17 september 2011 kl 00:41
När jag är ute och springer eller springer på löpband så tänker jag en hel del. Till en början bara på själva springandet, hur jobbigt det är osv. men så efter 25-30 min kommer jag in i det och börjar tänka på allt mellan himmel och jord. plötsligen förhåller sig allt så självklart här i världen att det känns som om jag skulle kunna ha Platon, Aristoteles, Tolstoy, Strindberg, Einstein eller vilket jävla genius som helst som löparkompis utan att jag skulle riskera att tråka ut dem. Lösningar på olika problem tycks plötsligen så självklara, men så när jag är färdig med träningen och jag har lugnat ner mig tycks mina tankar och idéer jag hade bara för några timmar sedan som smått bisarra och idiotiska.
Det hela skulle kunna liknas vid att tankar och idéer man får och genomför som överförfriskad av alkohol inte alls ter sig lika genialiskt dagen efter? Så min hypotes är den, är det denna magiska drog Endorfin som får mig att tro att jag är en filosof värdig att snacka med Platon o co?
