Det är inte hur man har det utan hur man tar det

Sista helgen i oktober och tre kilometer in i Frankfurt Marathon är jag less. Jag har öppnat i ett tempo som jag ska klara, och planen är att hålla det och sedan öka efter halvmarapasseringen. Men just där och då undrar jag hur det ska gå till. Någon formtopp har inte dykt upp och jag känner mig inte särskilt alert.

20191026_152134

Det är en så häftig känsla de där gångerna när allt stämmer. I fjol hade jag en sån mara. Visst var det vidrigt jobbigt, men skallen var med mig hela vägen, och lite inom mig, så där i smyg, njöt jag av att känna mig i så bra form. Riktigt så har det inte känts under årets första tre kilometer, men alla vet ju att hydraterna kan ge en tung känsla och att den sällan släpper under första milen. Dessutom kan man ju inte bryta ihop bara för att man inte har en bra dag, skulle jag göra det skulle det inte bli så jäkla mycket sprunget. Så jag biter ihop.

Men så blir jag tvungen att helt ställa om fokus. Farornas Konung och jag springer som vanligt tillsammans. I tre kilometer. Sen får han en skavank som absolut inte får utvecklas till en skada så vi dividerar inte särskilt mycket innan han kliver av. Och så är jag där, mitt i början av loppet, alldeles på egen hand.

Det är 39 kilometer kvar och jag vill bara sätta mig på trottoarkanten och vila.

Men jag fortsätter att sätta ena foten framför den andra, ett steg i taget, medan jag ställer om mitt mentala fokus och funderar på hur jag ska göra nu. Nu måste jag själv ta ansvar för att få i mig tillräckligt med dryck, för att hålla rätt tempo och se till att jag inte lockas att dra ner på det när det börjar bli tungt både för kropp och knopp.

Efter tio målgångar i Frankfurt Marathon får man ett personligt startnummer, ett som kommer att vara mitt för evigt. Länge kändes det för långt borta för att vara något att sträva efter, men i och med dagens lopp gör jag min sjunde Frankfurtmara i följd, och även om den tionde målgången ligger några år framför mig är den numera ändå så greppbar att jag i dag kan ha den som ett mål för dagen, att vad som än händer så ska jag i mål så att jag håller min svit – nä, man behöver inte göra tio i följd men jag har fått för mig att det ger en extra twist, så länge jag klarar att hålla det. Det blir ett bra mål när jag känner att dagens mål ligger lite för långt borta.

Jag har tränat så bra hela hösten och känt mig i bra form. Ett maraton är långt, och mycket kan hända, men jag har lekt med tanken på tider ner mot 3:40 eller till och med aningen snabbare. Men då vill det till att allt stämmer. Det gör det inte i dag. Jag brukar vara duktig på att hitta ett tempo som fungerar för dagen och sen springa löjligt jämnt. I dag hackar och hoppar jag, har svårt att hitta rytmen, svårt att prata mig själv tillrätta.

Nu när jag inte har med min egen, privata vätskehämtare tvingas jag själv greppa muggar i farten och vika ihop dem för att ha en chans att få i mig några droppar vätska. Det där är min akilleshäl men nu har jag inget val. Vid varje vätskestation övar jag på min teknik, utvärderar när jag passerat och tycker själv ändå att det går ganska bra, även om jag förstås tappar tid jämfört med att bara tuffa förbi.

Jag har ingen bra start, men någon gång runt 12-13 kilometer börjar jag tuffa på lite bättre. Det känns lättare, och ganska snart upptäcker jag att jag har rätt kul. Ja, maraton är vidrigt men det är också en väldigt härlig känsla att få vara med och springa. Jag har en bra period en stund, och säger till mig själv att jag ska göra så bra jag kan fram till halvmaran. Jag övar på att ta ryggar för att undgå vinden och jag övar på att koppla in det mentala och bara flyta med.

Jag passerar halvmaran på 1:52-ish, och om jag bara håller tempot och helst ökar lite så har jag ett pers inom sikte. Nu ska man inte ge upp i förtid, men medan jag slukar gel efter gel inser jag att jag inte har kraften som krävs i år.

The tradgedy of life doesn’t lie in not reaching your goal
But lies in not having a goal to reach.

Om och om igen upprepar jag Natalie de Toits kloka ord för mig själv, säger att det är vägen till målet som är det intressanta, att jag har gjort min träning hela hösten och att det är det viktigaste. Men i helvete att jag tänker slösa bort hela höstens träning på att vika ner mig! Jag sliter, och när jag kommer till en av banans få uppförsbackar, som leder upp till bron vid kilometer 24, får jag riktigt bra fart i mina små ben. Farornas Konung är med mig andligt hela maran, och inom mig hör jag honom nu skrocka belåtet och säga att det är ungefär här, i den här backen, som det visar sig vilka som har skött sina långpass. Jag har skött mina, och jag visar det. Jag knappar in på en kvinna i Steel City Striders-linne, en engelsk tuffing, konstaterar jag som springer för Goyt Valley Striders, och nu vaknar tävlingsdjävulen i mig. Inte ska jag vika ner mig för Steel City. Så jag springer bredvid henne en stund, men tappar henne i vimlet. Antagligen drar hon ifrån.

Efter ett antal maror i Frankfurt börjar jag kunna banan väldigt bra. När jag närmar mig 27:e kilometermarkeringen tänker jag på vad Faran för länge sedan sa, att om man klarar sig hit så klarar man resten också. Jag passerar en och annan som har börjat lägga in långpromenader i maran, jag vill peppa dem, skrika åt dem att om de bara håller ut några hundra meter till så vänder det nerför och blir lättlöpt ett tag. Men jag har fullt sjå med att hålla ordning på mig själv. Benen börjar krampa, och jag vill också promenera. Om och om igen säger jag till mig att eftersom jag gjort 32 på träning så är det rimligt att jag springer hela vägen till 32. Sedan får jag utvärdera och se om jag kan få ta några gångsteg.

