Calling it a comeback

 

Jag födde vår dotter i september. I början, efter förlossningen, fick jag ont i fogarna av att springa och därefter spökade muskelfästena i baksida lår. Det gör de för övrigt fortfarande, men jag har ändå sprungit en kilometer emellanåt bara för att känna efter. Det har känns bra, jag har känt mig peppad och kapabel på ett sätt som jag saknat.

I helgen ska jag sluta amma och ta tillbaka kroppen ytterligare. I samband med att amningshormonerna försvinner tänker jag också börja springa igen. I dag sprang jag därför min första femman sedan förlossningen. Mitt bekvämlighetstempo var innan graviditeten 05.22. Jag landade alltid på 05.22 eller 05.23 när jag sprang utan klocka. Idag var motsvarande kilometertid 06.09. Jag sprang femman på 30,5 minuter. Kanske inget att skämmas för, efter ett års frånvaro, men likväl lite obekvämt.

Som bäst har jag sprungit den på 22 och nånting, för två år sedan. Nu ska jag pressa kilometertiden inför Blodomloppet i vår, så att jag åtminstone kommer ner under 25. Milen avvaktar jag med än så länge.

Vi får se om jag springer med eller utan löpvagn. Vi har köpt en Chariot Cheetah, känns som vår bästa investering någonsin. Svea trivs i den och det känns som att köra ett moln.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.