Min ultravasa: de sista fyra och en halv...... milen.

Så kliver jag då ur bilen i Oxberg, en jättestor parkeringsplats, vi är bland de första där, det är en timma till start. Solen skiner. Himlen är blå. Det utlovas regn framåt dagen, så jag har laddat bilen med eventuella klädtillägg. (Och gett förvirrade instruktioner om hur jag tänkt mig det hela till min chaufför/coach/alltiallo/supporter/man.) 

Jag ska ju gå - det hinner bli rejält framåt dagen innan jag korsar mållinjen. Under den där magiska portalen. 

Om jag nu nånsin kommer dit? Jag försöker låta bli att känna efter hur rumpsmärtan utvecklat sig de senaste 24 timmarna.  Jag försöker komma ifrån min rumpfixering och njuta av stämningen. För första gången i mitt liv ska jag ta mig an ett Vasalopp! Passera åtminstone några av de där....orterna....med de magiska namnen...Hökberg....Eldris....

Det råder en avslappad stämning , en skön stämning före start och jag rycks med, skojar om nummerlappsfärgen och varför man ska ha två stycken med okända människor i toakön och sånt. Det är olikt mig. Hoppas det är ett gott tecken. 

Nio går starten, jag har ställt mig vid ett lite äldre par med stavar så att jag inte ska avvika allt för mycket med mitt förflyttningssätt. 

Jag har t-shirt och min väst. Tre flap-jacks, tre gels, några aprikoser i fickorna. Ingen vätska, det serveras vätska var femte kilometer. Det lär räcka. Mobilen. Jag ska ha kontakt med min sidekick (slash alltmöjligt annat, se ovan) Per - om nåt går snett, om jag fryser eller tvingas bryta. 

Nio går startskottet. Och jag traskar iväg. I cirka 200 meter går jag, sedan börjar benen springa. 

What??? Springa?

Men det känns helt absurt att gå! Jag kan inte gå, det är ju löpning det handlar om, jag är klädd för löpning, det går inte att gå!

Jag springer. Det hugger direkt. Höger sittbensknöl, hamstrings muskelfäste. Det har inte gått över. Jag springer ändå. Om jag tar väldigt korta steg funkar det, jag tänker att jag springer ett tag, sedan kan jag gå. Jag springer och springer, tripp tripp, inte fort, men jag tänker att jag kan springa tills det inte funkar längre? Då kan jag gå. På så viss vinner jag tid. Regnet ska ju komma framåt dagen och Per kan få hemskt långtråkigt

UV 45 startar med en kringla på 17 km innan vi är tillbaka i Oxberg igen, till första matkontrollen. En vacker, men lite kuperad slinga. Sjöar, små faluröda stugor, folk hejar. Skogsstig. Backar. 

Jag känner att smärtan är hanterbar. Den blir inte värre. Den blir minsann  inte ett spår bättre heller, den är konstant. 

Jag bestämmer mig för att försöka springa hela denna slinga, tills jag är åter i Oxberg och färden mot Mora startar PÅ RIKTIGT.  Då har jag vunnit mycket tid, jag kan gå resten utan tidskrav. 

Detta glömmer jag helt att kommunicera till min sidekick, påhejare, support och manager Per, så när jag passerar mattan på gräset i svängen på väg in till maten blir han helt tagen på sängen.

Eller snarare mitt i picknicken en bit bort. Jag joggar väldigt långsamt, vågar inte stanna, och där kommer han flaxande och hojtande uppfär backen med kylbagen i handen och smulor runt munnen! Det är en härlig syn!

"Vad gör du här!" Hojtar han. "Du skulle ju inte komma förrän OM EN TIMMA!?"

"Jag springer. Svarar jag. "Jag vågar i

Så kliver jag då ur bilen i Oxberg, en jättestor parkeringsplats, vi är bland de första där, det är en timma till start. Solen skiner. Himlen är blå. Det utlovas regn framåt dagen, så jag har laddat bilen med eventuella klädtillägg. (Och gett förvirrade instruktioner om hur jag tänkt mig det hela till min chaufför/coach/alltiallo/supporter/man.) 

Jag ska ju gå - det hinner bli rejält framåt dagen innan jag korsar mållinjen. Under den där magiska portalen. 

Om jag nu nånsin kommer dit? Jag försöker låta bli att känna efter hur rumpsmärtan utvecklat sig de senaste 24 timmarna.  Jag försöker komma ifrån min rumpfixering och njuta av stämningen. För första gången i mitt liv ska jag ta mig an ett Vasalopp! Passera åtminstone några av de där....orterna....med de magiska namnen...Hökberg....Eldris....

Det råder en avslappad stämning , en skön stämning före start och jag rycks med, skojar om nummerlappsfärgen och varför man ska ha två stycken med okända människor i toakön och sånt. Det är olikt mig. Hoppas det är ett gott tecken. 

Nio går starten, jag har ställt mig vid ett lite äldre par med stavar så att jag inte ska avvika allt för mycket med mitt förflyttningssätt. 

Jag har t-shirt och min väst. Tre flap-jacks, tre gels, några aprikoser i fickorna. Ingen vätska, det serveras vätska var femte kilometer. Det lär räcka. Mobilen. Jag ska ha kontakt med min sidekick (slash alltmöjligt annat, se ovan) Per - om nåt går snett, om jag fryser eller tvingas bryta. 

