Vabruari

Mitt äldsta barn slog på stort och fick körtelfeber. Hon blev som en sjuk 4 åring som ville ha mamma i närheten hela tiden. Man märkte att hon började bli frisk när hon började himla med ögonen igen. Aldrig varit så glad över hennes dåliga attityd tidigare. Körtelfeber är inte kul. Hon klarade sig läskigt bra. RIKTIGT dålig i två veckor och nu sig själv igen. Jag hamnade efter på jobbet och blev stressad och började sova dåligt igen. Min vardag är skör så skör märker jag. Har under dessa två veckor dessutom "känt mig påväg att bli sjuk" vilket jag försökt vila bort utan framgång så nu kickar jag igång träningen igen tills (om ens) det bryter ut. 

Min sköra vardag försöker jag nu råda bot på genom att gå ner i arbetstid. Med skräckblandad förtjusning ska jag helt plötsligt inte jobba heltid längre... tänk om det kan komma att kännas som att jag faktiskt har ett liv och inte bara dagar jag måste överleva så bra suom möjligt, där jag ska räcka till för jobb, tre barn, hund och fan och hans moster.

Åh jag hoppas det här kommer bli lösningen på hur urpumpad jag känner mig för det mesta. 

Bristen på löpning/cardio de senaste två veckorna har inte heller gynnat mitt psyke eller sömn. Så efter en kortis ikväll och planer på en långis imorgon tänker min hjärna just nu "huuuuuuuum Stockholm Maraton kanske inte är så dum idé ändå... eller backyard i maj kanske?" Så nu lutar det åt Winterbay backyard och jag är lite nervös eftersom jag inte har någon att hänga med och så då min man och mina vänner inte förstår sig på löpning alls. 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.