Rainow 5 – Tredje gången gillt

Tredje loppet på fyra dagar. Tredje gången jag beger mig till Rainow för att möta White Nancy. Nej, det var en sanning med modifikation, för jag har mött henne utan löparkläder också. Förra året plåtade jag ju där uppe på toppen. Efter en dag på stan i tisdags var vi fruktansvärt stela i benen innan vi bestämde oss för lite vandring på onsdagen. Vandring är bra på många sätt och efter ett par timmar i vandringskängorna, ett lamm i magen och en biltur senare var vi redo för Rainow.

Jag hade lovat mig själv att inte fega här. Rainow 5 är även det ett lopp med grindar och eftersom loppet verka växa lite år efter år vill man inte hamna i grindkö. Den första i serien av grindar med körisk kommer efter ungefär en kilometer, det är tillika den mest lättlöpta kilometern. Så, ska man vara med i loppet är det bara att rusa i starten och jag värmde upp ordentligt för att ge mig den chansen. Fick lite pollenattacker och när Anne-Marie sprang förbi mig stod jag och hostade slem som värst och hon tyckte att det inte lät så bra. Men jag vet att det bara är pollen och bättre att få ut slem innan än under tävling för det är lite knepigt att hosta och andas samtidigt men jag känner mig lite fånig när jag tokhostar.

Tävlingsledaren förklarade före start att det var inga kor på taket men väl i hagarna och dom skulle vi se upp för. Noterat. Som om jag skulle märka en ko med syra upp till öronen. För nu var syran nära i tanken. Starten gick och den galna rusningen började. Jag hade verkligen ställt mig så att jag skulle ge mig chansen och den tog jag. Efter 400 meter var jag bara sekunder från täten och det var naturligtvis … för … fort … När den första uppförslutan började var jag rökt. Nu började jag att längta efter att få köa vid en grind.

Ge mig en kö!

Ge mig varsomhelst som gör att jag får stå stilla. När jag väl fick min kö var jag så körd. På något märkligt sätt hängde jag ändå med resten hyggligt i utförslöporna innan monsterklättringen upp till White Nancy skulle börja men där fick jag besinna mig lite. Den börjar efter drygt en femtedel av loppet och den är tuff. Riktigt tuff. Släppte några placeringar i början av den men sen började andras trötthet komma ikapp min egen. Plötsligt harmoniserade jag med världen lite bättre, även om jag led alla helvetets kval. Att starta för fort är verkligen det bästa sättet att garantera fullt lidande hela vägen. Men jag harmoniserade och uppe på den fantastiska löpningen på kammen med utsikt åt båda håll höll jag min plats bra.

Sen i den sista uppförslöpningen till toppen i andra ändan av kammen tog jag plötsligt några placeringar. Lidandet är lättare att bära när man springer om folk, det är sen gammalt. Är man på toppen ska man ner och ner kom jag. Det här är ju normalt min paradgren men dels är det liksom bara vana fellrunners runtom en och dels var jag för trött i benen för att kunna nyttja tekniken utan jag höll rätt och slätt min position. Tanken var att jag ville skapa mig lite ben att jobba med sista biten av loppet där mycket är uppför. Väldigt mycket.

Pang bom var det bara att börja klättra igen. Inte värre uppför än att det går att springa om man är van. Men så mycket uppför att det inte är mycket till fart. Jag plockade direkt några placeringar och när vi var i sista kohagen var vi tre tappra själar som hade dragit ifrån resten av det gäng som startade klättringen tillsammans. Jag skojade lite med dom andra att vi hade ”battle of the joggers” för det kändes knappt som styrfart även om det rent tekniskt var löpning. Fick lite flin tillbaka och när det planade en stund senare sprang jag ifrån dom . Nu hade jag en tapper tjej i sina bästa löparår framför mig. 30-50 meter bedömde jag det till och kanske en kilometer att jobba med. Jag ville om men fattade inte riktigt hur det skulle gå till.

Men det fanns en backe kvar och satan i gatan om jag inte kunde sega mig ikapp och väl vid toppen var det bara att ge allt jag hade. På något konstigt sätt kunde jag få fart igen när det blev utför och på den sista lilla biten in mot mål där det är asfalt vågade jag verkligen ge det sista. Jag trodde att jag hade gett det redan efter 500 meter av loppet….

Det här var jobbigare än jag mindes det men det har nog en del att göra med upplägget och nu har jag försökt mig på den taktiken i alla fall. Den är ju normalt sett en usel taktik men det blir lite pest eller kolera på såna här lopp. Det är ändå skönt att inte behöva skylla på någon annan än sig själv. Det går nog att bli bra på det där också men då får jag sluta springa progressivt på träning! Kul var det i vilket fall som helst och kakbuffén var lika briljant som vanligt på det här lilla loppet. Me love. Återigen var det två nöjda löpare som rullade hem genom den engelska landsbygden för att varva ner med ett par pints på den lokala puben. Och med det lämnar vi Derbyshire och beger oss till Yorkshire. Frågan är om kroppen pallar ett lopp i dag igen?

Uppvärmning – Foto: Johanna Lundeberg

Ha det,

Mackan

3 kommentarer till inlägget

Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#1
2 maj 2019 - 18:54
Bra jobbat!
1967 • www.sapiens.se
#2
2 maj 2019 - 22:05
Tack! Nu vet jag att jag inte längre kan öppna i treminuterstempo utan att få betala för der. ??
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#3
3 maj 2019 - 06:39
Grindar, vilken extra krydda!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.