Löpning • Avancerad träning • 18 inlägg • 1509 visningar •

Hur känns det?

Fredrik Johansson
1981 • Lund
#1
•
18 februari 2010 - 12:06
Gilla
Hej alla idoga löpare.

Jag har en fundering om hård intervallträning och tröskelträning. Nu när det har varit lite dåligt väder har jag sprungit dessa pass på löpband. Under tiden har man möjlighet att fundera på de mest underliga ting. Hur känns det egentligen att ligga på den ansträngningsnivån (90 % resp. 95 % av maxpuls)? Man hör ofta talas om "mjölksyra" och "blodsmak". Jag tillhör dem som sällan har "mjölksyrakänning" av löpning. Jag får inte ofta "blodsmak" heller. Ofta kan jag uppleva ett slags obehagligt (eller behagligt?) sug i magen vid hård ansträngning. I övrigt är det ganska diffust. Man inser att man gärna vill sakta ner, ser fram emot vilan, kanske skall köra fyra istället för fem minuter... men hur känns det i kroppen egentligen? Min fråga är alltså, om ni skulle sätta ord på er upplevelse; hur känns det för er?
LN
1965 • x
#2
•
19 februari 2010 kl 01:36
Gilla
Öka lutningen på bandet med en procent för varje minut, så kan du beskriva det själv :-)!
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#3
•
19 februari 2010 kl 11:03
Gilla
Hehe... LN... min fråga handlade inte om hur man tränar hårt. Det vet jag redan. Jag menar inte att min upplevelse är svag bara otydlig. Det medför att jag inte riktigt kan sätta ord på den. Det är inte säkert att en aldrig så stark känsla på ett enkelt sätt kan omvandlas till ord. Det är därför jag är intresserad av att höra hur andra sätter ord på upplevelsen.
Johan K
1974 • ÖREBRO
#4
•
19 februari 2010 kl 12:07
Gilla
Jag känner igen mig vad gäller att man längtar till vilan och att det är lätt att reducera den bestämda tiden när man kör hårt, i synnerhet på löpband. Av någon märklig anledning känns det - i alla fall för mig - mycket jobbigare psykiskt på bandet jämfört med utomhusträning. Min spontana känsla i dessa lägen är en mycket kortvarig känsla av oro, tätt följd av kraftlöshet varpå jag i de flesta fall återfår medvetandet i bastun och jämrar mig över att det gick så dåligt.
Niclas Nilsson
1971 • göteborg
#5
•
19 februari 2010 kl 12:13
Gilla
Jag kan inte förklara det... inte stum i benen, inte så att jag känner andnöd, inte hjärtklappning..det är bara jobbigt utan att jag kan förklara varför.
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#6
•
19 februari 2010 kl 12:21
Gilla
Haha, det känns som om jag förklarat mig dåligt. Jag håller med dig Johan om att löpband är mer mentalt jobbigt. Det tror jag har med en brist av kontroll över både fart och tid på löpbandet att göra. Jag menade dock inte att jag agerar på mina tankar... de var mer exempel på hur själva ansträngningsupplevelsen yttrar sig rent mentalt... jag genomför nästan alltid mina förutbestämda pass. Hmm... ja, jag är nog en person som är ganska mycket i tankarna. Det är därför jag vill undersöka mina kroppsliga reaktioner. För att få inspiration/idéer vill jag ta del av hur andra upplever sina reaktioner. Det kanske bara är jag som funderar på sådana här tokiga saker.
Annie F
1981 • Tullinge
#7
•
19 februari 2010 kl 12:40
Gilla
blodsmak etc får jag sällan i samband med löpning, det uppstår oftast bara när jag gör snabba ruscher till bussen el. dyl. (alltså när jag är totalt ouppvärmd och oförberedd ;-)

Men jag har sprungit/tagit ut mig ett par gånger tills jag kräkts och även några tills jag svimmat (och ibland tills jag gjort både och) och då har jag oxå mest kännt ett väldigt konstigt obehag och lite yrsel /dimsyn innan. Detta har dock inte hänt så ofta de senaste åren mycket p.g.a. av att mitt tidigare sjukt tjocka pannben med åren (som tur e?) har tunnats ut. Stum i benen och mjölsyrakänsla har jag främst kännt på i samband med innebandy/innefotbollsmatcher (händer inte heller så ofta längre, spelar inte så mycket och numer enbart på korpnivå). Då har benen varit så darriga efteråt att jag knappt har klarat av att resa mig från bänken.

