28 augusti 2011 kl 20:19
Nöjescruisande och/eller fartlek räknas inte. Det är när du springer med ansträngning, kontinuerligt och jämn sådan, antingen fort (uppemot eller längre än åtminstone en kilometer, alltså inte ren sprint) eller vid långpass som fenomenet uppstår.
På långpassen brukar jag börja synka efter ungefär en halvtimme, men sedan beror det lite på hur mycket jag anstränger mig för att dricka kontinuerligt också, slarvar jag med det så brukar pulsen långsamt börja lägga sig lite över frekvensen och sedan börjar även fart och frekvens gå utför så att gapet ökar ytterligare. Å andra sidan, så länge jag dricker tillräckligt för att hålla synk så känns det alltid bra, som om jag kan fortsätta hur länge som helst, jag har ALDRIG bonkat på ett långpass så länge jag har varit i synk.