Hypokondriker i Coronatider

Det är inte lätt att vara hypokondriker nu i coronatider. Jag vet. Jag har länge haft hypokondrin under kontroll tycker jag. Innan jag kunde hantera den så hade jag tumörer både här och där. Gjorde det ont på nåt konstigt ställe så var det en tumör innan motsatsen bevisats. Hypokondrin och med den dödsångesten var så brutal att jag under flera år inte ens vågade träna. Jag fick hjälp och gick i terapi och till slut började jag med lätt pulshöjande promenader och senare körde jag ett Vasalopp.

Tills nu ungefär har jag kunnat leva bra med min hypokondri, jag vet att man kan ha ont ibland utan att det är en tumör, och hjärtat slår extraslag utan att man ramlar ihop och dör. Till och med i början av Coronaperioden körde jag på. Jag kände mig faktiskt friskare än någonsin, men så dog en kändis i corona och då blev allt plötsligt mer på riktigt på nåt vis. Jag började bli mer uppmärksam på förändringar/känslor. Är jag inte lite snorig? Ont i halsen? 

På jobbet träffar jag utländska chaufförer varje dag. Chaufförer som kommer från länder som har värre med smittan än vi har.  Jag känner mig stressad av den utsattheten. Helst skulle jag vilja gå i ide och krypa fram när det här är över. Jag har märkt att pulsen är högre under löppassen. Jag joggar sakta och pulsen ligger högt, det är nåt som inte stämmer. Den kloke säger att det beror på min oro och stress över coronan. Jag kanske säger att jag är döende... Sköt om er!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.