprang dagen innan, den runda jag tänkt samla mina kilometrar på. Två varv, 20 kilometer med broddar på ett hårt och isigt underlag. Broddarna greppade väldigt bra och löpkänslan var på topp. Förra gången jag sprang Ultraintervaller krånglade magen en aning och det var svårt att äta under natten. Så denna gång införskaffade jag en uppsjö av olika energirika onyttigheter: pizza, o´boy, kladdkaka med vaniljsås, godis, ljust bröd, fet ost, energikakor, yoghurt med mycket socker i plus en del annat. Efter att löpkläderna lagts fram på hallgolvet hann jag med en kort sömnlös vila där 3:45 snurrade i tankarna.
Hur kändes det innan du satte igång?
– En motvillig iver att få börja infann sig kvällen innan. Jag visste hur mentalt segt det skulle bli framåt eftermiddagen men samtidigt skulle det bli härligt att springa en massa kilometer med fart utomhus.
Kände du att du skulle klara ditt mål?
– Mitt mål var att klara alla åtta intervallerna under fem timmar, att snitta 3:45/km. Ett mål som jag kände var rimligt då underlaget var hårt och med broddar gick det att få bra fäste.
Hur kändes det under tiden? Tvekade du någon gång på om det skulle gå vägen eller ej?
– En viss oro infann sig när jag tittade ut genom fönstret inför första rundan. Snön trillade från himlen och cykelbanan hade täckts av ett tunt lager under kvällen. Men snön var ganska lätt och greppet under snön var hyfsat. Frånskjutet blev lite sämre men löpningen fungerade trots det ganska bra.
Sänkte tempot en aning på andra intervallen då det fortfarande snöade. Löpningen var märkbart tyngre och låren fick börja slita en aning. Inför tredje rundan slutade det snöa men jag kände att tempot var för ansträngande så det blev dags för ytterligare en sänkning.
När jag klev upp för fjärde intervallen var motivationen som bortblåst. Dra täcket över huvudet och "försova" sig kanske?!? Sladda omkring i snö var inget jag längtade till klockan halv nio på morgonen efter 30km löpning med ben som börjat ömma. Och med en halvsur mage som inte ville ha mat. Blev inte bättre av att jag fick stanna och knyta skorna en kilometer in på rundan eller av det faktum att temperaturen hade ökat, vilket packat snön och gjort den mer slirig. Tvivel. Trötta hamstrings. Temposäkning än en gång - 3:45. Sedan kändes det plötsligt bättre och bättre för var kilometer, kropp och huvud började vakna till. Men det var tungt. Läge för ännu en sänkning inför den femte. Ännu varmare. Blötare snö och bättre fäste.
Femte intervallen med bra känsla, ingen temposänkning och som bonus piggnade magen till. Fylld av energi var de tre sista intervallerna betydligt mindre påfrestande mentalt än förväntat, trots att kroppen behövde ständiga uppmaningar att hålla tempot uppe på grund av de ordentligt stela låren.
Varför gjorde du det?
– För att testa huvudet.
Hur kändes det efteråt?
– Stelt och segt i musklerna på lårens baksida.
Nästa mål?
– Mitt närmaste mål är att återhämta mig för mera spring. Nästa planerade lopp är dock Tenzing Hillary Everest Marathon i Nepal.
Vad var bäst och sämst med loppet?
– Det bästa var känslan av att ha besegrat sin kropp med sin vilja. Klarat av det uppsatta målet trots sega motivationssvackor. Underlaget var inte alls trevligt och gjorde utmaningen lite större. Sämst snö, mindre sämst slask.
