Coronamilen

VIlken endorfinkick. Idag sprang jag Coronamilen och det var faktiskt absolut första gången någonsin som jag sprang 10 km, och då är jag ändå 53 år :)
Att det var så underbart är helt enkelt av den anledningen att jag bara för 1-2 månader sedan inte kunnat drömma om att springa så långd på grund av benhinneproblem. 
Men nu enbart efter drygt 4 veckors träning så klarade jag detta. 
Enda gången jag tog någon rask promenad under sträckan var några uppförsbackar då jag kände antydan till att det skulle kunna börja kännas lite. 
Jag vill absolut inte förstöra detta med att pressa mig så jag måste sluta springa igen. Det är ju trotts allt den lugna träningen som gjort att jag fixat detta och då bara för att det nu var en liten tävling så behöver man inte ta livet av sig. 

Jag hade ändå haft mina planeringar på hur och när jag skulle springa detta lopp. Hade laddat mentalt för att jag skulle springa idag, fredag. 
Sedan tänkte jag kolla om jag kunde hålla ett tempo strax under 7 min/km för att inte bli för trött eller få ont. Detta tempo visade sig gå utmärkt att hålla sig under och varje gång jag kastade en kik på klockan så höll jag mig på runt  6:50. 

När jag hade kommit halvvägs och jag såg att jag hållit på strax över 33 min tänkte jag att detta kommer jag aldrig klara av att hålla. Jag kände mig i och för sig pigg och alert men med tanke på att det var första gången på denna distansen så tvivlade. 
Men jag tänkte att jag springer på med mitt leende på läpparna och insöp all njutning som jag kände av detta och så får vi se hur länge det håller. 

Jag hade några uppförsbackar efter 6-7 km så då tänkte jag att dem går jag uppför. Men sedan trippade jag på igen och allt flöt fint. Kände till och med att precis efter dessa backar att jag skulle prova att öka farten en del för att känna hur det kändes och till och med det fungerade. 
Hade även motvind på vägen hem men det var ingenting alls som jag kände som negativt utan bara accepterade. 

Väl i mål så kollade jag tiden och blev själv lite överraskad då jag i bakhuvudet har haft en önskan att klara milen på under timmen någongång. Jag hade absolut ingen sådan förhoppning idag utan det ligger långt fram. 
Så när jag såg tiden på 1:07 (10,1 km) så insåg jag ju att det var riktigt bra. Ja, för min del då i alla fall. 
En liten bonus på köpet fick jag också för jag har många gånger tänkt när jag varit ute och träning eller tävling att försöka lägga upp loppen för en negativ split. Detta har aldrig hänt då jag oftast kört för fort i början och inte klarat av att hålla tempot sista halvan. 
Idag hade jag dock kört sista halvan någon minut bättre än första vilket jag känner mig oerhört nöjd med. Jag hade även varit nöjd om det hade varit någon minut åt andra hållet. Det jag är så nöjd över att jag disponerade krafterna så jämt. 

Jag är ju nu även säker på att om jag fortsätter ta det så lungt som jag gör med löpningen så kommer jag klata milen under timmen helt galant. Men jag kommer absolut inte att stressa på det. Tror inte det är någon orimligt mål att sätta det till i höst någon gång. Jag har forfarande ca 7 veckor kvar på mitt träningsprogram med garmincoachen med att nå målet att springa 5 km utan paus. Så det kommer dröja någon vecka innan jag igen kommer springa 10 km. Nu ska jag bara njuta av dagens endorfinkick :)

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.