Norsk skidåkning, trovärdighet och doping. Initialt kände jag i Johaug affären att ett rejält straff med en minst tvåårig avstängning var det enda rätta oavsett slarv eller medvetenhet. När nu Norges två toppstjärnor bägge figurerar i dopingaffärer, ett landslag med kreativ användning av andningsläkemedel och sist men inte minst ett förbund som sluter upp och försvarar och försöker frånta ansvar från de ertappade. Kanske är det inte då på individnivå bestraffningarna bör ske? Låt Johaug och Sundby komma undan med minimistraff och låt förbundet bära oket. En avstängning över VM och ett krav på transparens och nydaning för att få ställa upp i nästa OS. Ty litar längdvärlden på det norska skidundret? Vi har haft toppcyklister som slingrat sig ur positiva dopingprov med försvar av salvor där historien sedan har visat en annan sanning. Andra cyklister som försökt försvara sig med dåligt kött och annat har i massans ögon setts som fuskare. Nu är ju visserligen längdskidåkningen inte en världssport men lite bittert i smaken är det ju att en handfull av just de norska toppskidåkarna visar sådana överlägsna egenskaper som knappt setts sedan bergsetapperna på cykel under EPO-eran.
