Löpning • Träning • 50 inlägg • 19718 visningar •

Tempo under halvmara för 1.30 löpare

Hampus Karlsson
1988 • Uddevalla
#1
•
3 maj 2011 - 21:35
Gilla
Hej! Jag har en fundering angående hastighet.

Jag har som mål att springa göteborgsvarvet under 1.30, om det går kommer de va på sekunden, men man måste ju satsa!
Tror ni att man ska hålla samma tempo hela sträckan, eller möjligtvis springa något lugnare i början för att senare gasa på?
< < < 1 2 3 > > >
Rita Jokela
1963 • Stockholm
#41
•
3 januari 2012 kl 10:02
Gilla
Jag har sprungit ganska många halvmaror och har alltid tagit det lugnt i början. Oftast har de sista kilometrarna varit de snabbaste. Om du känner dig fräsch efter halva loppet är det bara att öka och sedan spurta sista kilometern!
GöranH
1975 • Gävle
#42
•
3 januari 2012 kl 10:59
Gilla
Om du känner dig fräsch efter halva loppet har du sprungit för sakta och kan aldrig hämta igen den tid du förlorat.

Jag är själv förespråkare av att springa något snabbare i början av loppet för att ha tid att ta av när tröttheten sätter in, vilket den alltid gör (om man inte sprungit alldeles för långsamt), för att sedan höja tempot och springa hårt på ren viljestyrka den sista tunga delen av loppet.
Peter
1985 • Luleå
#43
•
3 januari 2012 kl 11:40
Gilla
Jah tycker den här diskussionen blir lite svårtydd. Ni som säger att man ska springa lite snabbare första halvan, hur mycket då? Sen argumentet att man ändå blir trött efter X km. Det låter ju nästan som att det är nån form av trötthetsvägg som infaller för alla oavsett tempo, men även att man efter det kan hålla ett specifikt tempo oavsett hur trött man är. Det låter lite konstigt, men jag kanske övertolkar vilket jag brukar göra.

Kan absolut tänka mig att det är bättre springa fortare i början, men då ganska marginellt snabbare. Har bara tävlat distansen en gång (sthlm halvmara 2011, finns för den nyfikne i dagboken) och då gick jag garanterat ut alldeles för lugnt, delvis motiverat av trängsel, men fick en desto skönare resa då jag inte alls gick in i nån vägg och kunde öka rätt bra andra halvan.
Magnus
Stockholm
#44
•
3 januari 2012 kl 13:11 Redigerad 3 januari 2012 kl 13:11
Gilla
Som jag skrev, det beror ju på banan. På en flack bana är det nog bättre att gå ut lite lugnare, speciellt på marathon, fråga bara de som gått ut för hårt på första halvan på en mara hur fort det gick på slutet...
David Sauer
1971 • Göteborg
#45
•
3 januari 2012 kl 13:22
Gilla
Skulle själv börja första km på lite lägre tempo typ 4:20, ta det hyfsat lugnt i Säldammsbacken och därefter trycka på ned till 4:10-4:15, den platta delan av loppet på Hisingen är ett bra ställe att springa lite fortare för ofta tappar man några sekunder/km uppför Avenyn och Övre Husargatan. Att träna tusingar på 3:45-4 min, liksom tröskelpass med målsättning att springa runt 4:10-4:15 samt backintervall som tillägg till långpass är bra träningstips.
Lycka till!
GöranH
1975 • Gävle
#46
•
3 januari 2012 kl 15:15
Gilla
Som svar till Peter. Nej det finns ingen obenhörlig trötthetsvägg ställd ute längs banan oavsett tempo. Men nu talar vi om att man vill springa på personlig rekordtid och då ligger man ju på en rejält hög ansträngningsgrad. Visst väggen skulle inte stå där om jag sänkte tempot med 30-60 sek/km. Men när jag springer på gränsen för vad jag mäktar med så kommer jag förr eller senare att få en fysisk och/eller mental energisvacka under ett lopp. För min del kommer den ofta efter 60-70 procent av loppet, då farten börjar ta ut sin rätt och kroppen varit igång tillräckligt länge med rejält hög upplevd ansträningsgrad. På 5000-meterslopp kommer tröttheten efter 3 km, och på 10000 kommer den runt 6-7 km. Och så vidare. Det är i alla fall min tydliga erfarenhet. Det är klart att springer jag i ett mer behagligt träningstempo är kroppen/psyket så klart mindre slitet och trötthetsväggen kanske inte dyker upp alls. Men det känns ju lite irrelevant när vi nu pratar om maxprestationer och att göra personbästa-tider på tävling där man ju per defintion ska ligga på gränsen för vad man klarar.

