Jag började springa förra året efter 20 års uppehåll. En kompis drog med mig ut till Skatås där vi testade att springa 2,5 km. Det var tungt, men under året som gått har det gått allt bättre även om det fortfarande är ansträngande att springa. Numera springer jag 5 eller 6 km-rundor med siktet inställt på milen och trots slitet känns det väldigt bra när man tagit sig runt banan. Vikten har gått ner och vissa krämpor har försvunnit och då kan man väl tala om dubbel glädje. Numera har det till och med hänt att jag sprungit om folk och även om dessa verkat vara i sämre tillstånd än jag, kändes det bra.
