Från golv till tak - Att vända på perspektivet eller att ifrågasätta Status Quo

Fick ett meddelande från en löparkompis. Vi kan kalla honom M och likheterna oss emellan är flera. Han har liksom jag fyra barn, tränar löpning relativt målmedvetet och har också upplevt att utvecklingen stannat av eller t o m gått bakåt trots en ökad träningsmängd.

Vi har båda haft ett "golv till-tak-tänk" med vår träning. Det vill säga satt en miniminivå. I mitt fall att alltid träna minst tre gånger i veckan (sjukdom undantaget givetvis). Problemet med det tänket är att det leder till att man alltid letar mera möjlig tid för träning och in i ett felaktigt tankemönster! Det sitter två små djävlar på axlarna där den som ropar efter mera träning alltid vinner över den som ropar efter vila. Det här är tankemönster jag brottas en hel del med. "Jag hinner xx km distans idag och om jag springer xx km imorgon har jag fått ihop xx km den här veckan" utan att ställa följdfrågorna: "Är de xx km precis vad jag behöver just nu?" "Hur såg veckorna före den här veckan ut?" "Hur många vilodagar har jag haft den här månaden?" "Hur känns kroppen?", "Vilka konsekvenser får det om jag står över det här passet?




Tankeexperimentet M kom med var att istället utgå från ett tak. Och det leder till en del intressanta saker. Det blir inte längre samma förhandlande och tjafs med djävlarna på axlarna då antalet dagar med träning redan är bestämt vilket naturligtvis frigör tid för återhämtning eller andra saker förutsatt att taket sänkts. Om mängden är redan är bestämd, till t ex max fyra pass per vecka handlar det istället om att lägga upp veckan på bästa sätt, få mest "bang for the buck". Jag har inte satt något tak för mig själv ännu och vet inte heller om jag kommer göra det.

Däremot vet jag några andra saker. Att tvärsäkerhet är en egenskap förbehållen de unga och dumma liksom idiotin att gång på gång utföra samma experiment och förvänta sig olika utfall för att travestera Einstein lite. Att alltid anta att det som fungerat förut fungerat nu också är felaktigt! Det är vanligt att få eller rådfrågas om råd vad gäller träning men så länge vi lever olika liv, med olika familjesituation, jobb, tid för återhämtning etc gäller det att ta (eller ge) de ofta välmenande råden med, inte en nypa utan en rejält rågad näve salt. Att stanna upp, lyssna, reflektera är oftast positivt. Jag vet också att det var ett bra tag sedan jag haft en så bra känsla i löpningen med flyt och lätthet i steget som jag har upplever just nu trots att jag de senaste veckorna tränat på med ungefär samma veckomängd eller t o m mer än tidigare fast ibland med färre pass per vecka. 

Jag har långsamt höjt träningsmängden men inte haft någon resultatutveckling de senaste två åren, tvärtom och jag har långsamt börjat inse att jag inte får den återhämtning jag faktiskt behöver trots min i jämförelse med många andra likvärdiga löpare, relativt blygsamma träningsmängd. Jag vet inte hur många distanspass jag sprungit senaste två åren där träna-mer-djävulen bryskt knuffat ut mig genom dörren i löparskor för ännu ett distanspass i 4:50-5:10-fart med tung känsla och sega ben. Där känslan inte vänts till "magisk" efter ett tag (en vanligt förekommande beskrivning av löppass i sociala medier) utan snarare varit tung och tråkig hela rundan och jag har mest: 1. Tänkt på hur tråkigt det varit att springa och längtat till passet är slut och 2. Funderat över i enlighet med frågorna ovan vad det här passet ger mig överhuvudtaget eller om det hade varit bättre med en vilodag.

Klara, färdiga, spring!

Väldigt många motionärer tränar "elitlikt", t ex genom att öka löpmängden genom att "återhämtningsjogga" istället för vila efter tävlingar eller kvalitétspass, och dessa "joggar" kan ibland vara förvånansvärt långa, jag har sett exempel på över 15 km! Ett annat vanligt fenomen är ett strikt upplägg innehållandes två kvalitétspass (eller ca 20% av totalvolymen), ett långpass på helgen och resten lugn distans och den här "resten" kan vara ganska stor och i mitt fall senaste åren kanske för stor. Det finns ett visst vetenskapligt stöd för att 20% tuffare träningsmängd är det optimala även för motionärer men som alltid när det gäller studien av den här typen är n=väldigt få individer och uppföljningstiden kort och jag är inte övertygad om att det är det bästa för mig, just nu!

Samtidigt finns det exempel på motsatsen, löpare som presterar fantastiskt fint på 3-4 ganska tuffa pass per vecka och en begränsad veckomängd, ett upplägg jag inte skulle palla med mentalt. Jag behöver de lugna passen i skogen som avkoppling och egentid MEN jag kommer försöka tysta träna-mer-djävulen på axeln framöver och vara mer lyhörd inför mig själv och signalerna min kropp ger och skippa ett och annat utfyllnadspass och istället springa en högre andel fartpass, där jag tänker mig ett tröskelpass varje vecka och ett ytterligare fartpass i milfart eller snabbare, t ex ena veckan 6-8x1000m i milfart, andra veckan kanske 5x800m eller kanske 4x1000m i 5km-fart eller t o m 3km-fart. Det borde ge ett bättre stimuli och en bättre träningseffekt och det är trots allt det jag tycker är roligast, att springa fort!

