Ultravasan 90 - Sälen–Mora
Löpning - Tävling
Jag gjorde det!
Start i gryningen i regn i Berga by tillsammans med Lukasz, Edwin och 1500 andra. Lugn promenad uppför backen innan vi började springa på vägen mot Smågan. Dit hängde Lukasz och jag ihop, men där gjorde han ett tekniskt stopp så jag fortsatte själv.
Efter Smågan blev det mycket terränglöpning på rätt fina stigar. Regnet upphörde nog innan Mångsbodarna så vädret var idealiskt. Jag slog följe med Lotta som sprungit UV en gång förut. Hon klagade på sin make/chaufför som inte hade tagit med provianten, som hon hade förberett, till kontrollen. I Risberg hade han dock bättrat sig. Strax därefter kände sig Lotta väldigt trött så hon vinkade iväg mig. (Hon tog sig i mål i alla fall.)
Terrängen slet en hel del även på mig förstås, trots att jag gick i alla uppförsbackar. Det var en rätt trött gubbe som anlände till Evertsberg och ställde sig i den långa matkön (10-15 min). Men vilan, pastan, blåbärssoppan och byte av strumpor och skor gjorde enorm sus, och benen var plötsligt oförskämt pigga när jag susade nerför backarna från kontrollen.
Härifrån var banan mycket mer lättsprungen, på grus- och skogsvägar. Jag fick snart sällskap av Jerry som jagade trippeln. Han kunde spåret rätt bra eftersom han cyklade här för en vecka sedan. Jag tjongade tårna i en sten ett par gånger och var ytterst nära att falla, men det gick bra.
Tack vare Jerry gick det nog lite fortare än jag tänkt mig, även om vi gick i backarna. Men det är ju fint att tjata när man springer. I Oxberg kom solen fram och det blev riktigt svettigt. (Väderprognoserna hade hela veckan hotat med åska och skyfall.) Vi började bli duktigt slitna, men han lovade matservering i Hökberg igen. Det var nu dock för min del nästan hopplöst att få ner någon mat. Som tur var fanns det blåbärssoppa! Undrar hur många liter jag hällde i mig under dagen.
Efter Hökberg gick det segt, men vi tyckte ändå att kilometerskyltarna dök upp lite tätare. Kanske arrangörerna ville ge oss trötta löpare en psykologisk kick? Jerry började yra om att ta sig in under tolv timmar så efter Eldris fick han klara sig själv. Men han hade påverkat mig, eller var det blåbärssoppan? Jag räknade efter och insåg att även jag skulle kunna klara sub12. Så jag slutade gå i backarna. Jag hejade på alla för att peppa mig själv. Jag bad de snabba stafettlöparna om att få låna deras ben. Och samtidigt njöt jag av känslan att kunna springa och att veta att jag nog faktiskt skulle klara det här. Mitt flin var nog mer än fånigt bland hejaropen på Mora camping. Jag sprang t o m uppför Auklandbron och flinet blev än bredare på upploppet som tyvärr (!) var kortare än på skidvasan.
Edwin hade gått i mål en timme tidigare och hunnit äta, men vi möttes vid duscharna. Vi unnade oss båda en välbehövlig massage innan vi hejade på när en överlycklig Lukasz passerade mållinjen.
Stort beröm till arrangörerna för en fin bana och för att allt fungerade perfekt. Efteråt tog vi bussen tillbaka till Sälen.
