Ett steg i taget.

Åter i Thailand.

Äntligen!
Fjärde gången i ett av mina favoritländer. Denna gången, precis som för två år sedan, i Khao Lak. Här är det lagom med turister. Inga solstolar på stränderna, inga påträngande försäljare och inga irriterade vattenmotorsporter. Bara lugn och ro med havets brus som vaggar en in i ett meditativt tillstånd.
Att under en tid vara befriad från alla tvång och måsten. Att bara vara, här och nu. Vill jag träna så tränar jag. Vill jag inte träna så låter jag bli.

Tänkte mig en morgonrunda efter första natten. Men efter att ha varit vaken i 30 timmar och sen sovit i 12 och dessutom vaknar med en blixtrande huvudvärk så var det uteslutet.
Morgonen därpå är jag utvilad och pigg. Med badskor (heltäckande som man har och badar med) och klädd i shorts och t-shirt mysjoggar jag äntligen på stranden i 25 graders värme. Solen är på väg upp för att åter värma upp denna underbara plats till en temperatur som inom några timmar kommer att vara uppe vid trettiogradersstrecket.
Under min färd möter jag flera morgonpigga löparentusiaster. Vi sneglar lite försiktigt mot varandra. Jag är så euforisk av situationen att jag nästan vill springa fram till mina förbipasserande ”löparkollegor”, slänga upp näven i luften och göra en high-five samtidigt som jag utropar något i stil med ”Yeah, way to go”. Men istället blir det bara en försynt nickning och sen riktar jag blicken framåt igen och fortsätter tyst min tur. Det är väl bäst så för att slippa bli inspärrad. Men jag är kvar i mitt lyckorus när jag efter sex kilometer avslutar sista biten springande i vattnet. Tänk att så lite kan göra en så lycklig.

Tänk att springa på en sandstrand i värmen kan göra en så barnsligt lycklig.

Efter löpningen märkte jag direkt hur vaderna hade fått jobba mer än vanligt. Och dagen efter fick jag en flashback från Stockholm Marathon 2016 när jag skulle gå i trappan efter att jag kommit i mål. Hållandes i räcket med båda händerna, skakande och stapplandes ner ett trappsteg åt gången. Att det efter sex kilometers strandlöpning skulle ta så här hårt på mina vader att jag skulle drista mig till denna liknelse förvånade mig stort. Man undrar ju vad det är för problem med denna gamla kropp. Eller svarade jag precis själv på den frågan? Att det är att den just är gammal som är problemet. Jag kan accepterar att den är gammal men fan inte att den ska få hindra mig från att göra det jag älskar, nämligen att springa. Men kanske jag ska börja lyssna lite mer på den och ge den lite mer tid för återhämtning. Eller så får den bara ta och rycka upp sig och hänga med.

Efter målgången på Stockholm Marathon 2016.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.