Foruminlägg av anders tengström

#1
•
2 januari 2008 kl 16:51
Gilla
Ett stor felkälla som lätt smyger sig in i diskussionen om ansträngningsnivå löpband vs "the real thing" är att de flesta löpband inte är kalibrerade, dvs den hastighet som visas i displayen faktiskt inte är den sanna hastigheten med vilket bandet rör sig och därmed tvingar dig att springa. Min erfarenhet är att med ett rätt kalibrerat band är ansträngningsnivån ungefär den samma som ute. Dock är det alltid jobbigare att springa ute då man måste faktorera in höjdskillnader, svängar, hinder osv och som onekligen kommer att öka ansträngningsnivån jämfört med ett band. Men att förflytta kroppen i en given hastighet framåt är inte jobbigre/lättare på ett löpband jämfört med ute.

Här är några andra faktorer/reflektioner runt löpbandslöpning

Luftmotstånd kan inte rimligen vara en faktor om man inte springer på elitnivå, då motstånd ökar exponetiellt med farten - i de låga farter som de flesta av oss rör oss är detta ingen faktor - detta antande är naturligtvis endast giltigt om det är vindstilla ute - om det blåser med/motvind förändras naturligtvis ekvationen

Som följd av ovan nämnda finns ingen anledning att luta bandet uppåt för att simulera effekt av luftmotstånd. Dock ska man komma ihåg att det är viktigt att träna på bandet med olika lutningar - gärna simulerade backpass med olika lutningar och farter - varför? om du springer mkt på band med 0 lutning kommer du att bli kass på backar och kommer att få kämpa ngt alldeles oerhört så fort du börjar springa ute och marken inte är helt platt längre - du blir bra på det du tränar på bandet - dvs slätlöpning.

Värmen som ofta är inomhus är nog den faktor som gör att ansträngningsnivån på ett löpband kan kännas tyngre än ute. det är stor skillnad att springa i 20-25 grader jämfört med vad det nu är ute i dessa dagar. För er som sprang SM förra året förstår vad jag menar. Värme och fart dödar...

Min erfarenhet är att löpsteget dvs tekniken på ett löpband över tid blir annorlunda jämfört med att springa ute. Efter att ha sprungit mkt på löpband har jag gått från att vara hällöpare till att sätta ned snarast hela foten vid isättningen. Varför har det blivit så? min gissning är att hälisättning inte är ett särskilt effektivt löpsteg på ett band då hälen tvingas möta ett underlag som kommer emot en - dvs lite av tvärstopp, med tiden börjar nog många korta stegen och trippa mer vilket innebär att foten sätts ned på ett lite annorlunda sätt.