Förra veckan sprang jag 67 km men på bara fyra pass, helgen innehåll ett långpass på 28km i lugn fart och naturligtvis hjälper det upp veckomängden. Även om jag inte vet vad jag vill fokusera på nästa säsong, förutom att tävla lite mer än jag gjort de senaste två åren så är det min ambition att behålla ett långpass varannan eller var tredje vecka, för träningsvolymen, för att underhålla den fina uthållighet jag redan har och för avkoppling och egentid.

Jag sätter alltså inget tak utan försöker få in ganska mycket och bra träning varje vecka. Ett eller två lugna distanspass kommer rymmas ändå men jag kommer akta mig för alltför många utfyllnadspass i syfte att enbart hålla uppe volymen. Kanske ersätta något löppass med cykel (fast den säsongen går mot sitt slut) eller styrka/rörlighet. Kanske helvila en helgdag och viga den helt åt familjeaktiviteter likt en planerad vilodag. En i förväg planerad vilodag är riktigt härlig medan en inte planerad dito har haft en förmåga att skava och irritera, återigen den där träna-mer-jävulen som kaxat sig där på axeln.

Jag tror, givet tecknen jag inte velat se ganska länge, att det här är rätt väg för mig att springa. Jag har presterat bättre än jag gör nu på mindre mängd löpning och jag är fortfarande, om än inte enbart, en prestationsdriven löpare och vill komma tillbaka till en nivå jag haft tidigare. Jag har inte släppt målet att springa maran under 2:50 och vill väldigt gärna springa halvmaran under 1:20, ett mål som idag känns avlägset, springa milen snabbare än 36:44, 3000m under tio minuter och prova att tävla på 1500m någon gång (jag har gjort 4:53 helt själv på träning i år).

Det är alldeles för tidigt att redan nu sia om utgången men jag avslutar det här långa inlägget med att repetera att det var ett bra tag sedan jag haft en så bra känsla i löpningen med flyt och lätthet i steget som jag har upplever just nu och det mina vänner, räcker långt i min värld här och nu. Det är helt enkelt roligt att löpträna just nu! Tack för att ni läser och jag ser fram emot eventuella reflektioner!

Idag har det varit vilodag efter lite snabb fartlek igår kväll. Hepp. Trevlig helg på Er!

11 kommentarer till inlägget

1978 • Handen
#1
30 september 2016 - 18:52
Bra skrivet och många nyttiga tankar!
Jag sitter ju lite i samma sits som du gör. Tror jag. 4-barn med allt vad det innebär.

Att hitta tid till egen träning kräver en hel del planering och det kan bli mentalt jobbigt att skippa ett pass om du inte har lust. Det är ju inte så att det bara är att skjuta på passet till kvällen eller nästkommande dag. Schemat och kalendern är ju redan spikat där den egna träningen prioriteras långt ner. Att be barnen att hoppa över deras aktivitet för att jag plötsligt ska ha tid att träna själv finns inte på kartan.

Men det går ju ändå på något vis att få ihop träningen. Min räddning är ju transportlöpningen till och från jobbet. Det finns andra vägar att ta också, men det här funkar för mig.

Nu skrev du ju lite omkring det mentala också och jag tror att här blir långsiktighet och tålamod viktiga egenskaper. Om du har en begränsad fritid där det egna löparintresset inte ligger högst på priolistan så får du istället tänka långsiktigt. Det kommer ofrånkomligt perioder där du får lägga dig själv åt sidan. Kanske veckor eller t.o.m. månader med lite löpträning. Och fokus på annat. Då får man inte ha bråttom med att uppnå sina målsättningar. Att ha för tighta utvecklingsmål skapar en orimlig inre press och du är dömd att misslyckas.

Sedan börjar ju åldern för min del (och alla efter 35 ca?) spela en allt större roll. Det här kommer framöver att bli mer och mer påtagligt och då måste jag justera mina mål efter det.
En faktum som kan vara lite knepigt att bearbeta...

