Jag har själv sprungit hällöpning i hela mitt liv, men när jag för några år sedan fick en sträckning i ena baklåret, så var jag tvungen att börja ta kortare steg. Jag ville ju inte heller springa långsammare, så jag höjde frekvensen på stegen för att bibehålla farten.
Jag tänkte inte ett dugg på att jag skulle landa på framfoten, så när skadan var läkt började jag springa som vanligt igen. Det är egentligen först nu senaste året som jag har börjat fundera mer på mitt löpsteg, och medveten försökt ändra min löpstil till att ta kortare steg men med en högre frekvens och bibehållen fart.
Resultatet blev att jag nästan slutade flåsa och löpningen blev mer av en glädje än som ett slitigt tvång.
I början så var jag tvungen att tänka på min löpteknik, men idag så faller det sig naturligt.
