Om alltings föränderlighet, löpningens i synnerhet

En av mina hjältar lärde att inget är beständigt. Att allt flyter, att vi omöjligt kan stiga ner i samma flod två gånger eftersom den befinner sig i ständig förändring.

Så rätt han hade, den gode Herakleitos från Grekland för cirka 2500 år sedan. Hans flodmetafor gäller till och med för en så alldaglig företeelse som löpning, den förändras, ger nya förutsättningar, inte minst i dessa covid 19 tider.

Mitt livs första terränglopp genomförde jag 1957 som sexåring i nordskånska Tyringe. Sen dess har det blivit några tusen mil trots att jag aldrig har satsat på att bli en bra löpare. Familj och arbete har upptaget min tid. Men framförallt gjorde jag tidigt insikten att jag inte älskade att segra tillräckligt mycket och inte heller hatade särskilt mycket att förlora för att jag skulle lyckas som löpare; om jag nu hade velat det. Som min äldre bror som gjorde allt för att segra i vad det än gällde, framförallt på löparbanan.

Löpning har jag ägnat mig åt eftersom jag njuter av den, inte enbart fysiskt utan också mentalt. Men allt det där känner alla som hänger på Jogg.se till lika väl som jag. Ett antal tävlingar har det blivit, aldrig med några topptider, 3.23 som bäst på maran och 1.29 på halvmaran.

I överensstämmelse med Herakleitos flodmetafor har också min löpning genomgått förändringar, då inte främst betydligt beskedligare maratontider. Efter upprepade förmaksflimmer med åtföljande elkonverteringar, blev flimret kroniskt för tre år sedan. Läkarna ansåg det inte lönt att satsa ytterligare resurser för att mitt hjärta skulle slå enligt sinus och därmed kunna fortsätta springa maraton.

Du måste acceptera läget, sa min läkare.

Innan jag hade accepterat faktum, bröt jag med läkaren och sökte mig en ny. Men beskedet blev detsamma. Att jag måste acceptera läget.

Ett påfrestande besked. Nu krävdes ett ordentligt omtänk; skall jag fortsätta sörja löpningen som ett offer och fetma till mig eller skall jag försöka hitta en annan motionsform som fungerar med fladdret på hjärtat? Som stärker min fysiska och mentala hälsa där jag numera befinner mig i livet – i pensionärsfasen?

Idag vågar jag påstå att jag har lyckats hyfsat bra. Jag stavgår för att växelvis lyfta stavarna och jogga lätt i nerförsbackar. Antalet kilometer brukar bli mellan 60 och 80 i månaden. Kilometertiderna närmar sig nio och en halv minut och min vikt har stabiliserats på 8 kg plus.

Vid mina motionspass tänker jag – nej det här är inte som löpningen. Men jag är tacksam för det jag förmår nyss 69 år fyllda. För förändringen kunde, i enlighet med Herakleitos flodmetafor, mycket väl inneburit något oerhört mycket sämre.

 

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.