KrönikaFör ett sex månader sedan satte jag mitt mål. Ett mål att klara 200 kilometer under en 24-timmarstävling. Jag valde med omsorg ett lopp som går utomhus, planerade in träning och nu står jag här med loppet tätt inpå. När detta skrivs har jag 16 dagar kvar till start.
Det är lätt att vara kaxig, att säga till sin omgivning “Jag ska klara 200 kilometer" när ett halvår återstår. När det känns som man har oceaner av tid att lägga på träning, vila och bra matintag. När tankarna är starka och självförtroendet stort är ingenting omöjligt. Nu gör mina kaxiga tankar konstiga vurpor och stundom undrar jag om jag ens kan springa tre mil. Jag har haft mardrömmar om loppet där jag lite för sturskt går omkring och småskryter och sedan missar starten. Att få på chipet på skon i drömmen tar evigheter och jag är 36 minuter sen. 36 viktiga minuter som kan vara avgörande.
När jag inte drömmer om loppet och eventuella misärer går tankevurporna åt att undra vad jag ska göra om jag plötsligt bara står där helt apatisk. Tänk om det inte går att lyfta benen, om jag få andnöd och faller ihop av skräck. Tänk om jag inte kan lyfta benen och det känns som stora betongklumpar i skorna? Tänk om jag glömmer att äta och svälter ihjäl under loppet? Tänk om jag får äta upp mina råd om att inte vara sina prestationer. Tänk om.
I takt med att loppet närmar sig dalar kaxigheten. Det stora tvivlet som rullar in och försöker göda min lilla djävul på axeln som är stark och den lilla ängeln på andra axeln kämpar av hjärtats lust för att balansera. Visst kan det vara dumt att berätta om sitt mål, samtidigt som jag gör det för att sätta lite press på mig själv. För vad kan egentligen hända? Jag har tränat och är skadefri. Jag har nött fler kilometer än någon träningsperiod tidigare. Jag har drömt mardrömmarna.
Nu är det bara att leverera det jag gett mig den på, att springa minst 200 kilometer i Palermo den 24-25 november.