Vid mina senaste backintervaller (på löpband) blev jag sjukt stum i benen och fick verkligen tvinga mig själv att fortsätta men någon riktig mjölksyrakänsla var det ändå inte (även om benen var bra darriga första halvminuten efteråt).

Så för min del är det nog lite samma sak som för dig Fredrik, även om jag någon gång verkligen tar ut mig ordentligt vid löpning så svarar inte kroppen på ett sätt som gör att "känslan" blir lätt att förklara..
Maria Andersson
1966 • Kungsbacka
#8
•
19 februari 2010 kl 15:36
Gilla
Funderar också på det här ibland, särskilt under intervallträning på löpband. Inte andfådd, inte stum, inte blodsmak. Ändå vill man bara stanna för det känns JOBBIGT. Här tror jag det är den här grejen med att hjärnan styr. Dvs kroppen (musklerna) sänder ut signaler (nedbrytningsprodukter?) som signalerar trötthet, att man håller på att köra slut på reserverna och gör bäst i att vila. Då gäller det att vara envis och bita ihop om man vill genomföra det tänkta passet.
Vincent
1966 • Grums
#9
•
19 februari 2010 kl 16:20 Redigerad 19 februari 2010 kl 16:21
Gilla
När det börjar ta emot för mig brukar jag försöka känna efter vad det är som gör att jag inte orkar mer.
Kan jag inte avgöra om det är benen eller flåset som inte räcker till så är jag inte tillräckligt trött för att bryta.
Oftast går det att pressa sig lite till men ibland är det bara att inse att man inte orkar mer och då får man väl känna sig nöjd.
Peter H Nilsson
1966 • Karlstad
#10
•
19 februari 2010 kl 18:30
Gilla
Før mig ær det alltid luften som tar slut. Aldrig mjølksyra (vad jag vet hehe) och aldrig en stum kænsla i benen. Førutom vid långpass då.. Men annars ær det lungorna som inte hinner med. Får jag bara hæmta mig lite så går det att fortsætta. På så vis har jag relativt lætt att kænna vilket tempo jag klarar. Børjar det bli tungt med andningen får jag sænka tempot.
Johan Bäck
1971 • Örebro
#11
•
22 februari 2010 kl 11:46
Gilla
För mig är det precis tvärtom: hur känns det att springa och INTE ha ont i underben, utsida lår, bränn i bröstet och en leda gränsande till katatoni?
Annie F
1981 • Tullinge
#12
•
22 februari 2010 kl 13:41
Gilla
Så du har A L D R I G sprungit ett pass utan ovanstående känningar Johan?
Valter Johansson
1962 • Umeå
#13
•
24 februari 2010 kl 04:56
Gilla
På distanser över 1500 meter är ju inte mjölksyraträning viktig. Den är väl snarare onödig och t.o.m negativ att träna.
För långdistanslöpare väljs ju ett intervalltempo som man förväntar sig att klara hela sträckan på utan att dra på sig kännbar mjölksyra. Inte heller 400- och 800-meterslöparna tränar väl mjölksyreträning mer än under kortare perioder då det sliter för mycket på kroppen.

Jag tror inte att känslan av mjölksyra är speciellt annorlunda för olika personer förutom att de som tränat det ofta också psykiskt sett tål det bättre.
Eftersom du skriver att du sällan får mjölksyra av löpning utgår jag ifrån att du har fått det på andra sätt och jag tycker inte att det känns annorlunda efter mjölksyra vid tex styrketräning än efter "idioten" och liknande varianter med "start och stopp" och korta ruscher i maxfart.
Stumma och kraftlösa ben en stund. Det släpper ju dock efter någon minuts vila.

Johan Wibäck
1971 • Huddinge
#14
•
24 februari 2010 kl 07:04 Redigerad 24 februari 2010 kl 07:08
Gilla
Jag kunde ha samma funderingar till och från när jag tidigare tränade mer för längre distanser.

Tränar sedan ett knappt år tillbaka mer fokuserat mot två och fyrahundra meter och jävlar vad jag fått svar på hur det känns med rejäl syra och blodsmak i munnen. Precis som Valter beskriver tränar vi inte oss i att stå ut med syra utan försöker istället hitta rätt tempo (och öka det) där vi ligger väldigt nära att gå över i mjölksyra, men ibland så ligger vi över gränsen och det benen stumnar, armarna sticker, huvudet värker och soptunnorna i banornas närhet blir återvinner lunchen.

