10 december 2015 kl 09:01
En sak jag funderat på:
Det snackas ju en del evolution inom löpningen, tänker på boken "born to run" där det menas att vi människor överlevde på savannen tack vare vår uthållighet. Att vi sprang visserligen långsammare än gasell och zebra men kunde trötta ut dem. Vårt ettriga oupphörliga småjoggande i dess spår gjorde att de till slut gav fan i det och la sig ner, så var det bara nådastöten kvar och biffen var fixad.
Men det är ju flera tusen år sedan. Hur har egentligen människans förmåga att springa stått sig genom åren? I synnerhet här uppe i Norden. Löpning fick väl en boom först på åttiotalet, innan dess lite på 50, 60- och 70-tal. Men vem sprang runt sekelskiftet? Det jobbades väl bara, sedan var man hungrig och trött. Och inte fan löptes det väl i Hagaparken kring Gustav III- tiden? Tror inte någon sved om, trotsade vädret och drog ut på sin vanliga runda- och i vilka skor? träskor, stövlar, barfota?
Innan dess, höll Karl XII:s karoliner formen genom att springa? Nä de red sina hästar och åtnjöt sina privilegier och blev feta... väl? Och vikingarna- de sprang väl bara när de gjorde räder mot byar för att fånga något. Medeltiden var misär rakt av, pest och mörker. År noll till 1000 säkert inte bättre.
Poängen är att evolution för oss här uppe måste ha gått tillbaka. Vi måste ha förlorat förmåga att springa för våra förfäder har inte gjort det på flera tusen år. Så hur naturligt är det egentligen då? Det är möjligt att vi aktiverar våra savann-gener igen när vi tränar 5-8 mil i veckan nu. Men att springa är knappast en förmåga som evolution mejslat på säg de senaste 3000-2000-åren, snarare en sysselsättning som den lägsta kasten tvingats till. Och dessa stackare kunde inte bilda familj, de fick sig väl knappt något nyp innan de blev dödade?
