RunTobyRun!

VERKEÅN EKOTRAIL: vacker och asjobbig traildebut

sverige
#26 – 160416
Verkeån Ektotrail 21+ (21.9)
Christinehof
2.28.31 (6:47/km)

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror. Men ekotrail-loppen på Christinehof (10+, 21+ och 47+) är inte som andra – här finns en tanke bakom allt: inga plastmuggar vid vätskekontrollerna, närproducerad mat och dricka, medaljer utsnidade i trä av en lokal tillverkare, ja till och med bajamajorna kommer visst från en lokal uthyrare. Desutom blir löpare som ertappas med att kasta skräp i naturen obönhörligen diskvalificerade.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom rejält kuperad. 493 höjdmeter upp och lika många ned och till råga på allt har spurtsträckan vid Christinehofs slott lagts så att den inkluderar två branta och jäkligt elaka stentrappor. Precis vad man längtar efter när tröttheten börjar sätta in på allvar…

Har inte sprungit något riktigt terränglopp sedan jag var 15, men efter att ha läst om loppet (inte minst hos min bloggkollega Trailflirt) kände jag att det här var nog någonting för mig. Om inte annat för att få lite omväxling till asfaltsgnuggandet. Jag insåg också snabbt, att det här är inte ett lopp man ställer upp i för att slå PB utan för att ta sig runt i lagom tempo och njuta av den vackra naturen.

Loppet är inte officiellt kontrollmätt men mäter enligt arrangörens egen karta 21.9 km och är alltså rejält kuperad. Det motsvarar säkert 25 kilometers ”vanlig” löpning, ännu mer i blött och kladdigt väglag. Kan bara föreställa mig hur ”kul” det skulle vara att ge sig ut på banan i spöregn… Och precis när jag tänkt detta, en halvtimme innan start, började det dugga…. Men tack och lov försvann regnet lika snabbt som det kom – och det tackar vi för…

Loppet passerar bland annat Skånes största vattenfall vid Hallamölla kvarn, med anor från 1400-talet. det gamla alunbruket och den vackra dalgången längs Verkeån. Delar av banan delas med Skåneleden, men det är ingenting jag funderar på när jag springer utan jag tvingar mig själv uppför några av de branta backarna.

Efter starten vid Christinehofs slott (108 möh) börjar loppet i en slinga, mestadels på en trång skogsväg och efter 2.3 km passeras banans högsta punkt (126 möh). Sedan går det sakta men säkert nerför mot banans lägsta punkt, andra vätskekontrollen, och sedan går det uppåt igen till målet på slottsplanen.

Ja, utifrån den officiella höjdkurvan är det lätt att tro att det är sista milen som är värst. Och det är den, men inte för att terrängen är jobbig utan för att första milens alla backar sugit musten ur mina ben. Vid 12 km är jag ganska ”färdig” men bestämmer mig för att inte skylla på att jag varit i oform och de senaste två veckorna bara kutat korta pass, inte heller skylla på att jag kände mig skum i går (som vanligt inför ett lopp) och bestämde mig först i morse att jag mådde tillräckligt bra.

Gjorde en miss och klädde mig för varmt, fick stanna efter cirka 45 minuter och ta av mig en tröja och sedan gick det bättre. Men det var ändå stor skillnad: första milen njöt jag av naturen: fåglar som kvittrar, vitsippor, doften av ramslök, hästar och hinner till och med göra en undanmanöver för att inte trampa på en liten skalbagge som korsar stigen. Här och var ligger nedfallna kläd att klättra över, färister i trä eller andra hinder och ibland är stigen så smal, smal och det gäller att kolla var man sätter fötterna om man inte vill rulla 20 meter nerför slänten och plurra i ån. Vid ett tillfälle tar stigen slut vid en bäck och vi måste vi hoppa känguruhopp över, alternativt vada över. Jag väljer att hoppa eftersom jag hatar att springa i blöta skor.

Men sista milen är det inte lika kul i naturen. Jag märker att tunnelseendet bara fokuserar på typ två meter framför mig. Men jag upptäcker Trailflirt-Märta, som i år är funktionär och dragit lotten att stå ute på det mest ensliga stället längs banan, där stigen rasat lite och det är bra om löparna inte trillar ner i den där ån.

Sista halvmilen tar jag till run-walk-run-knepet. Jag är trött som sjutton men tvingar mig själv att springa exakt fem minuter, går sedan 45 sekunder och springer sedan fem minuter igen. Och det funkar. Jag klättrar uppför slottstrapporna, rundar den gula byggnaden och konstaterar att sista biten går över kullersten (hurra…) och går i mål på en snitt-tid av 6:47 min/km – ingen vidare tid men så var det heller inget lättsprunget lopp.

Tror ändå, att om jag hade lyckats konservera min form från Rivieran så hade jag nog kunnat ta mig runt 5-10 minuter snabbare. Men det får kanske bli nästa år. Kanske.

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med fler bilder från Christinehof etc på www.running.tobycat.se!

 

3 kommentarer till inlägget

Steffanie Esse
1973 • Malmö
#1
17 april 2016 - 20:12
Låter som en trevligt – jobbigt! – lopp! Kul att läsa!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
17 april 2016 - 20:58
Tack! Härligt med nära-naturen-upplevelse men nästa löprunda blir på asfalt - och nästan platt.....
Steffanie Esse
1973 • Malmö
#3
18 april 2016 - 17:23
Känns tryggast så! ;-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.