Vill du känna efter anser jag att det enklaste sättet är att hitta någon att springa 400 meter med, 97-98 procent av max från början.
Vid 200 meter börjar du känna hur benen börjar kännas lite stumma och andhämtningen ansträngd. Vid 300 meter skriker hjärnan till dig att lägga av, men du fortsätter. Vid 330-350 meter blir det svart, det gör ont överallt, men du fortsätter att springa.
Du känner hur du vinglar, men du jobbar, jobbar, jobbar, jobbar med stora armar för att bibehålla någon form av löpsteg. Du känner dig snabb, men från läktaren hör du någon kommentera:
"Kolla på honom jävlar vad han har gått in i väggen".
Du känner i ögonvrån hur din polare passerar dig precis innan mål, men du sliter hela vägen in. Trots att du vet att du inte vinner fäller du dig över mållinjen. Du tar några stapplande steg till, innan du viker in mot innerplan och faller ihop i en hög intill din vattenflaska. 2 min senare väser du fram till din polare:
"Fy, fan vad jag dog. Gick ju hur bra som helst, kände mig till och med pigg när vi vände in på målrakan, men sen slog hammaren ner och jag sån sjuk syra. Har blodsmak i munnen ont i hela kroppen, till och med i huvudet. Kolla håret står rakt ut på hela kroppen, sjukt!".
Fredrik Johansson
1981 • Lund
#15
•
24 februari 2010 kl 09:51
Gilla
Valter: Ja, jag får mjölksyra när styrketränar. Inte minst, vader , lår och mage. Jag kör ju intervallträning. Det är ju över min "mjölksyratröskel". Men på fem minuter hinner man kanske inte arbeta upp så stor mjölksyrabelastning. Däremot känner jag ju (speciellt på 10 km lopp) att jag blir stum i benen. Det beror ju sannolikt på mjölksyra även om det ine "bränner" i benen. Stumhet känner jag givetvis efter intervaller också.

Johans: Hehe... får prova det någon gång.

Det verkar som att det inte är så konstigt att jag inte känner så många tydliga kroppsliga yttringar av relativt hård löpning. Utan att det är ganska vanligt. Man blir lite påverkad talet om "blodsmak" och sådant.
Johan Bäck
1971 • Örebro
#16
•
24 februari 2010 kl 14:47
Gilla
Annie: nä, i princip inte...
Valter Johansson
1962 • Umeå
#17
•
24 februari 2010 kl 15:49
Gilla
Den stumhet du känner vid millopp Fredrik. är väl också mjölksyra men eftersom den smyger sig på mer långsamt och oftast leder till fartminskning känns den ju inte lika kraftfullt som om vi försöker att "besegra" den.

Att du inte känner av så stor mjölksyra vid dina femminutersintervaller beror ju på att du väljer att hålla ett tempo som ligger vid mjölksyratröskeln eller just över den.Vid "våra" intervallträningar är det ju inte heller önskvärt, ur återhämtningssynpunkt, att dra på sig alltför mycket mjölksyra utan vi drar ner lite på tempot för att ändå kunna hålla en så jämn och hög fart som möjligt.

Som Johan påpekar har ju känslan vid kortare sträckor snarare varit att det gått lätt och därmed blir omställningen mer kännbar så vill du testa hur det verkligen känns så gäller det ju att hålla ett för högt tempo och trots det kämpa när det tar emot. För de flesta krävs det ju någon tävlingssituation (även om det kan vara träning) för att ta ut sig så maximalt att man får blodsmak eller nära på. Det är länge sedan jag tränade så hårt att jag varit totalt slutkörd men jag tycker att Johan beskriver det väldigt "målande"

Fem minuter är ju mer än tillräckligt för att arbeta upp mjölksyra. Jag vet inte hur snabbt Johan springer 400 m men ta ett jämnt tal som 1 minut och vid hans beskrivning är syran akut vid 300 m. Det är väl snarare så att det är lättare att uppnå mjölksyrakänslan om du springer 30-120 sek. Det är ju tempot som är avgörande.

Fredrik Johansson
1981 • Lund
#18
•
24 februari 2010 kl 20:01
Gilla
Valter: Ja, det kan nog stämma med millopp. Man skall ju ligga bara strax under mjölksyratröskeln.

Men mina intervaller är så kallade Vo2-max intervaller inte tröskelintervaller - sådana har jag också kört. Det innebär att jag ligger en bit under min mjölksyratröskel. Istället har jag ju 4 min joggvila mellan för att återhämta mig. Antagligen drar jag på mig mjölksyra - blir ju stum och kan inte hålla farten så mycket längre än fem minuter (skulle jag tro) men det känns inte "brännande" eller "blodsmak".
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.