28 november 2012 kl 08:22
Alltså, jag förstår dig till fullo och brukar känna samma sak själv vid skada. Jag blir nere, blir stressad osv. Jag fick dock nyss en stressfraktur och detta tog jag annorlunda. Det här låter säkert jättekäckt och fånigt, men jag bestämde mig för att acceptera situationen. Jag var skadad, det skulle troligtvis ta rätt lång tid att läka och det finns i princip inget jag kan göra för att påverka det.
Istället för att bli nere och stressa över detta så accepterade jag fakta och bestämde mig för att den här gången fick jag göra det bästa av situationen. Jag köpte gymkort, tänkte att det var bra att detta hände nu och inte i vår/sommar och jag passade på att börja rida igen (något jag tänkt på länge men inte tagit mig tid till). Jag gick även och fick stötvågsbehandling (något som ska ha mycket bra effekt på hälsenor! Testa!) som behandling. Det var faktiskt rätt så skönt att redan inledningsvis besluta sig för att nu var det som det var och eftersom jag inte kan påverka det så ska jag inte stressa över det.
Jag säger inte att det var lätt hela tiden. Jag klickade snabbt bort roliga inbjudnaingar om gemensamma långpass eller intervallträningar och vägrade läsa när andra gick om mig i kommuntoppen. Bita ihop och fokuser om.
Hoppas att du blir bra snart!
