Vi är alla medskyldiga till den indiska kvinnans död

De senaste dagarna har våra delar av världen fokuserat på firande, mat, fest och glädje. I en annan del av världen har tusentals människor engagerat sig i en händelse som bringade en ung kvinna om livet. 23 år gammal våldtogs och misshandlades hon till döds av sex män. Hon färdades på en buss som stannade vid flera tillfällen utan att någon ”såg” vad som pågick. Efter att de var klara med henne kastade de henne av bussen i farten. Indien är i kaos efter händelsen och framför allt kvinnorna i landet går bärsärkargång för att tvinga fram en förändring.

Jag läser på Helena Sandklefs (journalist och sambo med Magnus Betnér, båda två väldigt engagerade i kvinnofrågor) twitter:

Gruppvåldtäkten i Indien avslutades med att man körde ett järnrör så hårt upp i underlivet att man fick med vitala organ ut.

Läs det igen.

Jo, jag vet att det är fruktansvärt jobbigt, men läs det igen.

Gruppvåldtäkten i Indien avslutades med att man körde ett järnrör så hårt upp i underlivet att man fick med vitala organ ut.

Blunda en sekund och ta in vad det står.

Den första tanken som dyker upp i mitt huvud: ”tack gode gud för att hon fick dö, för vilket helvete hade hon levt i resten av sitt liv, om hon överlevt?”

Smärtan, fysiskt och psykiskt, med en kropp och själ för alltid förstörd.

Vi är alla delaktiga i att det här kunde hända.

Eller låt mig omformulera mig. Delaktiga i att sånt här händer. För inte fan är det första gången. Inte är hon unik. Titta på Kongo. Där är det här en del av vardagen. Kvinnor våldtas som en del i krigsföringen. För att slå ut samhället ger sig militären på kvinnorna. De vet att de då förvisas från sina hembyar, tvingas iväg på flykt, skuldbeläggs. Deras handlingar river upp och förstör hela samhällsstrukturen och det är en ytterst medveten handling. Det händer varje dag. Jo, varje dag.

Vi har sett det hända även i Sverige. Unga kvinnor utsätts för övergrepp vi inte kan förstå, inte vill förstå, inte vill ta in. Gärningsmän frias i brist på bevis eller för att de skyller på varandra. Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisas. men jag undrar stilla- hur kan de leva med sig själva? Hur kan de fortsätta existera efter att ha suttit där, varit delaktiga på olika sätt, utan att nån gång säga stopp. För av sex män, som under en timmes tid utsätter en oskyldig kvinna för detta, så måste någon, under i alla fall en millisekund, ha tänkt tanken att ”nej, nu räcker det, nu går vi för långt”. Troligen har flera av dem tänkt det nån gång under tiden. Men ingen sade något. Ingen avbröt, ingen stod upp. Och så är det, att tiga är att samtycka, så ni är alla lika skyldiga. Precis som alla vi som står vid sidan om och bara säger ”det är ju förfärligt, de borde skjutas” är medskyldiga. Ord är i det här fallet helt meningslösa.

Jag undrar också- vad tänker deras mammor just nu? Som fostrat människor till att utföra dessa handlingar, på sina medsystrar? Hur ska de nånsin kunna leva med skulden?

För det räcker inte att svära lite, kasta ur sig några floskler om att de minsann måste få sitt straff. Vi måste agera.

Och i all ångest jag känner över att jag skulle vilja säga upp mig från mitt jobb, resa iväg och arbeta med att informera, utbilda, stötta och hjälpa, både kvinnor och män i hela världen, så inser jag att jag redan har börjat. Jag gör faktiskt skillnad. I år gjorde jag, tillsammans med ett femtiotal andra människor 104 000 kronors skillnad. Just i Kongo. Just för kvinnor som utsatts för precis det denna indiska kvinna utsattes för. Nästa år tänkte vi göra 200 000 kronors skillnad. För människor i Bangladesh, som slåss med en annan typ av problem, som ändå går hand i hand med detta. Makten att äga sitt eget liv.

För ur den makten kommer styrkan att respektera andra och hedra sig själv. För ingen jävel gör såna här saker för att det är kul. Det ska vi inte tro, att det är psykiskt sjuka människor som gör det pga något fel i huvudet. Nej, det är fullt friska människor, men de lever ett liv där omständigheterna driver dem och får dem att tappa respekten. Fullt friska män, militärer oftast som hetsas av situationen men i detta fall civila, vuxna män med eget ansvar som av någon anledning tappat uppfattningen om rätt och fel, och helt slutat tro på människovärde.

Jag vet att det är en droppe i havet, men det är nånting. Nånting konkret, och det gör mig lite lugnare, tårarna slutar rinna för en stund och jag tänker att det finns ett sätt. Vi kan alla göra något. Men så länge vi bara sitter där och svär lite vid frukostbordet så kommer inget att hända. Vi måste göra som kvinnorna i Indien gör just nu. Vi måste riva upp himmel och helvete, vi måste tvinga alla att se, att öppna dörren till sin skyddade verkstad och se hur världen ser ut egentligen. Det duger inte att blunda för att ”det är för jobbigt, jag vill inte veta”.

Det här är vår värld, vårt samhälle. Världens bästa samhällskunskapslärare sade till mig på gymnasiet att vi får det samhälle vi förtjänar. Svårare än så är det inte.

Vilket samhälle har vi förtjänat?


5 kommentarer till inlägget

1981 • Linköping
#1
30 december 2012 - 10:26
Intressant skrivet, även om jag inte håller med. Som M L king sa så är den stora tragedin inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad, absolut. Och givetvis ger ett samhälle ramar för vad som är ok och inte. Men jag tycker att du borde lägga mer ansvar på de skyldiga männen. De gjorde detta. Oavsett taskig barndom, sne kvinnosyn mm så var det dessa män. Inte samhället. Den enskilda händelsen vilar helt å deras skild. Att det är satt i system på vissa ställen, det är en annan sak. Lycka t m tjejmarathon!
1982 • Månstad
#2
30 december 2012 - 11:06
Jag lägger massor av skuld på männen, absolut! Men så länge jag inte personligen kan gå dit och ta dem, slå ihjäl dem och på så sätt "skipa rättvisa" så gör jag och de flesta andra rätt i att titta på det stora perspektivet och vad vi kan förändra för att det inte ska hända igen. Männen kommer troligen att dömas till döden så i detta specifika fall är det inte mycket mer vi kan göra.
1981 • Linköping
#3
30 december 2012 - 17:57
Oj. Jag hoppas verkligen at de inte döms till döden. Dödsstraff är inget straff, det är ett brott.
Henrik T
1990 • Kullavik och Halmstad
#4
31 december 2012 - 00:52
Intressant text och framförallt några extra intressanta rader:

"Jag undrar också- vad tänker deras mammor just nu? Som fostrat människor till att utföra dessa handlingar, på sina medsystrar? Hur ska de nånsin kunna leva med skulden?"

Detta är förvisso en träningssida men...

Tror du verkligen en människa blir uppfostrad till att utföra dessa handlingar av sin mor?

Tror du verkligen en mor uppfostrar sin son till att utföra dessa handlingar?

1982 • Månstad
#5
31 december 2012 - 09:57
Nej, det tror jag inte, men nog fasen tror jag de känner skuld, och frågar sig precis den frågan själva. Hur har jag lärt upp min son till att utföra dessa handlingar?

Sen ser du ju i resten av texten att jag själv menar att deras handlingar är ett resultat av något helt annat, dvs hur vi alla i samhället agerar och beter oss.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.