Mitt absoluta råd är att lägga in löpbandspass om möjligt i träningen - året runt! det är bra att skifta underlag från asfalt/terräng. ha gärna ett par särskilda löpbandskor, de kan med fördel vara lättare och smidigare än uteskorna. Ingenting kan heller bättre simulera tävlingsförhållanden som ett löband, det är utmärkt för intervall och tempoträning även back och fartleksträning fungerar bra. Du blir mentalt härdad när du i slutet av intervallpasset får suga i ordentligt för att inte åka av bandet - det är inte många som skulle gjort samma ansträngning om man sprungit samma pass ute
#2
•
9 januari 2008 kl 18:59
Gilla
det kan det bli men i ditt fall kan det lika gärna vara att du spänner dig för att det är ett nytt sätt att springa på - du får avvakta och se hur det utvecklar sig när du blir mera van med bandet
#3
•
18 januari 2008 kl 02:24
Gilla
fullkornspasta är säkert bra... för hunden. om du är mara eller ultralöpare är det bättre med vanlig pasta då fullkornsvarianten innehåller mindre energi - vilket förstås är det som räknas när allt kommer omkring och syvende och sist är en kolhydrat en kohydrat oaktat om den är snabb eller långsam - kroppen vet inte om skillnaden - själv fördrar jag dock ris när depåer skall laddas
#4
•
18 januari 2008 kl 23:41
Gilla
jag tror inte att det är bättre att äta vanlig pasta när man motionerar - men i mitt tidigare inlägg ville jag tydliggöra att fullkornspasta inte ska användas vid kolhydratladdning inför maror och ultralopp av den enkla anledningen att den innehåller mindre energi per viktenhet, dvs du måste äta mer f-pasta för att få i dig samma mängd energi jämfört med vanlig pasta.
#5
•
18 januari 2008 kl 23:55
Gilla
jag tror som i tidigare inlägg att vi går mot ett ökat intresse för joggning/löpning i bredare folklager - tycker mig tydligt kunna se trenden med fler som är ute och springer på vardagkvällarna när man tar sin vanliga runda i sthlms innerstad. Vad gäller stockholm marathon så är inte det ngn bra värdemätare på löpintresset i sverige - då cirka 50% av deltagarna är utlänningar. Att loppet blir fullt så tidigt nuförtiden är snarare en indikation på hur väl man lyckats marknadsföra loppet utomlands. Det svenska deltagandet i loppet har under många år legat på ca 8000 startande (flera tusen anmälda kommer ju inte till start, gissningsvis mest svenskar). Faktum är ju att det proportionerligt är fler finnar som springer i sthlm än svenskar. över 5000 finnar springer varje år ur en befolkning på 5 miljoner och trots att man har ett eget internationellt marathon i Helsingfors - ngn som kan förklara hur det kommer sig?
#6
•
19 januari 2008 kl 01:16
Gilla
Stefan: jag menade bara med mitt tidigare inlägg att sthlm maran inte var en bra värdemätare på löparintresset i landet, inte som en förklaring varför vi är så söliga idag jämfört med för 20 år sedan. Naturligtvis tränar vi mindre löpning än de gjorde på 80-talet, men vi kanske tränar mer allsidigt idag men vi blir inte lika bra löpare. Jag erbjuder här ytterligare några hypoteser som vi kan diskutera.
När det förta joggingvågen nådde sverige var de enda uthållighetsidrotter som fanns i de bredare folklagren skidåkning och orientering. Kanske var det så att det var gamla och nya "skidåkare/orienterare" som drogs till den nya heta trenden långdistanslöpning. I denna kader av uthållighetstränade personer som ffa nått sin kondis via skidåkning/orientering så kanske det var så att många blev bitna på löpning speciellt som sommarträning och för möjligheten att kunna tävla på sommaren också (gäller förstås skidåkarna). Detta skulle kunna förklara varför vi hade en så pass stor grupp av löpare/skidåkare/orienterare? som verkligen var hårt tränade och tränandes som bara "dök" upp som elitmotionärer när joggingvågen fick fäste. Hypotesen blir sålunda att dessa personer inte i första hand var toppen på löparpyramiden utan snarare toppen på skidåkar/orienterarpyramiden som kom över till löpningen. Jag tycker det låter rimligt, skidåkare har ju alltid sprungit på sommaren för att hålla kondisen uppe och orienterare kan alltid få till löpstyrka i vanliga löptävlingar. Sålunda kanske vi inte är dåliga idag utan vi kanske har en mer "naturlig" fördelning av resulatat som tydligare speglar löparfamiljens träningsdoser av idag. Kanske var det så att det som hände på 80-talet var extremt med en stor grupp av hårt tränandes löpare med sina rötter i skidåkning/orientering men som pga hypen i löpning helt plötsligt dök upp på startlinjen i SM och LL. Hur det än är med detta så kommer vi aldrig att se en sådan stor kader av elitmotionärer i löparspåren igen. Idag är konkurrensen mellan sporterna mkt större, skidor, cykel, multisport, ultrasatsande, orientering osv
#7
•
21 januari 2008 kl 00:00
Gilla
Man måste ju inte dricka men det som händer är ju att du förlorar vätska via svettning och om denna förlust inte ersätts kommer du att tappa i prestation. Det här området är välforskat (har dessvärre inga länkar just nu - men du kan googla). Det räcker med en liten förlust av vätska för att prestationen skall gå ned så vätskeersättning är ett måste under längre arbete om man skall göra sig själv rättvisa i ett lopp. Alla dricker inklusive Haile. dessutom förbättrar vätskeintag under prestation också återhämtning så det finns all anledning att dricka. Att springa förbi vätskekontrollerna i en mara utan att dricka är inte smart
#8
•
28 januari 2008 kl 23:25
Gilla