Till sist går jag några steg ändå, men det är just då egentligen inte för att jag vill utan för att jag är tvungen. När Faran klev av skickade han med mig en påse kramphävande tabletter. Jag vet att de verkar snabbt och att jag måste ta dem, för nu skriker låren åt mig. Problemet är att även om jag berömmer mig själv varje gång jag har druckit så hamnar en del av sportdrycken överallt utom i kakhålet, och några vätskeintag har slutat med att jag fått hosta drycken ur fel strupe. Och jag vågar helt enkelt inte trycka två kramphävande tabletter i farten. Så när det ändå är stökigt vid vätskan hivar jag fram två tabletter, tar några gångsteg och får i mig en hel mugg med dryck. Jag tappar några sekunder men jag har igen dem närmsta stunden, för nu klarar jag att springa igen.

Jag passerar den där plätten som jag i många år tyckte såg så inbjudande ut, den där platsen där jag alltid, alltid har tyckt att det är en bra idé att stanna. Jag har aldrig gjort det men den har spökat år efter år, ända till i fjol när jag sprang förbi och hånskrattade åt den – sa jag att jag hade en bra formtopp då? Även i år bestämmer jag mig för att hånskratta och gör det. Uppiggad av det tuffar jag på, men det är jobbigt nu. All energi går åt till att tvinga mig att fortsätta. Jag börjar tappa tempo och jag börjar bli pipig. Nu räknar jag ner.

Vid 35 kilometer ska Farornas Konung langa dryck åt mig – hann vi precis bestämma när han klev av.
Vid 40 kilometer serveras cola.
Vid 42 kilometer ska jag passera Hammarmannen och springa in på röda mattan.

20191026_151904Jag tittar på klockan och räknar ner. Något pers blir det inte men jag har börjat få läget under kontroll, hittat en målmedvetenhet som länge gömt sig längst in i garderoben. Länge har jag försökt hitta på något roligt som jag ska ropa till Faran vid 35, något om hur jag lider, hur vidrigt allt är. Men så ändrar jag mig plötsligt. Jag ska bara tacka för drycken och springa vidare. Han vet att jag lider. Om inte annat så kommer man senare att se det på bilderna han var vänlig nog att knäppa på mig, där jag ser ut som jag ätit surströmming. Så jag rycker åt mig flaskan med dunderdryck. Klunkar allt vad jag kan, får lite kramp i magen och då känns det bra, för om jag får ännu mer kramp kommer jag att ha ett alibi för att få promenera en bit. Men jag piggnar faktisk till av drycken, och jag håller mig alert ända till kilometer 37. Förhandlar med mig själv om att springa klart den kilometern och sen kanske börja gå. Jag hittar en rygg som jag lägger mig bakom, tänker att jag får springa så långsamt jag vill bara jag springer. Men den jäkla ryggen springer så långsamt, och så kan man ju inte ha det när man har börjat snegla på klockan och inse att jag har häng på sub 3:50. Så jag bryter mig loss och springer vidare. Lider, grinar inom mig, har stora problem. Men jag fortsätter, för någonstans under loppet började jag växa som människa. Mitt i det vidriga kände jag mig så tacksam för att jag faktiskt åter fick vara med och springa. Framför allt lägger man inte månad efter månad med tremilare på tidiga söndagmornar (eller för all del skolkar från jobbet för att klämma in lite marafart) om man sen inte tänker göra sitt allra bästa. Jag växer mig mogen uppgiften, och jag tänker inte vara respektlös mot mig själv. Jag förtjänar den här maran och jag ska komma i mål på en så bra tid som jag kan i dag. Göra mitt allra bästa. Och jag vet inom mig hur mycket det skulle gnaga om jag vek ner mig nu. Så jag fortsätter. Jag springer inte fint, inte snabbt men jag fortsätter och plötsligt är jag vid 40 och rycker åt mig en mugg cola.

Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det.

Sista två kilometerna handlar det bara om att ta mig fram så snabbt som möjligt utan att rasa in i väggen. Strax före upploppet ser jag vuxna män krampa ihop och bli hjälpta till kanten. Det ska inte hända mig. Jag springer smart hela sista biten, ökar men inom mina gränser. Jag spurtar på röda mattan och bara grinar när jag är i mål.

På alldeles egna ben och med nytt fokus har jag sprungit på 3:48:40. Visst hade jag andra förhoppningar men jag är så nöjd med att jag kunde ta mig i kragen och genomföra på för dagen bästa sätt. Och på nåt sätt bådar det väl ändå gott för framtiden att jag inte är riktigt nöjd med resultatet trots att jag nu kan kalla mig en stabil sub 3:50-löpare.

20191027_145953.jpg

P.S. Ryktet om den här bloggens död är överdrivet. Jag har bara haft så mycket annat att göra så jag har fått lägga bloggandet åt sidan ett tag. Men nu är jag tillbaka!

2 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
1 december 2019 - 20:47
Tjockskalligt, härligt! Var stolt! Grattis!

Ser dock inte surströmmingsbilden nånstans... ;)
1975 • Lund
#2
1 december 2019 - 22:30
Om jag någon gång lägger ned mitt sprint- & medeldistanstävlande och börjar springa riktiga långpass igen skall jag också springa en mara... Bra kämpat! Huvudet styr slutresultatet enormt mycket.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.