Foto: Niklas Karlsson

Mot klassikern – Vätternrundan

TävlingsberättelseJohan Brodin beskriver sin sista del i en Svensk klassiker. Nästan elva timmar efter att startskottet ljöd trampade han över mållinjen, trött men nöjd med sin insats. 

Inomhuscykling – eller spinning om man så vill – har ganska länge varit en del av min vardagsträning men när jag kom hem från mitt Vasaloppsäventyr var jag otålig att få komma igång med riktig cykelträning; utomhus på racern. I slutet av april var gatorna relativt fria från grus och jag började ta några trevande tramptag på min nya mattsvarta Crescent.

För varje pass jag gjorde blev jag mer och mer ett med cykeln och cyklingen. Jag märkte hur jag uppskattade dynamiken i cyklingen; först attackera en uppförsbacke med full kraft för att sedan rulla över toppen på backen med pulsen på max och därefter få njuta av farten i nedförsbacken samtidigt som pulsen och andningen återhämtar sig. Och just farten i sig, när man väl lärt sig kontrollera cykeln till fullo, är en njutning i sig. Att se hastighetsmätaren nosa på 60 km/h nedför en backe får det att kittla lite i magen samtidigt som alla sinnen skärps.

På Vätternrundans hemsida kan man läsa att de rekommenderar minst 100 mil cykelträning innan start och när jag satte mig i bilen tillsammans med Transpirations egen Niklas Karlsson hade våren bjudit på 104 mil cykling och därtill runt 10-15 timmar spinning. Jag kände mig redo om än en aning nervös.

Vår starttid var 04:54 och eftersom hotellet låg nära starten sov vi till ungefär halv fyra, åt en lagom frukost, klädde oss i lugn och ro och förflyttade oss mot starten. Det var en upplevelse att se så många cyklister nästan mitt i natten vid startplatsen men det tog inte många minuter förrän det var dags för oss att inta våra platser i startfållan. När startskottet small rullade vi odramatiskt ut ur Motala. Vår 300 kilometer långa resa hade äntligen börjat.

Under ett så långt lopp är det naturligt att vissa delar upplevs jobbigare än andra och att vissa delar ger mer glädje och eufori än andra. För mig kom första jobbiga delen när vi närmade oss Jönköping, uppför backen genom samhället Kaxholmen. Backen var inte mycket värre än någon annan men det mentala svek mig verkligen där. Eufori, eller något däråt, upplevde jag bland annat när vi körde tillsammans med en Sub10-klunga från Fagerhult och några mil norrut. Farten blev högre, snacket i klungan var trevligt och allt kändes helt rätt.

Nästan elva timmar efter att startskottet ljöd trampade jag över mållinjen, trött såklart, men otroligt nöjd med min insats. Jag hade inte bara klarat av Vätternrundan – det i sig är ju en bedrift – utan jag hade också klarat av En Svensk Klassiker. I ungefär 15 månader hade denna målgång varit i fokus vid nästan all min träning och nu var ögonblicket här. Även om knän, nacke, axlar, rygg, fötter och rumpan – inte minst – gjorde sig väldigt påminda med värk av olika slag så var jag lycklig över att ha klarat min utmaning. Jag var En Svensk Klassiker.

En halv pizza på hotellrummet senare somnade jag gott.

2 kommentarer till artikeln

1980 • Hyssna
#1
25 juni 2013 - 12:55
Grattis till genomförd klassiker och tack för reportaget. =)
1977 • Öjersjö
#2
28 juni 2013 - 06:38
Fasiken vilken läsning, så grymt bra gjort av dig!!

Grattis till klassikern :)
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.