Nio går startskottet. Och jag traskar iväg. I cirka 200 meter går jag, sedan börjar benen springa. 

What??? Springa?

Men det känns helt absurt att gå! Jag kan inte gå, det är ju löpning det handlar om, jag är klädd för löpning, det går inte att gå!

Jag springer. Det hugger direkt. Höger sittebensknöl, hamstrings muskelfäste. Det har inte gått över. Jag springer ändå. Om jag tar väldigt korta steg funkar det, jag tänker att jag springer ett tag, sedan kan jag gå. Jag springer och springer, tripp tripp, inte fort, men jag tänker att jag kan springa tills det inte funkar längre? Då kan jag gå. På så viss vinner jag tid. Regnet ska ju komma framåt dagen och Per kan få hemskt långtråkigt

UV 45 startar med en kringla på 17 km innan vi är tillbaka i Oxberg igen, till första matkontrollen. En vacker, men lite kuperad slinga. Sjöar, små faluröda stugor, folk hejar. Skogsstig. Backar. 

Jag känner att smärtan är hanterbar. Den blir inte värre. Den blir minsann  inte ett spår bättre heller, den är konstant. 

Jag bestämmer mig för att försöka springa hela denna slinga, tills jag är åter i Oxberg och färden mot Mora startar PÅ RIKTIGT.  Då har jag vunnit mycket tid, jag kan gå resten utan tidskrav. 

Detta glömmer jag helt att kommunicera till min sidekick, påhejare, support och manager Per, så när jag passerar mattan på gräset i svängen på väg in till maten blir han helt tagen på sängen.

Eller snarare mitt i picknicken en bit bort. Jag joggar väldigt långsamt, vågar inte stanna, och där kommer han flaxande och hojtande uppfär backen med kylbagen i handen och smulor runt munnen! Det är en härlig syn!

"Vad gör du här!" Hojtar han. "Du skulle ju inte komma förrän OM EN TIMMA!?"

"Jag springer. Svarar jag. "Jag vågar inte stanna!" "Det gör jätteont, men inte jättejätteont och det gör llika ont hela tiden fast mest uppför, så jag tar mig till Hökberg. Jag försöker ett tag till, jag vågar inte stanna, men nu ska jag GÅ uppför. Förlåt att jag glömde smsa...vi ses..."

Jag joggar vidare. Det går. Det går inte fort, men det går. Jag tar mig till Hökberg. Hökberg ligger i en uppförsbacke och där står Per, och jag är glad för jag vet att jag kommer att ro iland det här vasaloppsprojektet. Vi pratar lite. Jag äter kex och blåbärssoppa och aprikoser. Två gel har jag sugit i mig längs vägen, samt sportdryck. Inga som helst magproblem. 

Det är väldigt vackert, det ser jag nu. Mjukt och fint. Jag har haft och har fortfarande ett extremt bakdelsfokus, så terrängen går mig lite förbi. Min smärthanteringsstrategi har inget utrymme för naturbetraktelser tyvärr, och det är synd. Nu tar jag mig vidare, jag är trött, nya smärtor tillkommer, trötthet i låren, framsidan, nästan kramp. Jag delar upp sträckan i delmål och går uppför alla backar. Delmål 1 är att springa snyggt genom Volvofållan. Jag biter ihop enormt och springer snyggt genom Volvofållan, men på filmen jag får sedan via sms syns jag knappt. Jag springer i rygg på en blåklädd man. Han syns fint. På min film.

Läde. Sandigt, vill jag minnas. Någon mil kvar, det ska gå fastän benen är betongartade, ett steg till, ett steg till ett steg till ett steg till....jag ser att jag har en chans att klara att gå under fem timmar. Det spelar ingen som helst roll men tiden, men det sporrar min gamla tävlingsjävul.

"Vi fixar det här" ropar en kille som har lite högre fart än jag. "Ja, jag vågar börja tro på det nu" svarar jag och känner mig nästan tjutfärdig. Fast sedan snubblar jag på en rot och rasar med näsan före ner i sanden. Min rumpa! Hinner jag tänka....för guds skull, slit inte av hamstrings NU, det är åtta kilometer kvar....

Men det klarar sig. 

Jag mular i mig gelehallon i Eldris.

Fem kilometer kvar. Tre. Jag är i Mora. Campingen. Bron, jag orkar inte springa över den, jag har ingenting kvar till en spurt, men jag springer i alla fall, och ont gör det, överallt, jag vinglar, det är inte snyggt.

Och så går jag då, äntligen, under den där portalen. I fäders spår. För framtids segrar. jag har sex och en halv minut tillgodo på fem timmar men det spelar faktiskt ingen roll för jag är så enormt stolt över mig själv, mitt pannben. Jag är inte stolt över min löpning, men över mitt pannben. Mitt tjocka tjocka.

Jag lever fortfarande på det där, måste jag säja. Löpning är bra för själen, också.

 Jag gick i mål efter en månad, fyra timmar och femtiotre minuter i år men jag vill göra en smärtfri variant också.

Nästa år?

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.