Håller med lars: Om det handlar om att bli snabb på 10km så bör vilan inte vara längre än 1min, annars sjunker pulsen för mkt. Längre vila kan vara bra för längre distanser då man orkar springa fler intervaller
#9
•
28 januari 2008 kl 23:50
Gilla
Spring långsammare: Värmen gör ansträngningen större varför tempot måste sänkas - pulsen blir högre av värmen. Har själv sprungit i T. och luftfuktigheten är en minst lika allvarlig fiende som värmen, och den är i princip densamma oavsett tid och väderlek, så för att överleva - sänk tempot.
#10
•
29 januari 2008 kl 00:09
Gilla
Här finns en intressant artikel om träning i kyla
http://www.nytimes.com/2008/01/17/health/nutrition/17BEST.html?em&ex=1201669200&en=cda2da311365d4c8&ei=5087%0A
#11
•
30 januari 2008 kl 20:56
Gilla
Har testat båda och jag föredrar gps:en, allt det du kan göra med en fotpod kan du göra med en gps, dessutom får du möjligheter till att lägga in rutter på kartor och leka med detta i det oändliga. jag tycker inte gps långsammare uppdatering vid fartförändring är problematisk. tex vid intervallpass kan du redan efter 100 m få en stabil indikation vad du har för genomsnittlig hastighet i intervallen och börja justera hastigheten efter detta. Efter att ha testat båda som sagt kan jag för mig inte se att fotpoden är bättre på ngt sätt och har den stora nackdelen som inte skall underskattas - du måste kalibrera om den när du skiftar den mellan skor om du vill ha en rimligt precis mätning. Jag kan för min egen del konstatera att min fotpod ligger och samlar damm i väntan på bättre tider...
#12
•
2 februari 2008 kl 18:11
Gilla
Anledningen till diffen i höjdmätning har ingenting med ngn teknik att göra utan vinkeln till satelliterna. För att få reliabel höjdmätning måste du ha kotakt med minst två sateliter som ligger mkt nära horisonten. Detta är inte särskilt sannolikt varför höjdmätningen är notoriskt usel med gps på våra bredgrader iaf. den är sannolikt bättre närmare ekvatorn där det snurrar fler sateliter. Anledningen då till att längdmätningen är så säker beror på att du har många fler sateliter rakt ovanför eller snett ovanför dig med andra ord i mycket mer optimal vinkel. Men men allt är inte förlorat för den höjdkänslige. Om några år börjar EU skicka upp galileosystemet som är ett europeiskt gpssystem (vem vill vara beroende av jänkarnas sateliter). Man utlovar inte bara bättre längdmätning utan också högre precision i höjdmätning. Vi får se om det bara är snack eller om de kan leverera.
#13
•
2 februari 2008 kl 23:56
Gilla
pulsbältet tål vatten - inklusive att dränkas av din svett :-) klockan skall dock inte badas
#14
•
4 februari 2008 kl 00:00
Gilla
känner inte till några studier som studerar just detta. Håll, om än inte slututrett verkar ju snarast handla om blodflöden som inte direkt handlar om vilken energinivå som blodet har. Men å andra sidan så ger brist på kohydrater en mängd symptom så varför inte. Lärdomen för dig Karl är väl att äta lite mer så att du orkar träna ordentlilgt, för det finns ingen mening att snåla på kohydrater för att orka träna - tvärtom faktiskt. Kohydratfattig kost i all ära men den lämpar sig helt enkelt inte för uthållilghetsaktiviteter. Du riskerar bara att tappa motivationen till träning när den känns jobbigt och svårbemästrad via håll eller andra svårigheter. Träning blir bara av om den är kul och att man känner att man blir bättre - så enkelt är det
#15
•
5 februari 2008 kl 21:02
Gilla
jag inbillar mig att folket i denna tråd fokuserar en smula för mkt på just ett pass. Längden och hastigheten på ett långpass är i sig inte avgörande för hur det kommer att gå på en mara eller vad man nu tränar för. Man får inte glömma att efter långpasset kommer en ny dag som det också ska tränas på, och det är här ekvationen måste gå ihop. Det finns inga absoluta gränser för hur långa långpassen skall vara eller hur snabba/långsamma de ska vara men en tumregel är just 30 km och tanken är att du kommer att vara så påverkad muskulärt, senor, ligament etc att du inte kan på ett bra sätt tillgodogöra dig nästa veckas träning som säkert innehåller snabbpass osv som också sliter. gränsen är verkligen inte absolut amerikanarna säger 20 miles som bortre gräns och det är ju drygt 32 km. man skall dock komma ihåg att denna gräns rekommenderas inte bara för oss amatörer utan också för eliten och under devisen det är inte det enskilda passet som gör dig uthållig och snabb utan förmågan att absorbera träning dag ut och dag in år efer år utan att bli skadad och övertränad - och om du ska lyckas med det så kan du inte köra dina långpass för långt eller för hårt för den delen
#16
•
21 februari 2008 kl 16:48
Gilla
Utan att säga att ngn har rätt eller fel så kan man iaf konstatera att aspartam som funnits sedan 50-talet är ett av de mest undersökta livsmedlen med avseende på negativa konsekvenser. Jag har ingen total översikt över gällande forskning men så mkt står klart att det inte gått att påvisa i systematiska studier som kunnat replikerats av andra forskare att aspartam iaf har några tydliga negativa hälsokonsekvenser. Därmed inte sagt att det inte är så men det är inte mkt som talar för det - eftersom genrationer har konsumerat denna substans vid det här laget. Hur det är med andra sötningsmedel är mindre utrett men ändå relativt sett välbeforskat. Då är jag personligen betydligt mer orolig för vad vi stoppar i våra djur och som vi sedan får i oss, alltifrån antibiotika och andra djurmedikamenter till tillväxthormon osv.