Nu har jag varit lite tyst här på jogg ett tag sen min stressfraktur i början av sommaren och besöken på jogg har även blivit mer sporadiska. När jag har gått in och tittat har det legat några mail i inboxen med undran hur jag mår, vilket värmer. Så därför kommer en liten update ifall någon skulle vara intresserad:
Jag började känna av foten runt den 25 maj, och efter ett par dagar gick jag till Christian Piros på Perago och vi kom fram till att det troligen var en stressfraktur. Någon vecka senare fick jag göra en skiktröntgen som bekräftade detta. Jag blev helt knäckt, då hela tävlingsprogrammet som jag sett fram emot i sommar bara sopades bort. Dock skönt att få en diagnos. Jag har privat sjukvårdsförsäkring via jobbet, vilket är hur bra som helst. Man bara ringer ett nummer och inom någon dag har man tid hos en duktig ortoped som faktiskt gör något! Det var inga problem alls att få en skiktröntgen, medan man inom vanliga vården bara brukar skickas hem med ett paket Ipren och rådet att vila. Idrottsskador tas inte på allvar, vilket väl i och för sig kanske är korrekt med tanke på att skattemedlen är begränsade, men likväl frustrerande.
Min ortoped skickade även en remiss till en sjukgymnast till mitt försäkringsbolag, men denna avslogs med hänvisning till att jag enligt dem fick intäkter från min löpning i form av sponsring. Jag har aldrig fått ett öre i sponsorpengar så jag blev väldigt förvånad och undrade var denna infon kom ifrån? Svaret blev att jag hade sagt det till en sjuksköterska. Lite snurrigt med administrationen på försäkringsbolaget verkar det som, då jag aldrig ens pratat med en sjuksköterska. Så jag överklagade, men fick sedan tillbaka ett brev det det stod att min träningsmängd inte var normal, därför beviljades jag ej sjukgymnastik:
Orkade sen inte klaga igen. Det är märkligt att man kan få hjälp med skador som uppkommit på grund av fetma eller rökning, men inte om man råkar träna mer än snittet…. Hur som helst bestämde jag mig för att sluta regga min träning på nätet. Kan ju hända att jag någon gång behöver hjälp i framtiden igen och tänker att det är bäst att inte lämna några spår i cyber-space. Så det är bland annat därför jag inte reggar på jogg längre! Det och lite tidsbrist.
Efter att ha sprungit lite mindre sträckor i civilkläder under lunchpromenader, så genomförde jag min första löprunda på min 30-årsdag den 13 juli. En mil. Och nu springer jag varje dag igen, men inte lika långt som förr.
I vanliga fall brukar jag vara hur deppad som helst när jag är skadad, men denna gången gick det lättare än vanligt. Samma vecka som jag skadade mig bytte jag jobb och träffade dessutom min nuvarande pojkvän, så det var mycket annat roligt samtidigt! Numera jobbar jag som processingenjör på ett av kemiföretagen uppe i Stenungsund. Det är underbart och det känns som jag har fått mitt drömjobb! Dock behöver jag åka hemifrån vid 06:45 på morgonen, så det är även rätt praktiskt att springa lite kortare numera.
Rörgata i Stenungsund, med fin löpväg jämte
Jag har inga mer lopp planerade, utan tänker ta läget lite som det kommer. Det enda jag har som långsiktig plan är att springa 2-dagars fjällorientering nästa år. Sådant där lopp där man springer omkring med tält och sådant. Tror man kan få väldigt fina naturupplevelser då.