Visst var det roligt?
Finns såklart en del som var mindre bra, men sammantaget hade vi i vårt lag en väldigt positiv upplevelse.
Vi gick ut kl två på eftermiddagen och det var löjligt varmt och i princip ingen skugga på de första sträckorna. Ganska oinspirerande vägval just i början, långa raksträckor längs landsvägar.
Jag vet inte hur det var vid de andra starterna, men klockan två var det bara tio lag eller något i den stilen som gav sig iväg och efter de första femhundra meterna var jag helt ensam med det gassande solskenet.
Kvällen, när jag sprang sträcka nummer två var ju helt magisk. Halv tio på kvällen, fortfarande varmt och skönt, dessutom faktiskt ett par åskådare som satt och drack öl längs med vägen inne i Köping som hejade på en.
Min sista sträcka blev lite speciell. Står och värmer upp och så plötsligt ser jag Mikaela Larsson bredvid mig. Vafan gör hon där? Plötsligt blir det allvar, adrenalinet går i taket och jag börjar köra stegringslopp och high fiva alla mina lagkamrater som en toking. Vår löpare kommer in innan Reeboks och jag sätter iväg i typ 3:30 fart innan jag lyckas lugna mig något. Trött och lite dum som jag är har jag dessutom fått för mig att sträckan är 6,5 km - inte 7,6 och det blir en plågsam sista kilometer.
Senare får jag reda på att Reeboklaget blev tillbakahållna med 90 minuter för att inte gå i mål för tidigt. De springer så småningom ikapp oss och utökar avståndet med 40 minuter till innan målgång. :)