Som landsvägscyklist och med stor vana att träna långa tidsperioder i sträck, (normalpass på 2 timmar, uppåt 4 timmar) vet jag dock att de där trötthetsperioderna är temporära svackor som man återhämtar sig från om man bara fortsätter nöta. Kroppen säger till och menar att energin är slut, men låter man bli att lyssna på de signalerna så hämtar kroppen fram ny energi och man kan fortsätta i samma tempo under ytterligare lång tid. De är oftare mentala svackor än faktiskt fysiska. Man upplever sig vara trött och slut, men är det oftast inte fysiskt, åtminstone inte på den nivå som psyket försöker säga.
Peter
1985 • Luleå
#47
•
3 januari 2012 kl 16:08
Gilla
Skrev det för att dra argumentet till sin spets, och komma fram till frågan: hur mycket man ska avvika från konstant fart. Och gärna utveckla resonemanget varför det skulle vara fördelaktigt att avvika från det konstanta tempot. Att man blir trött efter en tids hög ansträngning är inget jag ifrågasätter, men man torde vara mindre trött vid 17 km i 4.15-tempo jämför med 4.10-tempo.
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#48
•
3 januari 2012 kl 18:12
Gilla
Bidrar med ett exempel med mina mellantider från Stockholm halvmarathon 2011 för att belysa betydelsen av banan som Magnus et al varit inne på. Nu gick det visserligen lite fortare än 1:30 men det var min drömgräns förra våren också.

Detta lopp var nog en maxinsats av mig, jag är lite av en feg löpare och vågar sällan stå på järnet av rädsla för att gå in i väggen (har gjort det på ett par 5km lopp).

Alla som sprungit Stockholm halvmarathon vet att sista fem km från Hornstull till Götgatspuckeln är tungsprungna. Jämn fart och ökande trötthet i slutet, slutspurten sista 1,1km vet jag inte var jag fick krafter ifrån. Jag var riktigt trött runt 16-17km men höll ändå ihop det bra men

(Mitt mål den här dagen var att springa sub 1:25 och vid varje "femma" tjänade jag ungefär 15sek på måltiden och vid 15 insåg jag att jag också skulle kunna fixa 1:24 och det gav kraft att fortsätta.

Nåja, kanske en lite utvikning från ämnet men här i alla fall mellantiderna...
http://results.marathon.se/halvmarathon/2011/?content=detail&fpid=list&id=99999914176FE5000001CFA5&lang=SE&event=SHM&ageclass=
Andreas Nilsson
1980 • Stockholm
#49
•
4 januari 2012 kl 17:09
Gilla
Hur man lägger upp loppet måste ju bero på vilken risk-reward man upplever.

ex. Allt som spelar roll är om jag klarar 1:30 eller inte, 1:31 eller brutet lopp är skitsamma. Då är det klart att man ska testa, springer man negativ split så har man ofta känslan vid målgång: hade jag börjat lite snabbare så hade jag fått en ännu bättre tid! Sen om det bara är någonting man inbillar sig eller om det faktiskt är sant, det kommer man nog aldrig få veta.

Vill man slå pers så kan en bra metod vara att att springa första halvan i gamla rekordets tempo och sedan försöka öka under andra. Lopp där man sprungit snabbare andra halvan ger iaf för mig en lust att springa nästa lopp direkt för att få bekräftat om man kanske hade kunnat springa liite liite bättre första halvan och ändå hållt. När jag gått utt hårt och kämpat mig imål så är det oftast betydligt negativare tankegångar som snurar i huvudet.
Jonas Larsson
1984 • Floda
#50
•
5 januari 2012 kl 11:37
Gilla
Diskussionen blir lite otydlig eftersom en del talar om att springa så fort som möjligt. Andra om att klara ett visst mål.

Har jag ett tydligt mål så funkar negativ split bäst för min del.
< < < 1 2 3 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.