Det blev en del svammel här tror jag, men du fick mig att börja tänka Staffan ;-)
Hoppas vi ses på något lopp eller evenemang framöver. Senast var nog i samband med Vintermaran 2014. Länge sedan!
Mikael Fågelborg
1978 • Hässleholm
#2
30 september 2016 - 19:03
Intressanta reflektioner Staffan. Jag tillhör ju skaran motionärer som tränar elitlikt och känner mig verkligen igen i ditt resonemang kring återhämtningsjogga. Min återhämtningsjogg ligger i normala fall kring 12 km men kan vara så långa som 15 km. Jag tycker många ggr att dessa är jobbiga att genomföra sega ben efter intervaller och begränsad fart nja det brukar väl kännas sådär i början. Men det gäller att lyfta blicken från passet i sig och verkligen påminna sig om varför jag gör det, för att benen ska vara fräsha till torsdagens intervallpass för att ta ett exempel. Då brukar det kännas lättare.Sedan brukar bara de 3-4 första km vara tunga efter det kommer känslan av att vara ute och köra något man tycker är kul. :-)
1972 • Hammarby Sjöstad
#3
2 oktober 2016 - 08:39
Dessa tankar brottas vi nog alla med i större eller mindre utsträckning. Inte så vanligt dock, att de formuleras utan snarare döljs då vi i grunden inte kan förklara varför vi är slavar under impulserna.
En av de största bidragande orsakerna till att vi bara "gör" är att vi då saknar ett tydligt mål tänker jag. Formulerar man ett knivskarpt mål, som tex sub1:20 på GV 2017 för din del ;) och lägger upp en välformulerad plan för att nå det, så är de två små djävlarna på axlarna ganska chanslösa. Då har vi en mycket mycket stor anledning att låta bli att pressa för mycket, nämligen ett önskat mål att nå!
1971 • Nykvarn
#4
2 oktober 2016 - 12:17
Tack Tomas, jag kommer inte ihåg hur gamla dina barn är, mina två äldsta är ju 17 och 15 och självgående men det behövs ändå skjutsas ibland samt att man behöver finnas där för samtal och styra tonåringar med fast hand ibland...

Nej, att be barnen stå över något har nog inte hänt och visst kräver det pusslande ganska ofta. Jag transportlöper i perioder men nu har jag kommit från det av någon anledning. När det gäller min egen tid så prioriterar jag löpningen högt, det är nog därför min träningsmängd är så pass konstant och kanske är det också därför jag hamnat "här" då jag blivit lite av en expert att utnyttja tidsluckor. Jag tror och hoppas att ålder ännu så länge, i alla fall på de längre sträckorna inte ska ha så stor betydelse och då är jag ju några år äldre än dig. Ja, hoppas vi ses på något lopp framöver!!
1971 • Nykvarn
#5
2 oktober 2016 - 12:18
Intressant Mikael, jag tycker också jag har ett tänkt "bortom det enskilda passet" och försöker se till helheten men jag har nog insett att jag mår minst lika bra, om inte bättre, helt utan återhämtningsjoggar t ex och låta vila vara vila på riktigt.
1971 • Nykvarn
#6
2 oktober 2016 - 12:20
Ja, så är det kanske Ulrika. Jag har inte gjort den tydliga kopplingen du beskriver mellan ett tydligt mål och att det blir så här, intressant. Jag har ju mest fokuserat på maran på senare år och där är sambandet tydligare mellanlöpmängd och resultat, kanske är det därför jag inte lyckats tysta djävlarna :) 1:20 på halvmaran vore en dröm men GV 2017 är inte rätt lopp för det, får nog vara en plattare bana om jag ska ha en chans på det så snart :)
1974 • Mölndal
#7
2 oktober 2016 - 20:07
Skulle vi inte haft de sociala medierna och skylta med vår träning skulle de här små djävlarna inte vara lika påtagliga heller.
1971 • Nykvarn
#8
2 oktober 2016 - 20:14
Det ligger en hel del i det Mikael!
Claes Lund
1954 • Järfälla
#9
2 oktober 2016 - 21:29
Det ligger mycket i vad du skriver. Själv är jag ensamstående med fyra barn, ja de äldsta är väl inte barn längre. Det blir varken golv eller tak träning får ske när tid finns ( hä bare å spring som skidkungen skulle sagt). Helst ska man få till något styrke-pass oxå men det går på något vis. Men många pass som planerats blir aldrig av då tiden inte räcker till men då får man förhoppningsvis vila sig som ju behövs emellanåt. Målet är att få till träning det får räcka med det.
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#10
5 oktober 2016 - 09:28
Vila är underskattat - även för oss som springer typ hälften av vad du gör så är det guld värt att klämma in åtminstone en extra vilodag i månaden.

Visst kan det kännas stressigt ibland att få till ett planerat pass, samtidigt är det så skönt med löpning att det funkar lika bra mitt på dagen som sent på kvällen (ja, tidiga morgnar också om man gillar/pallar att springa på tom mage). Jag behöver inte ta mig någonstans eller rätta mig efter att gympasset eller fotbollsträningen är mellan 19 och 20:30, punkt slut, för då är alla andra där utan jag kan ta det när som! Och skulle det kännas tungt en dag, så är det inte hela världen om jag springer lite kortare eller till och med hoppar över ett pass, det gynnar förmodligen kroppen mer än att pressa sig in absurdum.
1971 • Nykvarn
#11
5 oktober 2016 - 09:53
Så är det ju Claes, men jag har märkt att det tänket lätt leder till att återhämtningen inte blir av då lediga stunder används för löpning. Jag måste därför lyssna lite extra på kroppen för att inte bli sliten.

Så är det Thobias och ja, en av löpningens största fördelar är enkelheten och flexibiliteten, varsomhelst och närsomhelst i princip.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.