Tja!
Har en fundering. Kort om min träningsbakgrund; sprungit i cirka 14-15 år utan några längre uppehåll. Är ingen renodlad tävlingsmänniska, men har senaste 2 åren börjat springa lite lopp, närmare bestämt en halvmara i Västerås, Lidingö 30 och nu igår Uppsala maraton. Även blivit nåt mindre traillopp.
Gemensamt för samtliga dessa lopp är att jag varje gång snabbt legat cirka 20-30 slag i puls högre än jag ”borde”. För att jämföra är det ganska typiskt för mig att på ett platt långpass på säg 20km i typ 5:30-5:40 fart, ha en snittpuls på 140-145 bpm, med en eventuell stegring mot kanske 160 just på slutet. Efter ett sådant pass är jag knappt sliten/trött alls.
Igår på maran öppnade jag väldigt lugnt, ville ligga just under 6:00km första milen enligt plan vilket jag gjorde. Ändå låg jag redan efter 4-5km på 160 i puls på banans helflacka del. Sedan fortsatte den såklart klättra trots att jag höll igen, och sedan väggade jag om än tillfälligt rejält vid typ 32km. Inte konstigt med den pulsen över tid… tog mig iaf i mål på cirka 4h18min, men det var nätt och jämt och inte vackert.😆
Motsvarande scenarion på de andra loppen jag nämner, ”omotiverat” hög puls. Någon som upplever eller upplevt samma? Är det adrenalin? Tips? Mest nyfiken även om ni inte har någon direkt ”lösning”.
