Foruminlägg av Mats Riehm

#1
18 september 2008 kl 20:06
Gilla
De flesta verkar förorda framfotalöpning i denna tråd.

Detta är en varning.

Framfota löpning kan mycket väl vara ett bra exempel på en löpteknik som både kan förbättra dina tider och minska skador i främst knän och hälar. Jag har under senaste månaderna sakta gått från traditionelll hälisättning till att mer och mer lägga vikten mer mot framfoten vid landning och frånskjut. Det gick bra och mina tider förbättrades och jag kände mig efter ett par månader som en starkare och snabbare löpare. Efter ytterliggare en tid kom dock en lätt ömhet smygande i vänster fot som jag avfärdade som nån lätt inflammation i en fotsena (kan man ens få det?). Efter nästa distanspass på 28 km kunde jag dock inte gå på foten. Jag har nu en stressfraktur i vänster framfot som direkt kan härledas till mitt nya löpsteg där hälen tar emot en mindre del av isättningarna. Kommer förlora minst en månads bra löpträning och haltade länge omkring som en krympling.

Jag tycker man ska vara oerhört försiktig med att förmå sin kropp att ändra löpsteg. Gör det stegvis och på mjukt underlag. Skulle tro att det är en mycket dum idé att springa över 2 mil på asflat med ett "nytt" löpsteg som man bara kört med ett halvår.

Ta det lugnt ute i spåren!
#2
30 september 2008 kl 12:42
Gilla
Jag tycker inte du ska prova på att stretcha foten över huvud taget såvida du inte fått precisa instruktioner av en yrkesman. Fötter är mest senor, brosk och ben dvs inga muskler som du behöver sträcka ut. Om du skulle ha en stressfraktur i foten, vilekt det iofs inte låter som, så kan du förvärra skadan drastiskt genom att försöka stretcha.

Vila fötterna, trixa inte, och uppsök experthjälp om det inte gått över på några veckor är mitt råd.
#3
30 september 2008 kl 12:53
Gilla
Har 5 maror i sthlm några internationella maror och 2 LL i benen.

Det handlar som Stefan säger mycket om hur man upplever det. Lidingöloppet är för mig ett deprimerande lopp. I regel grått, fuktigt, noll publik, trångt och besvärligt (start och mål på olika ställen). Det är svårare för mig att hålla humöret uppe på LL. På marorna är det oftast bättre stämning, mer publik och mindre trångt. På LL så drabbas man ofta av att musten tar slut, mjölksyra, snedtramp och andra jävligheter. Marathon är mer att nöta på i jämt tempo fylla på energi kontinuerligt och ha tillräckligt många distanspass i benen så man kan hålla det jämna tempot in i mål. Det är lättare att disponera än LL där man kan ta slut plötsligt mitt i en backe.

Jag ska springa både sthlm marathon och LL nästa år men först blir det en vända till Frankfurt Marathon.
#4
30 september 2008 kl 12:54
Gilla
Och med en tid på 3h på LL är 3:59:59 nog ett bra mål på Sthlm Marathon som debutant.
#5
7 oktober 2008 kl 13:43
Gilla
Det är gott om plats på Stockholm Marathon jämfört med LL och andra internationella marathon. Givetvis är de lite trångt första 100 metrarna på startsträckan innan man svänger upp på valhallavägen. Långsamma (gående) löpare håller inte åt sidan i SM vilket kan vara irreterande men har man lite framförhållning så är de tinga problem att hitta sin linje. Det ofta lite trångt och kalabalik vid de första vätskekontrollerna, här får man ha huvudet på skaft för att hitta en lucka där man kan få sin vätskemugg.
#6
5 november 2008 kl 15:24
Gilla
Västerbron, brantast är det vid södra brofästet.
#7
5 november 2008 kl 15:35
Gilla
Sådant man får en klump i halsen av att höra talas om.

Människan har alltid förflyttat sig till fots i naturen och trivs nog kroppsligt och psykiskt med att få befinna sig i det elementet, såväl i tyngre som lättare tider.


Himlen kan vänta
6 Nov
21:30 SVT 2
Del 1 av 8
#8
7 november 2008 kl 10:12
Gilla
Klart att du ska springa. Stockholm Marathon är ett superfint lopp och en stor utmaning. Att någon tvivlar på att du kan klara det gör det ju bara ÄNNU mer självklart att du ska springa.

Få in bra kontinuitet i träningen (minst 3 pass i veckan), fuska inte med långpassen och ta det lugnt på tävlingsdagen. Speciellt om det är varmt.